Är kulturtanten en döende art?

Recension “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.”

De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige.

De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning.

Spridda reaktioner

Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst.

Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen.

Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar.

Behov av rödlistning?

Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart.

Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket.

Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte.

Linn Fredman