Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
Socialdemokratin är ett parti. En gång var den en rörelse. Kan socialdemokratin bli en rörelse igen?
Jag tror inte längre att partiet kan vitaliseras inifrån och ännu mindre uppifrån. Men jag tror att det går att öppna vägar in i partiet så att bredare kontakter uppstår med omvärlden och då kan något braka loss. Den viktigaste kontaktytan som måste öppnas är den mot fackföreningsrörelsen. Det är där arbetarklassen finns – och det är där den politiskt aktiva arbetarklass finns som i sin tur oftast har närkontakt av tredje graden med den arbetarklass som idag är helt avpolitiserad och likgiltig och ibland tagit steget över till högerpopulismen – och även med den del av klassen som är papperslös.
Fackföreningsrörelsen är socialdemokratins livlina men har glömt det. Ett parti kan svänga lite hur som helst ideologiskt, men i fackföreningsrörelsen (både i LO och till betydande del i tjänstemannafacken) finns alltid en självklar insikt om grundkonflikten i ett kapitalistiskt samhälle: Den mellan arbete och kapital. När jag då och träffar arbetare som säger sig rösta ”svenskt”, alltså på SD, har jag märkt att det bara finns ett botemedel: att rasa mot direktörer, överklass och usel fördelningspolitik. Då upphör för en stund syndabockstänkandet som riktas mot invandrare.
Systemkritik måste dras fram ur klass, kön, ekologi
Detta är antagligen det mest traditionella man kan säga, men jag tror att det är den enkla sanningen. Arbetarrörelsens enda försteg framför borgerligheten är denna: att en överväldigande majoritet av befolkningen är löntagare. Men ingen väg finns förbi det tröga folkbildningsarbete som framskrider via tusen och åter tusen långsamma föreningsmöten och tusen och åter tusen tillfällen då aktiva visar sig på arbetsplatser, på torg och, naturligtvis, i sociala media. Men det räcker inte med sociala media. Många människor tycker sig ha uträttat nog bara genom att trycka på en gilla-knapp på Facebook. Sociala media – det måste någon gång sägas – dödar ibland verklig aktivism.
Det andra som är helt avgörande är att socialdemokratin, mitt i sin pragmatism, måste förknippas med idéer och tankar om ett radikalt annat samhälle. Under den sekellånga tid då partiet verkligen var levande fanns där alltid en knivsudd marxism och antikapitalism cirkulerande i rörelsens blodomlopp. Systemkritik måste dras fram ur klass, kön, ekologi. Det har betydelse att ett ord som arbetare utsägs – ty någonstans avslöjar själva detta ord det enorma moraliska faktum att alla ekonomiska värden i slutändan kommer från arbete, inte från finansiella transaktioner. Idag hörs ordet socialism aldrig nämnas och inte ens ”demokratisk socialism”. Istället blir plötsligt ”den svenska modellen” den enda ideologiska kompassnålen. Är det någon under trettio eller ens fyrtio som blir idépolitisk pånyttfödd av det? Nej. Jag menar att det är katastrofalt. Det är ungefär som om vardagsspråket skulle sakna ord som ”inte”, ”framtid” eller ”rättvisa”.
När brittiska Labour plötsligt vitaliseras underifrån och unga medlemmar strömmar till svarar svensk socialdemokrati med absolut tystnad, eller nästan fördömande. Likadan var reaktionen på Bernie Sanders politiska väckelserörelse: svensk socialdemokratis ledande opinionsbildare och partikoryféer verkade ungefär tycka att Sanders var pinsam när han talade om socialism så att det hördes över hela planeten.
Jag tror mer och mer på den gamla reformistiska klassikern: Rörelsen är allt. Men jag fogar till att när rörelsen är allt, då blir också målet viktigt. När folk möts formuleras till slut omstörtande mål.
Denna artikel är en del av reportaget “Vägval S” i Magasinet Arena. För att läsa fler texter på temat, klicka här. Gillar du det du läser? Prenumerera på Magasinet Arena här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
