Upproret i Syrien fortsätter trots att Bashar al-Assad och diktaturens hårdföra reaktioner skördar allt fler dödsoffer. I takt med att varken våldet eller protesterna tycks nå ett slut blir världen runt omkring allt mer orolig.

Syriens gamla bundsförvant Ryssland blockerar fortfarande FN:s säkerhetsråds försök att införa hårdare sanktioner gentemot regimen. Turkiet hotar med militär inblandning, och skyddar enligt uppgifter redan syriska rebellgrupper.

Syrien minerar gränsen mot Libanon och hotar att försätta hela Mellanöstern i brand vid utländsk inblandning i vad Bashar al-Assad kallar en intern syrisk affär.

Inuti Syrien, och många av grannländerna, sprids rädslan för och konspirationerna om att upproret är ett verk av islamistiska terrorister. Bortsett från att det är just vad al-Assads propagandamaskineri hela tiden gjort gällande finns andra orsaker till rädslan.

Syrien är ett land vars befolkning utgörs av en mängd minoriteter. Genom en sekulär, men hårt militariserad stat, har al-Assad-familjen – som själva tillhör den shiitiska minoriteten alawiterna – lyckats behålla makten sedan pappa Hafez al-Assad grep den i en militärkupp 1971.

Regimen har hela tiden utmålat det sunnitiska Muslimska brödraskapet som sina och landets andra minoriteters, som drusers och kristnas, största fiende.

För till exempel kristna syrier har händelseförloppet i Irak efter störtandet av Saddam Hussein, där den kristna minoriteten utsätts för våld och repression, också medfört en stor rädsla för vad som händer efter al-Assad i ett land än mer splittrat än Irak.

Sett ur det perspektivet går det inte att nog betona vikten av det tunisiska valet.

Om valsegrarna (och diktaturen Ben Alis svurna fiender) Ennadha håller vad de lovar – att stå upp för kvinnors rättigheter, religionsfrihet och en sekulär statsbildning – är det ett enormt genombrott. Ett brett islamiskt parti, som dessutom inleder förhandlingar tillsammans med valets två andra och vänsterliberala segrare, skulle sända livsviktiga signaler om vilka framtider som är möjliga, inte bara till Syrien, Libyen och Egypten. Även västerländska regeringar skulle tvingas omförhandla sina alltför ofta förhastade och reptilmässiga relationer till islam.

Ett politiskt parti med islamska rötter är inte per automatik värre än, säg, tyska regeringspartiet, kristdemokratiska CDU.