Laurie Anderson vid konsert för hundar på Times Square, New York. Foto: Wikimedia Commons

Kultur Vad betyder ordet oberoende för dagens konstpublik? Banksyutställningen i Malmö är på väg till Göteborg och Stockholm. På Moderna Museet har performanceartisten Laurie Anderson fyllt lokalerna efter fotografen Nan Goldin. Alla tre konstnärerna är erkänt “independent”. Ola Bo Larsson skriver om det alternativas plats i dagens progressiva landskap.

Jag har en svensk vän som aldrig kom tillbaka från Amsterdam där hon ockuperade hus som 20-åring. Som vuxen blev hon inbäddad i Amsterdams alternativkretsar, som ville avskaffa kapitalismen och frigöra den borgerliga människan. 

Jag har alltid beundrat hennes kompromisslöshet och do-it-yourself-praktik. Även min vuxna dotter gillar min Amsterdamvän mycket. Men när Amsterdamvännen använder ordet  “alternativ” om en kultur förstår inte min dotter vad hon menar. Hon känner inte igen sig i att konst, livsstil och politik tillsammans kan definiera en grupp människor tydligt avskiljd från en annan grupp. 

Min dotter är inte med mig när Laurie Anderson står på scen på Cirkus i Stockholm. Vid närmare granskning av publiken verkar personer i 30-årsåldern lätträknade. Vi är 50, 60 eller 70, och när vi var unga och lyssnade på Laurie Andersons postpunk kände vi oss alternativa och hade en tydlig identitet som inte var mainstream. 

I dag har Disney, Hollywood och Netflix tagit makten med hjälp av en kommersialiserad fantasi

Vi känner oss fortfarande så fastän vi har heltidsjobb, bostadsrätt och konsumerar en hel del.

På Moderna Museet i Stockholm kan man se, höra och uppleva Laurie Anderson fram till september i år. På utställningen Looking into a mirror sideways kan man inte låta bli att imponeras av de egenproducerade fiolerna, röstförvrängningarna och hologrammen. Hennes tekniska innovationer och den särpräglade rösten kännetecknar konstnärskapet. 

Kvaliteten skiftar och utställningen är mastig. Jag orkar inte köa för att med vr-teknikens hjälp flyga över månen, men skrattar gott åt tanken och en massa andra upptåg som bland annat en konsert för hundar.

Jag blir lycklig av Laurie Anderson, men frågan är om lyckan handlar om en tid som flytt, då 30-åringarna som jag känner – min dotter inkluderad – inte direkt verkar rusa till utställningen. 

Med Laurie Anderson ställer Moderna Museet ut ytterligare en kvinna från New York, som formade sig själv till konstnär i kölvattnet av det frihetslängtande 1968, som ropade “fantasin till makten”. Förra månaden skrev jag på den här sidan om Nan Goldin, som har samma bakgrund. 

I dag har Disney, Hollywood och Netflix tagit makten med hjälp av en kommersialiserad fantasi. Jag tror kanske att Moderna Museet, genom att lyfta Nan Goldin och Laurie Anderson, försöker säga att det inte behöver vara så här. Någon vill visa den unga generationen på en framtidsväg som går via gör-det-själv, humor och oberoende. 

Min kära vän från Amsterdam gillar säkert Modernas ambitioner. Jag vet att hon åtminstone gillar Banksy. Och Assange. På 80-talet gillade hon inte Thatcher, kungahuset, poliser, banker, det politiska etablissemanget, konstmarknaden eller någon annan marknad. Eller konsumtionssamhället. 

Banksys styrka ligger i att han fångat decennier av progressiva åsikter, som min väns, i slagkraftig och estetiskt tilltalande gatukonst. Lägg därtill motiv med kritik mot Israel, Putin och homofober så har vi ringat in Banksys motivkrets sådan den framträder i på utställningen ”The mystery of Banksy – A genius mind” Malmö som  visas i Malmö den till 24/5. 

Och så finns det den där lilla flickan med sin röda ballong, som tillhör den fåtal av hans konstverk han sålt via ombud då han själv framhärdar i sin inkognito-roll. Graffitin, det vill säga merparten av hans konst, låter sig inte fångas av upphovsrätt och annat som hör konstmarknaden till.

Därför är det möjligt att göra en Banksy-utställning utan att tillfråga konstnären. Banksy har inte kommenterat vad han tycker om ”The mystery of Banksy – A genius mind”. Den tyska utställningsproducenten anser sig däremot ha gjort en kulturgärning när han samlat ihop konstverken på en plats. 

Många av besökarna är vanliga borgerliga barnfamiljer, och det finns rikligt med Banksy-merch att inhandla. 

Jag uppmanas att bidra utöver de 260 kronor jag betalat i entré för att hela projektet ska gå ihop. Jag sväljer uppmaningen, men har svårare för marknadsföringen. När jag köpte biljetten över nätet fick jag veta att jag kunde vara lugn: “The Mystery of Banksy kännetecknas av enastående besökarnöjdhet. Resultaten av gästundersökningar vid tidigare utställningar i tyska konstmetropoler visar att förväntningar med ett sensationellt värde på över 96 procent uppfylls eller till och med överträffas.” 

Det här tror jag inte min Amsterdam-vän hade accepterat.

Hon hade säkert vänt på sin Dr. Martens-klack och istället skapat något på egen hand. Min dotter hade gjort samma sak, då hon menar att konst inte ska leva upp till ens förväntningar. 

Hon hade å andra sidan heller inte betalt 260 kronor på Amiralen i Malmö eller 150 kronor på Moderna för något som saluförs så luddigt som en “alternativ” konstnär.

Ola Larsson