ledare Att bränna pengar på att sänka arbetsgivaravgiften för unga är både dumt och respektlöst. Det är att, med ideologiska skygglappar, stånga huvudet i väggen om och om igen. Fast det inte fungerar. Och är i själva verket en stöld från det gemensamma.
Budskapen och talepunkterna slipas och kalibreras för att odla självbilden av ett mysigt parti i mitten. Annie Lööf presenteras som en galjonsfigur för en borgerlighet som vägrar sitta i knät på Sverigedemokraterna. Men Centerpartiets ekonomiska politik är varken mitten eller mysig. Tvärtom är C det parti som, mer än något annat, axlat nyliberalismens fläckiga mantel.
Partiets krav på Stefan Löfven efter valet 2018 lyser igenom i den genomförda politiken. Sänkt bolagsskatt, fortsatta vinster i välfärden och inom kort marknadshyror på nyproducerade hyresrätter. Den ideologiska linjen ligger fast. Ungcenterns utspel om las, en ”sosselag” för ”Britt-Marie, 45” som fikar bort arbetsdagen, förstärker bilden. Centerpartiet representerar i grunden ett systemskifte, en omstöpning av samhället som det ser ut i dag.
Nyheten om att arbetsgivaravgiften för unga sänks till strax över tio procent under sommaren är den senaste C-succén. Trots att varje sänkning hittills sågats. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör på IFAU, kallar reformen ”dyr och inte särskilt träffsäker”. Ledande nationalekonomer pekar ut sänkningen som en ”felaktig prioritering”, ”med små eller inga effekter” och något som subventionerar jobb som redan finns.
Verkligheten tycks inte intressera Centerpartiet.
Martin Ådahl, arbetsmarknadspolitisk talesperson för C, bemöter kritiken med att det trots allt ”är viktigt att agera”. Oavsett hur.
Enligt uppskattningar kostar varje jobb som skapats via sänkt arbetsgivaravgift för unga mellan 1 och 1,6 miljoner kronor. Den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar är en fjärdedel så stor. Varje jobb som skapas med sänkningen motsvarar kostnaden för tre undersköterskor.
Den nyliberala högern pratar ofta om skatt och gemensamma investeringar som en form av stöld från medborgare. Trots att den största orättvisan, ojämlikheten, sitter i ärvda privilegier. Att under en pågående pandemi bränna pengar på dyra reformer utan effekt är både dumt och respektlöst. Det är att, med ideologiska skygglappar, stånga huvudet i väggen om och om igen. Fast det inte fungerar. Och det är i själva verket en stöld från det gemensamma.
Sänkta arbetsgivaravgifter kommer helt enkelt med en alternativkostnad.
Men verkligheten tycks inte intressera Centerpartiet, symbolpolitik är viktigare än innehållet och konsekvenserna. Kosta vad det kosta vill. Det är uppenbart att C i själva verket prioriterar att sänka företagens kostnader framför att öka sysselsättningen. Då vore det åtminstone ärligare att säga att det handlar om en direkt skatterabatt för arbetsgivarna.
C-politiken är en nyliberal tvångströja på regeringen Löfven. Flera av reformerna som genomförts går på tvärs med Socialdemokraternas egna förslag. Resultatet blir en klasspolitik för den som äger, har förmögenheter och privilegier. Förlorarna: alla andra. Det är i längden en politisk omöjlighet. Som Daniel Swedin, politisk redaktör på Arbetet, skriver: det är dags för S att ge upp Centerpartiet.
Regeringsunderlaget som uppstod efter Januariavtalet var en politisk nödvändighet. Alternativet, en konstellation med stöd av SD, vore värre. Men det betyder inte att det är önskvärt. Sverige behöver knappast mer högerpolitik.
Det är dags för Socialdemokraterna att börja existera som ett parti i sin egen rätt – bortom armkroken med Centerpartiet. Som representerar folket i stort, allmänintresset, i kontrast mot högerpolitiken. Som ser, hatar och vill avskaffa klassamhället. Och som med lika mycket iver som förhoppning sätter jämlikheten framför nyliberala luftslott. Är det för mycket begärt?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
