Inga Missing People-kedjor letar efter de 783 flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste fem åren. Både staten och asylsystemet visar sitt fula tryne i boken “De förlorade barnen”.
Mellan åren 2007 och 2012 försvann 1202 flyktingbarn i Sverige. 783 av dem är fortfarande borta. Trots det bildar inga medborgargarden sökkedjor, det blir inget mediepådrag, myndigheterna engagerar sig inte. Det är tyst.
Förutom i vissa fall. Vart femte barn som försvinner har nämligen ett utvisningsbeslut över sig. Och om dem bryr sig polisen. Då finns plötsligt Reva-incitament att hitta barnen. Barnen blir en pinne i polisens effektiviseringsstatistik.
Men trots att utredningar gjorts som pekat på att barnen blir utsatta för människohandel, är det ingen myndighet som försökt gå till botten med vad som händer med de övriga barnen. Det försöker Jens Mikkelsen och Katia Wagner göra i boken De förlorade barnen, där de följer ett antal försvunna barns spår.
Spåren tar sin början i Sverige, men deras berättelse blir snabbt transnationell. Barnen surfar runt på Europas migrationsstigar, fram och tillbaka mellan länderna, som skuggor under myndigheternas radar.
Det är ingen vacker bild Mikkelsen och Wagner målar upp. Barnen de träffar utnyttjas obönhörligt av vuxenvärlden. Det är människohandel, svartarbete och sexuellt utnyttjande. Fram träder ett parallellsamhälle, där inga gränser finns, men samtidigt är allestädes närvarande.
För författarna menar att själva grundproblemet är de öppna inomeuropeiska gränserna i kombination med ett ickeexisterande mellanstatligt samarbete och bristen på legala flyktvägar in i Europa.
Hela tiden svävar Dublinförordningen som en ond ande över barnens öde. Den säger att det land barnen först avger sina fingeravtryck i är det land där deras fall skall prövas. Barnens möjlighet att stanna blir på så sätt beroende av om de först upptäcktes i Rom eller i Helsingborg. Och det är skillnad på Italien och Sverige.
Flera gånger möter Mikkelsen och Wagner barn som varit i Sverige men som avvisats med hänvisning till Dublinförordningen och som försvunnit innan de hunnit återföras av svenska myndigheter. Men de möter också barn som fått uppehållstillstånd i Italien, där det är lättare att få stanna, men där ett socialt skyddsnät saknas och där det är svårt att få jobb. Barnen för ett kringflackande liv i Europas storstäder.
Svartarbete en månad här och en månad där. De sover några nätter på en plats i en stad innan de flyttar till nästa ställe. Enda skillnaden mot flyktingbarn utan europeiskt uppehållstillstånd är att barnen med italienskt uppehållstillstånd har turistvisum och därmed tillgång till den inomeuropeiska marknaden.
Med utgångspunkt i transitboendet i Vellinge kommun år 2009 tar sig Mikkelsen och Wagner även an den svenska självbilden. De bryter effektivt ner tanken om att Sverige är ett humant land där asylsökande barns rättigheter tillvaratas.
Fram tonar i stället ett iskallt land i norr, där främlinggörande och rasism letat sig in i svenska myndigheter och institutionaliseras. Där vissa barn tillåts försvinna och andra jagas. Där polisen bryr sig mer om siffror i regleringsbrevet än att flyktingbarn kan vara utsatta för människohandel. Där Sverige, till skillnad från Danmark och Finland, skickar barn till Italien, som fått massiv kritik för sitt flyktingmottagande. Och där överläkare låter polisen gå in och hämta barn som är under behandling på BUP.
”Utesluter vi alla platser finns det inga kvar att leta på”, svarar gränspolisen på frågan om det är legitimt att polisen letar efter gömda barn överallt. En annan säger ”Vi får inte gå in på skolor. Men man kan vara utanför skolan. Och sedan när Pelle är på väg hem, vart går Pelle då?”.
Poliserna får stöd av migrationsminister Tobias Billström: ”Det är viktigt att förstå att vi aldrig kommer att ha frizoner i Sverige. Det skulle vara väldigt konstigt. Vadå? Skulle polisen inte få lov att göra sitt arbete på en skola? Vad blir nästa grej då? Att polisen inte får göra det på ett sjukhus, eller inte får lov att göra det på ett hotell eller inte får lov att göra det på en restaurang?”
Successivt växer en bild av staten som en inhuman hydra fram. En robot, som inte styrs av medmänsklighet, utan av Reva-incitament och effektiviseringsförsök.
Boken är inte nådig i sin kritik och beskriver hur godtyckligt det svenska asylsystemet är, hur professionaliteten brister från svenska statens sida och hur medierna har blivit en maktspelare för utsatta människors möjlighet att stanna i Sverige. Själv sitter jag med en metallisk smak i munnen. Min svenska självbild är definitivt krossad.
Fotnot: En dom från EU-domstolen den 6 juni innebär en ny tolkning av Dublinförordningen. Ensamkommande barns asylansökan bör hanteras i den medlemsstat där barnet befinner sig. Ett barn ska endast skickas tillbaka till ursprungslandet i syfte att återförenas med sina släktingar, enligt domen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
