Sudan – från bubblande hopp till fullskaligt inbördeskrig

Sudan När fackförbunden gick samman och protesterade vittrade människor vår, frihet och demokrati i Sudan. Revolutionen lyckades avsätta en internationellt efterlyst diktator, men sen kom bakslaget.

I dag är landet den värsta humanitära katastrofen i världen, enligt FN.

Dagens Arena är en av få media som har lyckats ta sig in i landet som många hoppades så mycket på.

På en brits i barnsjukhuset al-Baluk i Omdurman – en av de tre städer som bildar huvudstaden Greater Khartoum – ligger en tvåårig pojke, i ålder att både gå och prata. Men Malik Fulew väger bara 5,9 kilo när han borde väga det dubbla. Han orkar inte ens sitta upp och gör mest några gnyende ljud ifrån sig. Ur lätena kan sköterskan skönja ordet ”mamma”.

– Det kommer in två, tre barn per dag i det här skicket, förklarar sköterskan Weam Ali Othman, 29. Hon har långa dagar på sjukhuset och låter sin egen bebis sova i ett hörn, bakom en skärm.

– Jag önskar verkligen inget barn det öde som de här barnen har mött, säger sjuksköterskan.

Lite flytande, grön avföring rinner ur pojken Malik Fulews stjärt – eller ur vad som är kvar av den beniga rumpan. Han försöker gång på gång slita av sig infarten och nålen som verkar för stor för hans späda arm och kropp. Huden är spänd som ett trumskinn runt hans lilla skelett. Revben, skulderblad och käkben sticker ut.

– Jag har precis fött ett barn, nästan ursäktar sig Maliks mamma, Abir Abdu, 25, när hon kommer in till sin pojke och torkar bort avföringen. Malik famlar efter mamman med långsamma rörelser.

Landet uppdelat på hälften

I likhet med runt elva miljoner andra sudaneser är hon på flykt. Undan flygbomber, våldtäkt, misshandel, plundring och svält.

Om hennes pojke Malik överlever (vilket är tveksamt, enligt läkarna) så är det högst osäkert vilken typ av land han kommer att växa upp i.

Just nu råder det brinnande krig på flera håll i Sudan.

Sedan ett och ett halvt år är huvudstaden i ett av Afrikas största länder splittrad mellan inbördes stridande styrkor. Granat- och artillerield hörs regelbundet – speciellt nattetid. Sudan, ett land större än Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien tillsammans, är delat på hälften mellan de båda parterna.

Regeringstrupperna med säte i Port Sudan håller den östra delen av landet med flygplats och hamnar mot det Röda Havet. På landningsbanan står det sista flyget – i tvivelaktigt skick – av det nationella flygbolagets flotta. Andra länders flygplan landar ibland från Egypten, Etiopien eller Mellanöstern. Alla har sina intressen att bevaka i Sudan.

Miliserna som utgör Rapid Support Forces, RSF, håller den västra delen av landet med Darfur, bördiga delar av Nilens banker och guldgruvor.

Fackens roll avgörande

Sudans inbördeskrig handlar om en folklig resning och revolution mot en diktator som inte gick så som demonstranterna hade hoppats på.

Grundstenen till revolutionen lades av den fackliga rörelsen som diktatorn Omar al-Bashir försökte hålla i schack. Protesterna inleddes i december 2018 med krav om bättre arbetsförhållanden, men svämmade snabbt över till att bli en folklig demokratirörelse.

2019 lyckades den störta diktatorn Omar al-Bashir.

Likt många revolutioner var det en tid av bubblande hopp, tältläger, improviserade debatter och folkbildning under bar himmel.

– Fackens roll i den här revolutionen var avgörande. Våra arbetare var välorganiserade och professionella. Det underlättade arbetet med att samordna våra visioner och mål om hur vi skulle uppnå frihet, demokrati, pluralism och mer rättvisa, säger Mohamed Almoatasem, 37.

– Vi organiserade ingenjörerna inom ramen för Sudanese Professional Association (SPA) från de allra första dagarna i mitten på december 2018, berättar han.

Några veckor senare arresterades Mohamed Almoatasem och kastades i fängelse.

Fullskaligt inbördeskrig

Den 3 juni 2019 stormade diktatorns milis Rapid Support Forces (RSF) – med militärens goda minne – demonstranterna. Våldet var urskillningslöst och gruppvåldtäkterna systematiska. Ett okänt antal demonstranter, kanske över 120, möjligen fler, mördades. Tiotals kroppar hittades senare i Nilen. Men ingen gav upp.

Efter det gick det fram och tillbaka med revolutionen och övergångsregimen, ända tills militären och RSF gjorde en militärkupp 2021 och tog kontrollen över landet. Fackförbundens aktiviteter förbjöds, deras tillgångar blev frysta och beslagtagna. Många fackliga företrädare fängslades eller gick i landsflykt i likhet med Mohamed Almoatasem som nu befinner sig i Oman.

Men den stabilitet eller ordning som skulle vara ursäkten till kuppen uteblev. I stället började miliserna och militären kriga mot varandra påsken 2023.

Nu öppnades helvetets portar på vid gavel.

Svårbemästrat våld

Ett och ett halvt år senare åker vår bil över al Halfaiabron i huvudstaden, den första bron som binder ihop vad som blivit Nilen, kort och gott, efter att den Vita och Blå Nilen sammanflätats några kilometer uppströms.

Vi korsar förkolnade bilvrak och utbrända byggnader. Soldater söker skydd efter att inkommande granateld detonerat i kvarteret. Civila förs med hjälp av åsnor och kärror till det enda fungerande sjukhuset i norra Khartoum.

Här gick militären gått till motoffensiv för några veckor sedan, efter att milisen RSF hade haft övertaget sedan påsken 2023. Militären, SAF, har kunnat genomföra motoffensiven med stöd av fler flygplan och reservdelar från Ryssland, liksom artilleri och fler drönare, troligen från Iran.

Militären har också knutit nya allianser med miliser, inklusive minst en med jihadistiska förtecken. Fler miliser och mer vapen borgar i sin tur för en rörigare karta och ett alltmer svårbemästrat våld i inbördeskriget.

Kapten Mohammad Ussam, 32, i sandfärgad uniform och sandaler, kikar försiktigt genom ett hål i väggen. Svetten lackar i hettan. Någonstans där borta, i ett sexvåningshus några hundra meter bort, spanar motståndarnas prickskyttar efter nya måltavlor.

”Inte alltid motståndaren låter civila ge sig av”

Kaptenens egna soldater rör sig genom utslagna hål i husväggar för att undvika öppna gator så mycket som möjligt. Propagandaofficerarna i armén hävdar att hela huvudstaden kommer att vara återtagen i början på 2025.

Mohammad Ussam verkar inte lika säker.

– Det ligger i Guds händer, säger han. Strid i stadsmiljö borgar inte alltid för snabba framryckningar.

Kaptenen menar att han under de senaste månaderna har lärt sig att strida på ett sätt som skonar civilbefolkningens liv.

– Vi erbjuder dem alltid en humanitär korridor innan vi anfaller, säger han och poängterar att det däremot inte alltid som motståndaren låter de civila ge sig av. Dessutom klär sig miliserna i civila kläder.

Omtanken över de civilas öde ligger i linje med det budskap som Sudans armé (SAF) vill få ut till omvärlden. Den har nämligen kritiserats vid upprepade tillfällen för att flygbomba civila mål helt hänsynslöst.

De flesta medborgare har helt enkelt fått klara sig själva eller förlita sig på reflexer i ett civilsamhälle som trots allt har överlevt under militärdiktaturen. Överallt i Sudan sätts det upp soppkök, takiya. Folk öppnar sina hem till internflyktingar.

– Jag bodde i en lägenhet här i Bahri under flera månader. Jag vågade mig inte längre ut än till affären tvärs över gatan, säger den 22-åriga kvinnan, Adam Abradam.

Flera fall av kolera

Varje gång fruktade hon att bli tagen av en milis som med systematiska och återkommande sexuellt våld har satt skräck i civilbefolkningen. Sedan den sudanesiska armén tog över stadsdelen bor Adam nu i en skola som har förvandlats till flyktingförläggning, i likhet med de flesta skolor vi ser. I princip all undervisning ligger nere sedan ett och ett halvt år.

Krigets faror tar sig olika uttryck. Enligt en färsk studie från det brittiska institutet för tropikmedicin i London har över 60 000 människor dött enbart i huvudstadsregionen, till följd av kriget och dess svans av hunger, infektioner och brist på medicin och sjukvård.

I Kassala har flera fall av kolera konstaterats bland de människor som flyr striderna i al Jazeeraregionen. De vårdas nu i tält på britsar med hål i över plasthinkar för kroppsvätskorna.

Civilbefolkningen har fastnat i en tång mellan miliser och militärer, mellan pest och kolera skulle man kunna säga, även bokstavligt. Även om det finns grader i helvetet och många ändå föredrar den ena sidan framför den andra:

– Nu får vi bita ihop och hålla oss bakom militären. Sen en dag ska vi ta itu med den också, säger en ung person som var aktiv under revolutionen, 2019.

Hen häller upp en kopp te i natten och beskriver situationen som en bitter smak i munnen. Det att tvingas se hur de två faktionerna, RSF och SAF, som stal folkets revolution nu drar ner hela landet i ett brutalt inbördeskrig.

Personen vill absolut vara anonym och sänker rösten när militären kommer på tal.

Guldet håller kriget i gång

I det Sudan som kontrolleras av armén har många arresterats på mer eller mindre lösa grunder om ”samröre med fienden”.

I egenskap av utländska journalister tvingas vi regelbundet på en följeslagare från underrättelsetjänsten som följer med oss för ”vårt skydd”.

Tillstånd från militären krävs för minsta förflyttning i landet.

Det är under de resorna som man kan se vad som inte stannar upp, kriget till trots: gruvnäringen. Sudans jord är full av guld och sällsynta jordartsmetaller. På håll ser det ut som om jättelika grävlingar har gjort hål på hål i öknen.

Det guldet hjälper i dag till att köpa bly och att hålla kriget i gång.

­– Olyckligtvis så är det inte säkert för ett vanligt civilt liv i Sudan i dag. Det finns bara rum för krigshets, kulor och blod, säger den landsflyktige fackföreningsledaren Mohamed Almoatasem.

Trots det så har han inte tappat hoppet:

– En dag kommer Sudans folk att återvinna det civilstyre som de längtar efter. De har lärt sig värdet av det efter att ha sett all förstörelse, förödelse och död som de två militära grupperna har fört med sig i det här kriget, säger han.

Magnus Falkehed