Primavera

“Primavera” är en film med många bottnar. Inte minst är det en utomordentlig skildring av kvinnoförtryck, ensamhet och utsatthet med den klassiska musiken som fond. Det tycker Jon Andersson ger en femma i betyg åt Damiano Michielettos film, med svensk premiär i helgen.

Det är något med klassisk musik som gör sig extra bra på film. Två av de senaste årens bästa filmer: “Tár” (2022) och “De dödas symfoni” (2025) kretsar kring livet i en symfoniorkester. “Tár” lyckades dissekera myten om det konstnärliga geniet och spegla metoo-fenomenet på ett nytt sätt. Men det var också en film som till stor del handlade om spelet bakom kulisserna i en symfoniorkester. Vem får spela solo och varför och hur mycket spelar personliga band roll när hierarkin i orkestern bestäms? “De dödas symfoni” handlade mer om processen i att skapa ett musikstycke och den smärta som styckets upphovsman bar på. 

Sann historia

Den italienska regissören Damiano Michieletto tar ett nytt grepp på det här temat i sin debutfilm “Primavera”, som går upp på svenska biografer i helgen. Huvudpersonerna i Michielettos film är långt ifrån några privilegierade och välbetalda musiker som i “Tár”. Den helt igenom kvinnliga orkestern består av barnhemsbarn som lämnats bort av sina föräldrar och som sedan ung ålder skolats till att bli klassiska musiker. Men bara tills de uppnått giftasvuxen ålder. Då ska de giftas bort med någon förnäm herre i Venedigs societet, och tvingas helt ge upp musiken. 

Filmen bygger på den sanna historien om barnhemmet Ospedale della Pietà, som under 1700-talet skolade unga flickor i klassisk musik – främst fiol. Men restriktionerna var många. Förutom att flickorna kring 20-årsåldern tvingades ge upp musiken och gifta sig med den som betalade bäst, fick de inte visa sig i offentligheten under tiden på barnhemmet. Deras uppträdanden skedde antingen bakom ett galler på orgelläktaren eller så tvingades de bära masker om de uppträdde på andra ställen. 

Sorg och förlust

I förhandsreklamen har “Primavera” marknadsförts som “när Whiplash möter The Handmaid’s Tale på ett barnhem i 1700-talets Venedig”. Det ligger något i det. Samtidigt är det här en film som kan stå helt på egna ben. 

Filmens huvudkaraktär heter Cecilia (Tecla Insolia) och är 20 år gammal. Hon har tillbringat största delen av sitt liv på barnhemmet och utvecklats till en skicklig violinist. Men Cecilia bär på en stor sorg och förlust. Varje natt går hon ned till en avskild plats på barnhemmet och skriver brev till sin okända mor, som lämnat bort henne. Hon har inte gett upp hoppet om att modern en dag ska komma och hämta henne.

När en ny dirigent och kompositör kommer till barnhemmet upptäcker han direkt Cecilias talang och utser henne till försteviolinist. Den nye dirigenten är ingen mindre än Antonio Vivaldi (Michele Riondino) som i verkligheten skapade många av sina verk för ensemblen på Ospedale della Pietà. De båda utvecklar en särskild vänskap, vilket blir ett av filmens bärande element. Tecla Insolia och Michele Riondino utvecklar ett fint samspel i de två huvudrollerna.

Många bottnar

“Primavera” är en film med många bottnar. Inte minst är det en utomordentlig skildring av kvinnoförtryck, ensamhet och utsatthet med den klassiska musiken som fond. De unga kvinnorna som växt upp på barnhemmet har minst sagt begränsad handlingsfrihet. De mest begåvade får visserligen lära sig att spela ett instrument, men så fort de är tillräckligt gamla så säljs de som fru åt den man som erbjuder mest pengar. Det är viktigt att de är oskulder, vilket kontrolleras av en läkare innan det slutgiltiga beslutet om äktenskap fattas. Någon möjlighet att göra ett annat val och bestämma över sitt eget liv är i det närmaste obefintligt. 

“Primavera” är också en mycket stark skildring av ensamhet och längtan efter att återförenas med sin biologiska mamma. Filmskaparna lyckas förmedla Cecilias längtan efter kärlek och bekräftelse på ett sätt som känns i hjärtat. Skildringen av barnhemmet som ett fängelse är också gripande. En av flickorna på barnhemmet sätter ord på det efter att Cecilia och hennes kamrater kommit tillbaka från ett uppträdande i stan.

– Vad är det för mening att smaka på livet om man ändå ska tillbaka hit. 

Fokus på detaljer

En annan sak som gör “Primavera” till en väldigt bra film är den lägger så mycket fokus på detaljer. Det handlar till exempel om den halva bild (ofta av ett helgon men ibland något annat motiv) som mödrarna lämnar in tillsammans med barnen på barnhemmet. En bild som ska gå att para ihop med den andra halvan om barnets mamma kommer tillbaka för att hämta sin dotter. En annan detalj  är det brännmärke i huden som ges till alla barn som kommer in på barnhemmet. Ett evigt bevis på att de är föräldralösa och har tillbringat sin uppväxt på barnhemmet. Eller gallret på orgelläktaren som symboliserar det fängelse flickorna lever i. Dessa och andra symboler visar att filmskaparna på ett mycket skickligt sätt använder sig av filmen som ett bildmedium, där visuella symboler ges stor betydelse för handlingen. 

Fotot är mycket bra. Gatorna, kanalerna och salongerna i 1700-talets Venedig är vackert iscensatta vilket bidrar till den närvaro som finns genom hela filmen. Allt ackompanjerat av Fabio Massimo Capogrossos fantastiska originalkompositioner.  

Filmhösten har precis börjat, men jag har svårt att tro att många filmer kommer att komma upp i samma nivå. “Primavera” är utan tvekan höstens bästa film, så här långt. 

Jon Andersson