Bye Bye, BoJo!

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det BoJo, Johan Forssells maffiametoder och Sjöstedts tågluff.

Vad händer när politik blir en dokusåpa? Ryktena om fester på 10 Downing Street har cirkulerat länge. Premiärministern dementerade först att de överhuvudtaget hade ägt rum. Men så dök bevis upp i form av bilder och filmer. Svåra att snacka bort. Läckor är alla politiska skandalers källa.

Boris Johnson (BoJo) har alltid betraktats med berättigad skepsis. Efter att ha avslöjats med att ha ljugit erkänner han nu att själv varit med vid något festtillfälle. Han har förstås bett om ursäkt. Oklart om ursäkten gällde festerna eller lögnerna. Men mycket tyder på att hans politiska karriär nu går mot sitt slut. Avgörandet ligger i den konservativa parlamentsgruppens händer. Med alla rimliga mått mätt är BoJos dagar som brittisk premiärminister ändå räknade, även om han redan har trotsat alla politiska tyngdlagar.

BoJo har alltid haft ett fritt förhållande till sanningen. I politikens värld är lögnen kanske delvis en definitionsfråga, och är också beroende av vinkel och perspektiv. Och BoJos CV är i det här avseendet såväl pikant som upprörande, i varje fall för en person som innebar det högsta ämbetet i en demokrati.

Han avskedades från ansedda The Times efter att ha fabricerat citat i tidningen. Han har diskuterat planer på att ge en misshaglig journalist stryk. När Tony Blair besökte Afrika skrev han att stamkrigare skulle visa sina ”vattenmelon-leenden”. Han har jämfört samkönade äktenskap med polygami och bestialitet.

Som chefredaktör för konservativa The Spectator publicerade han en artikel som beskyllde Liverpools fans för Hillsborougholyckan då hundra åskådare fick sätta livet till, vilket var ett felaktigt påstående. Han fick sparken som talesperson och vice partiledare för Tory efter att ha ljugit om sin otrohet.

Han har liknat Hillary Clinton vid en ”sadistisk sjuksköterska på ett mentalsjukhus”. Han sprang ner en 10-årig skolpojke när han ”spelade” rugby i Japan. Han har sagt att Barack Obama är ”delvis kenyan” och därför hyser en nedärvd motvilja mot UK, efter att en byst av BoJos historiska idol Winston Churchill flyttats från ovala rummet.

Under ett besök i Burma citerade han en dikt från den koloniala eran av Rudyard Kipling. Han har liknat muslimska kvinnor i burka vid ”bankrånare” och ”brevlådor”. Under tiden som korrespondent för Daily Telegraph påstod han att EU visade ett stort intresse för storlekarna på kondomer och att EU-kommissionen ville göra böjda bananer raka.

För att inte tala om alla rena lögner och vidlyftiga löften under brexit-kampanjen. Hans framträdande har under årens lopp ofta varit uppseendeväckande. Hans Peppa Pig-tal förra året är det kanske det mest iögonfallande exemplet.

Ja, vad är BoJo för typ av person och politiker? Inte helt lätt att svara på. Överklassen har från sin privilegierade horisont alltid gett utrymme för diverse excentriska personligheter att göra som de vill och alltid komma undan med det.

Universitetsvärlden är på många håll en avskild och isolerad värld, inte minst i Storbritannien. De politiska partierna myllrar av politiker som läst i Cambridge eller Oxford, sammanfört i begreppet ”Oxbridge”, som antyder om att de som läst där är de bästa bland de bästa, och vittnar om ren och skär elitism.

Men i BoJos fall är det också som att kastas in PG Wodehouses absurda och skrattretande värld. Men här är det inte fråga om en roman. Utan om en livs levande person som råkar vara premiärminister i Storbritannien. Den tidigare talmannen i underhuset John Bercow har gett ett förödande omdöme om BoJo. Bercow var för övrigt tidigare medlem i Tory men har nu bytt sida.

Det är ändå slående att BoJo har överlevt så länge och dessutom lyckades bli partiledare och premiärminister, trots allt detta. Han har ljugit för sina redaktörer, ljugit när han själv var redaktör, ljugit för sin ägare, ljugit för sin egen partiledare och ljugit för sina väljare. Han har fallit och rest sig. Fallit och rest sig igen.

Men att ljuga eller att ha ett promiskuöst förhållande till sanningen är en sak. Att hyckla är en annan sak. Partygate är därvidlag en annan och mer allvarlig kris för den brittiske premiärministern. Om regeringen driver igenom hårda restriktioner under en pandemi och själva struntar i dem och håller fester på jobbet, det vill säga saker som vanliga medborgare bötfälldes för, då är det fråga om en dödlig politisk kris. Där befinner sig BoJo nu.
Flera tunga torypolitiker kräver hans avgång. I förra veckan bytte en av BoJos partikamrater sida i underhuset och anslöt sig till Labour.

Ja, det svänger snabbt i politiken. För två år sedan vann Boris en jordskredsseger med löfte om att se till att brexit genomfördes. Då stod han på toppen av sin politiska karriär.

Ovanpå alla tidigare uppgifter om fester, med uppmaningar av typen ”Bring your own booze”, kommer så ytterligare avslöjanden. Det räckte inte bara med den stora festen på 10 Downing Street kvällen innan prins Philips begravning, då landet befann sig i ”landssorg”.
Nu visar det sig också att hans unga hustru även ordnade en fest för 30 personer sommaren 2020, i samband med att BoJo fyllde år, när landet var nedstängt för alla andra. Andra britter fick inte ens träffas utomhus.

Kritiken i The Spectator från konservativt håll riktas nu mot hustrun Carrie Johnson. Hon kritiseras för att vara en ”modern kvinna” som tvingat BoJo att hjälpa till med att byta blöjor. Vilket ska ha resulterat i en ”utmattad politiker”. En annan av försvarslinjerna är att BoJo i själva verket är en ”family man”. Han är inne på sitt tredje äktenskap och har sju barn. Såvitt är känt. Hans affärer ska ha varit oräkneliga. En typisk brittisk bitsk kommentar om BoJo lyder därför: ”Familjeman? Vilken av familjerna?”

BoJo skulle inte vara premiärminister om det inte vore för brexit. Allt som hände innan och efter folkomröstningen har skakat om landets politiska system och de politiska partierna. BoJo ställde sig i spetsen för kampanjen och hans beslut hade förmodligen en avgörande roll för att det blev en lämna-majoritet. Som andra skickliga populistiskt lagda politiker appellerar han till väljare som vanligtvis inte röstat på det egna partiet.

Hans framtid avgörs ytterst av hur de konservativa ledamöterna (som har en majoritet i underhuset) bedömer BoJos förmåga att vinna val, det vill säga om de riskerar att förlora sin plats i underhuset nästa gång det blir val.

I tidskriften Prospect påminner Peter Kellner om att det är fler som är missnöjda med Boris Johnson än som är nöjda med honom. Även i valet 2019 var siffran minus 20 procent. Ändå vann han valet. Sådant kan hända i val som inte är proportionella. Men till saken hörde också att motsvarande siffra för Labours Jeremy Corbyn var minus 44 procent!
Alla tidigare valvinnare som Thatcher, Major, Blair och Cameron har legat närmare plus minus noll. Men även Theresa May var illa omtyckt när hon tappade mark mot Labour 2017. Dessa mätningar säger kanske något om vad som kommer att besegla BoJos politiska öde. Frågan är om han tvingas avgå redan nu när den officiella utredningen om festandet och ”Partygate” snart ligger på bordet. Eller om lokalvalen i maj avgör saken. Då kanske en potentiell ledargestalt har trätt fram ur skuggorna bakom Boris Johnson.

Under skandalen ligger förstås också frågan om vilken väg Storbritannien ska ta efter brexit. Blir landet ett Singapore i Europa eller mer som efterkrigstidens Storbritannien? Både pandemin och brexit har tvingat fram ökade statliga utgifter. BoJo har lovat högre löner, efter att landet lämnade EU är bristen på arbetskraft stor. Sådana budskap strider mot de konservativa dogmerna. I Tory finns fortfarande en stark falang som anser att tillväxt och välstånd frodas bäst när staten är liten och lägger sig i så lite som möjligt. PostBoris och Postbrexit lär nygamla politiska konflikter komma i dagen igen.

Slavmentalitet i Sverige

Det lär bli hårda tag även här i Sverige, valåret 2022. Mycket står som på spel. PM Nilsson har i Dagens industri som vanligt satt tonen när det kommer till kritiken mot regeringen:

Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.

PM Nilsson har också skrivit att fyra partier (S, V, MP och C) tillsammans ”inte kommer att värna fria företag, äganderätt, marknadsekonomi och liberal demokrati”. Det var en uppseendeväckande vändning, för att komma från en person som gärna ser att Moderaterna samarbetar med sverigedemokrater som sneglar mot länder och politiker som vänder den liberala demokratin ryggen.

När Byggnads fick ett hästhuvud av Muf

I veckan medverkade Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiska talesperson, på ett seminarium där Byggmarknadskommissionen presenterade sin slutrapport, i egenskap av politiker som kommenterade slutsatserna. Kommissionen har tillsatts och finansierats av byggföretag och fackliga organisationer, men arbetat självständigt. Parterna är överens om att värna kollektivavtalen och att motverka fusk och kriminalitet och osund konkurrens så att inte företag som gör rätt för sig slås ut från marknaden, samt att motverka orimliga arbetsvillkor och löner.

Ja, det har gått ett tag sedan Johan Forssell i egenskap av Muf-ordförande skickade ett hästhuvud till Byggnads. Det var på sin tid en blinkning åt filmen Gudfadern.

Men den som sett filmen vet förstås att det var maffialedaren Vito Corleone som skickade ett hästhuvud till en Hollywoodregissör för att sångaren Johnny Fontane (förebilden för rollfiguren var Frank Sinatra) skulle få en viss filmroll. Vi får hoppas att Johan Forssell har sett filmen sedan dess.
Då beskrev Johan Forssell Byggnads metoder under Lavalkonflikten som inspirerade av maffian. Numera vet vi varifrån hotet från maffior, kriminella aktörer och nätverk kommer. Det har blivit uppenbart för allt fler, på båda sidorna blockgränserna. Och uppenbarligen även för Johan Forssell. Det går framåt trots allt.

Tåget till Hanoi

Dokumentärer kan vara bra eller mindre bra. Men sedan finns det programidéer som borde stannat på idéstadiet. Så är det väl med Tåget till Hanoi där Jonas Sjöstedt och Anna Kinberg Batra sätter sig på ett tåg för att prata om hur det var och hur det är att inte vara i rampljuset längre. Jag stänger av. Den går inte ens att recensera. Jag kan bara citera August Strindberg:

Finns det en medgörligare och oskyldigare människa än ett före detta statsråd? *

Och då har Jonas Sjöstedt och Anna Kinberg Batra inte ens varit statsråd.

***

* Bengt K. Å. Johansson tog Strindbergcitatet som måtto för sin sista bok Dagar med Tage. Stunder med Sträng, som kom strax före Bengts bortgång förra året. Han var statsråd.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion.