Vi behöver stärka demokratins skyddsvärn

Demokrati En ny regering kan städa upp efter Tidö på några centrala områden.

I fungerande demokratier finns grundlagsskyddade, allmänna och hemliga val, fri opinionsbildning och en legitim opposition inbäddade i en rättsstat med oberoende domstolar och privat äganderätt.

Demokratin syresätts av partier med rimliga resurser, intresseorganisationer och folkrörelser.

Det räcker långt men inte hela vägen.

Utvecklingen sedan millennieskiftet visar att vi måste stärka de krafter som bär vårt folkstyre.

Demokratins grundbult är en sfär där rimligt informerade medborgare och deras partier debatterar med utgångspunkt i en gemensam syn på den verklighet de vill påverka. Lika viktigt är offentliga myndigheters kvalitet. Det är väl belagt att medborgarnas förtroende för förvaltningens oväld och kompetens är avgörande för demokratins hållfasthet. Oberoende myndigheter som agerar på basis av sakkunskap är också av central betydelse för oppositionens möjligheter att granska regeringen.

Tidöregeringen har systematiskt och målmedvetet underminerat vår demokratis skyddsvärn. SR och SVT har satts på svältkur; stöd till studieförbund och folkhögskolor har skurits ner; konsumtion har finansierats med lån på ett sätt som liknar röstköp; trollfabriker på nätet har legitimerats; utnämningsmakten har missbrukats; grundlagens krav på beredning av ärenden har rundats; oberoende myndigheters självständighet har ifrågasatts; remissinstanser och  rådgivande organ har avspisats som särintressen och Lagrådets invändningar att lagstiftning strider mot grundlagen har lämnats ohörda.

Det finns ett akut behov att reparera skadorna på vår demokrati. Uppdraget för den nya majoriteten C+MP+S+V underlättas av att de i stort sett är överens om vad som måste göras.

Radio och tv i allmänhetens tjänst

Det finns ett tydligt samband mellan en stark radio och tv i allmänhetens tjänst – alltså det vi på svenska kallar public service – och demokratins kvalitet. Skälet är enkelt. I länder där public service står stark etableras en gemensam uppfattning om den verklighet medborgare och partier har att förhålla sig till.  I detta avseende står Sverige i en särklass – men tyvärr sviktar det.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter både människors förtroende för olika mediers innehåll och deras ”värde för det svenska samhället”. Public service vinner i alla grenar, men förtroendet för SVT:s innehåll har mellan 2010 och 2025 minskat från 78 procent till 70 procent. SR har tappat tre procentenheter till 70 procent. TV4 ligger under hela perioden stabilt omkring 55 procent.

Om jag som intensiv nyhetskonsument får gissa så beror public services högre betyg på varumärket public service. DN och SvD får positiv respons från cirka 45 respektive 40 procent. Medborgarnas förtroende för innehållet på Youtube och Facebook, som mätts sedan 2019, är mycket lågt.

Det är intressant att betygen på samhällsvärdet generellt är stabilare över tid och ligger cirka 10 procentenheter högre. SVT och SR får sålunda godkänt av 82 respektive 78 procent.

Störst förändring sker i fråga om sociala medier. Både Youtube och Facebook ses av ungefär en fjärdedel av väljarkåren som ett positivt tillskott till samhällsdebatten.

Journalistisk katastrof

Tidigare var alla svenska partier inställda på att nå enighet om uppdraget för public service och hur det skulle finansieras. Nu har Tidöalliansen med minsta möjliga marginal drivit igenom att anslagen till SVT, SR och Utbildningsradion nominellt ökar med 3 procent innevarande år, 2 procent under 2027–30 och 1 procent 2031–33. Riksbankens inflationsmål är 2 procent, löner kommer att öka klart mer än så och kostnader för att köpa attraktiva program i ännu högre takt. Att TV4 lämnar marknätet innebär ökade kostnader för SVT och SR. Någon form av kompensation har utlovats, men eftersom regeringen Kristersson inte kom till skott har nu frågan lämnats till nästa regering. Bolagen har redan tvingats minska antalet anställda.

Den nuvarande riksdagsmajoriteten C+MP+S+V motsatte sig nämnda besparingar. Det finns alltså goda möjligheter att de ska kunna komma överens om en finansiering som åtminstone bibehåller anslagens reala värde.

Men pengar räcker inte. SVT är i nuvarande skick inte tillräckligt bra för att behålla tittarnas förtroende. Kanalens hysteriska rapportering om arbetet på att bilda regering till förfång för praktiskt taget alla andra nyheter är en journalistisk katastrof. Under flera dagar fylldes studion av valda och uttjänta politiker och förståsigpåare av alla kulörer som upprepade att läget var låst. På stan inhämtades den väl inövade kommentaren att ”det är rena sandlådan”.  En mätbar effekt är att medborgarnas förtroende för politiker minskar dag för dag. Johan Hakelius skrev i Fokus (15 oktober) om ”ännu en vecka av rafflande ingenting” men SVT vevade oförtrutet på. TV4 hanterade veckorna då inget hänt på ett föredömligt sätt.

Styrelsen för SVT har en viktig uppgift framför sig.

Uppdraget för radio och tv i allmänhetens tjänst kan formuleras mer eller mindre pregnant. Klart är dock att SVT, SR och Utbildningsradion gemensamt ska etablera en sanning som bas för den demokratiska debatten som accepteras av en mycket stor majoritet av vuxna medborgare. Allt som sägs, visas och sprids kommer inte alltid att vara sant, men det får aldrig råda något tvivel om att varje rimlig åtgärd vidtas för att nå detta mål. Vi måste vara beredda att bära de kostnader som krävs för att stora minoriteter inte med framgång kan etablera sin egen sanning.

 Studieförbund och folkhögskolor

Olof Palme tyckte att Sverige var en studiecirkeldemokrati och det finns skäl att tro att han hade rätt. Inför uppgiften att i november 1994 ta ställning till om vi ville bli medlem av den Europeiska unionen (EU) anordnades ett otal studiecirklar i ämnet över hela landet. Jag var då Sveriges EU-ambassadör i Bryssel och kallades regelbundet hem till Sverige under helger och mötte ständigt fulla salonger. Ett gäng namnkunniga personer kom fram till att detta livliga intresse skulle bibehållas. Det gick inte alls. När jag kom till ett upptaktsmöte någon månad efter folkomröstningen var det nästan tomt i lokalen. Folket hade studerat intensivt och avkunnat sin dom med högt valdeltagande den 13 november. Därefter väntade andra intressanta föreläsningar och studiecirklar.

Forskare vid Göteborgs universitet har försökt mäta medborgarnas politiska kunskapsnivå i trettiotre länder.  Med kvalitativ nyhetsförmedling i radio, tv och tidningar i kombination med civilsamhällets institutioner för kontinuerlig fortbildning är det inte överraskande att Sverige hamnar på första plats.

Tidöalliansen har gått särskilt hårt åt studieförbunden. Det statliga stödet till verksamheten har minskat med en fjärdedel – motsvarande en halv miljard kronor. Konsekvenserna, som redovisas i Arenarapporten Skymningsläge, är dramatiska. Sedan 2023 har en femtedel av verksamheten upphört. Under 2024 och 2025 har 55 000 folkbildningsarrangemang försvunnit. Ungefär var tredje folkbildare har slutat. Två av tio studieförbund har lagts ner.

Folkhögskolor fick ett extra tillskott under pandemiåren, men basanslagen har varit nominellt oförändrade sedan 2020. Inflationseffekterna är därför kännbara. Två av tre folkhögskolor har minskat antalet anställda lärare – nästan alla har dragit ner på verksamheten. Över hälften av skolorna har lagt ner kurser och varannan tar in färre elever.

Med tanke på hur studieförbunden behandlats är det överraskande att regeringen formligen vräkt pengar över stiftelsen Teach for Sweden. Malisen vill gärna tro att anledningen till att anslagen mer än fördubblats (enligt Chat GTP) är att Kristerssons svägerska trätt in i styrelsen.

Utredningar och remissväsende

Vårt utredningsväsende har genom åren ofta utsatts för kritik och flera regeringar har kammat hem poäng på en ”kommittéslakt”. Det har då hävdats att det kostar för mycket och att kommittéer arbetar för långsamt.

Men väl genomförda utredningar är utomordentligt värdefulla. De kan bana väg för långsiktigt hållbara kompromisser. Den sammanhållna nioåriga grundskolan är ett exempel. Men framför allt innebär en utredning med öppet mandat att ett centralt problemområde blir allsidigt belyst, vilket innebär att alla partier och intresseorganisationer kan diskutera frågan på en högre kunskapsnivå.

Alla utredningar och många departementspromemorior skickas på remiss till ett antal instanser som uppmanas att svara. Andra institutioner ges möjlighet att lämna kommentarer. Det är faktiskt möjligt för vem som helst att skicka synpunkter till relevant departement. Jag kallade för länge sedan mig själv Fria Remissinstitutet (FRI) och lämnade synpunkter på ett tiotal utredningar.

Tidöregeringen har missbrukat detta system genom att styra utredningar mot angivna mål och bortse från nästan samstämmiga invändningar från remissinstanser. Lagrådets upprepade invändningar att lagstiftning strider mot grundlagen har i stort sett negligerats.

 ”Oaktat ställningstagande i sak” är en fras som inte sällan återfinns i direktiv utfärdade av Tidöregeringen – framför allt för utredningar om straffrätt, migration och säkerhet. Översatt till begriplig svenska innebär det att även om en utredning anser att det finns en bättre lösning ska den presentera den lösning regeringen beställt. Detta betyder att vi går miste om den breda belysning av problemet som demokratin behöver. Flera utredare har emellertid inte kunnat hålla inne med sin egen syn på saken. Gunnel Lindberg som utrett frågan om att sätta barn i fängelse argumenterar vältaligt för att detta är en korkad idé som får negativa konsekvenser. Hon kunde ha tillagt att erfarenheter från Danmark avskräcker.

Lagrådet hävdade att beredningen av nämnda lag ”inte uppfyller grundlagens krav” och inte ”tillgodoser … angivna syften”. Lagen strider också mot FN:s barnkonvention och proportionalitetsprincipen.

Den beställda så kallade vandelslagen (som S och C röstade för) har mötts av massiv, nära nog unison kritik. Nästan alla remissinstanser pekar på svårigheter för domstolar att avgöra krav på skötsamhet. Viktigare är att lagen bryter mot krav på likabehandling och i praktiken ska tillämpas retroaktivt.

Remissinstansers kritik av den lag om kraftigt skärpta straff som röstades igenom i juni 2026 tar fasta på att det inte finns något som talar för att den leder till minskad brottslighet. Lagrådet, som avstyrker förslaget i sin helhet, konstaterar att handläggningen inte uppfyller ”grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas”. Rådets slutomdöme, som delas av många remissinstanser, är att kvalitetsbristerna är så stora att förslagen ”inte har förutsättningar att bli ny lag”. Det hela ”framstår som ett hastverk”.

Vår grundlag ställer krav på att ärenden ska beredas i en viss ordning, men det finns ingen förpliktelse för en regering att följa vad en utredning kommer fram till eller att ta till sig vad remissinstanser framför. Men det är mer än god ton att i rimlig utsträckning bemöta invändningar i sak. Justitieminister Gunnar Strömmer tycks anse att det räcker med att ett förslag finns omnämnt i Tidöavtalet (pressträff 24 januari 2023). Allvarligare är att snäva in utredningars mandat eftersom vi då går miste om en allsidig belysning av ämnet. Inte bara SD utan också andra medlemmar av Tidöalliansen har visat sitt förakt för en grundlagsfäst förvaltningstradition som tjänat vårt land väl.

Politiska utnämningar

Lagen är tydlig (LOA 1994:260). Alla offentligt anställda ska utses på basis av ”förtjänst (ung. erfarenhet) och skicklighet” (som ska väga tyngst). Till det ska fogas regeringens egen policy som anger att utnämningar ska präglas av ”förutsägbarhet, öppenhet och spårbarhet”. Dessa regler gäller för cirka 300 000 statsanställda.

Chefer för myndigheter är också offentliga tjänstemän, men de utses för tre år som vanligen förlängs med en lika lång period. Under en mandatperiod kan en regering räkna med att utse omkring 100 myndighetschefer och många hundra medlemmar av styrelser, råd och kommittéer.

Danmark och Storbritannien har ett system som liknar det svenska men tillämpar det strängare. Inte ens statssekreterare, som i Danmark heter departementschef och i Storbritannien permanent secretary, lämnar sin post när en ny regering träder till.

I Sverige är det inte sällan oklart om en person är politiskt tillsatt.

När det gäller lagen om offentlig anställning fick Tidöregeringen en sällsynt olycklig start. Redan 2023 lade den fram ett förslag om att personer som särskilt energiskt genomförde Tidöavtalets intentioner skulle få högre lön. När DN sökte en förklaring avböjde Regeringskansliet att intervjuas med beskedet att ”vilka medarbetare som ska belönas i årets löneöversyn baseras på analyser som respektive departement genomfört gällande inom vilka områden, utifrån regeringens prioriteringar, det finns utmaningar att rekrytera och behålla kompetens”. Trots det taffliga språket – man märker avsikten och blir bedrövad, som Goethe sade. Lojalitet mot Tidöavtalet (som förhandlats med ett från ansvar befriat parti) ska ersätta förtjänst och skicklighet.

Detta är inte bara ett brott mot svensk lag och förvaltningskultur – det är också enfaldigt. En regering kan naturligtvis öka bemanningen på en avdelning och rekrytera specialistkompetens vid behov men att sätta förtjänst och skicklighet ur spel som grund för 300 000 medarbetares lön och chans till befordran skulle få vådliga konsekvenser för statsförvaltningens kompetens.

Omfattningen av politiska utnämningar har varit relativt stabil under regeringarna Persson, Reinfeldt och Löfven. Ofta handlade det om statssekreterare som hade gedigen kompetens av offentlig verksamhet. Om vi bortser från försöket att införa Tidölöner och ett antal flagrant politiska tjänstetillsättningar så har Kristerssons regering inte syndat på nåden mer än andra.

Men vi kan inte utgå från att kommande regeringar ska vara lika återhållsamma. Det svenska systemet kan nämligen missbrukas. Vi har ingen insyn i hur det går till när tjänster tillsätts. Det finns ingen möjlighet att överklaga ett regeringsbeslut. I nuvarande skick uppfyller inte systemet de krav som FN:s kommitté mot korruption ställer. Också OECD har underkänt Sveriges procedur för att tillsätta höga tjänster. Om en framtida regering konsekvent utser lydiga myndighetschefer skulle det förändra statsförvaltningen i grunden.

Att tydligt reglera regeringens utnämningsmakt är en högt prioriterad uppgift. Det handlar om att värna en politiskt oberoende statsförvaltning.

Plånboksvalet

Enligt DN:s rubricering av tidningens egen undersökning (DN/Ipsos 7 oktober) var det nyligen timade valet det sämsta som ägt rum sedan åtminstone 2006. Det är inte korrekt. Om man läser siffrorna noggrant så var valet 2022 med knapp marginal sämre – men illa ställt är det.

I alla mätningar svarar ungefär hälften att de inte har någon uppfattning – ofta därför att de inte följt valrörelsen (vilket är oroande i sig). Under perioden 2006–2018 var mindre än 20 procent mer eller mindre missnöjda. I årets val var 41 procent missnöjda – en procentenhet mindre än 2022. Viktigare är att de väljare som tyckte det var ”mycket dåligt” var klart fler efter förra valet.

En klar majoritet anger som skäl för sin negativa hållning att partierna ägnade sig mer åt att ge sig på varandra än att berätta vad de själva vill göra. Min gissning är att väljarna också förskräcktes över att nästan alla partier under de sista veckorna dränkte väljarna i en flod av ofinansierade löften.

Från olika håll utlovades sänkt inkomstskatt, bibehållande av den tillfälligt sänkta matmomsen och bensinskatten, sänkt elskatt, höjd nivå för skattefritt ISK-sparande, höjda pensioner, ökat stöd till barnfamiljer, billigare tandvård, återställt högkostnadsskydd för mediciner, helt eller delvis slopat karensavdrag, stärkt a-kassa, billigare kollektivtrafik, fler busslinjer, elbilsbonus och ökat eller indexerat stöd till kommuner.

Det fanns tidigare en samsyn mellan alla partier att staten bara skulle låna till investeringar i samhällets infrastruktur. Det var otänkbart att en generation skulle låna till sin egen konsumtion och lämna över notan till nästa. Dessa regler gäller inte längre. Regeringen Kristersson har med lånade pengar gett stöd till medborgarnas konsumtion genom att subventionera el, bensin, diesel och kollektivtrafik och sänka matmomsen. Också ökade kostnader för vårt försvar lånefinansieras. Regeringen vill öka de militära försvarsutgifterna från 2,5 procent av BNP till 3–4 procent år 2030.

Detta innebär att dagens politiker och skattebetalare delvis befriar sig från att betala för sin egen konsumtion och sitt försvar. Deras efterträdare i ämbetet och nästa generation skattebetalare ska betala en idag okänd ränta på en statsskuld som på bara några år ökat med 20–25 procent.

Finanspolitiska rådet har i sin rapport 2025 argumenterat för att ökade försvarskostnader åtminstone delvis bör betalas med skatter. När rapporten presenterades den 19 maj förra året fick åhörarna veta att regeringen avvisat denna tanke med hänvisning till att reformutrymmet redan var taget i anspråk. Vi har alltså haft en regering som samtidigt hävdar att vår säkerhet är allvarligt hotad och att ökade försvarsutgifter inte ryms inom reformutrymmet (som bland annat användes för att tillfälligt höja rotavdraget och införa ett nytt jobbskatteavdrag).

Om vi accepterar att regeringar tillåts klara sig kvar genom att skuldsätta våra barn är vi ute på ett sluttande plan.

Ministerstyre och maktmissbruk

När finansmarknadsminister Niklas Wykman i mars 2024 lade fram ett förslag om att reglera partipolitiska lotterier angav han att ”bakgrunden var väl känd”. Det handlade ”om allmänhetens förtroende för det politiska systemet”. Men det var inte sant. Syftet var som DN påpekade (7 mars 2024) att ”dra åt kranen” som bidrog till att finansiera Socialdemokraternas verksamhet – ”det enda parti med riktigt stora inkomster från lotterier”. Wykman hade inte behövt ljuga. Näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) som tagit initiativet till regleringen hade klart sagt att det gällde att komma åt Socialdemokraterna. Den tidigare chefen för Konsumentverket, Gunnar Larsson, som utrett saken, trodde inte att lotterier påverkade medborgarnas förtroende för politiska partier och menade att ett förbud var en dålig idé.

Svenska partier kan söka pengar från Sida för att ge stöd till likasinnade partier i fattiga länder. Sverigedemokraterna har sedan 2015 försökt få bidrag till sin stiftelse Hepatica för detta ändamål, men tjänstemännen på myndigheten sade nej eftersom stiftelsens ansökan inte uppfyllde gällande krav. I mars förra året förklarade stiftelsens ordförande Björn Söder (SD) att han lovats 14 miljoner av statssekreterare Diana Janse (M). Sida stod emellertid fast vid sitt beslut, men så småningom lovade generaldirektör Jakob Granit att ”ta hand om frågan”. Hepatica har nu fått utlovade 14 miljoner.

Vid samma tid ändrade generaldirektör Granit tolkningen åt andra hållet vad gäller Olof Palmecentret som tidigare under flera år fått bidrag från Sida.  Biståndsminister Benjamin Dousa hade tidigare lovat att regeringen skulle sätta stopp för pengar till Olof Palmecentret.

Det finns flera skäl till att denna typ av ministerstyre är förbjuden i grundlagen. En regering kan ge sina myndigheter mycket detaljerade direktiv och myndighetschefer måsta naturligtvis lyda. Men det är viktigt att detta sker öppet och löpande granskas av oppositionspartier, massmedia och allmänhet. En viktig förutsättning är att myndighetschefer kan (och ska) säga sin mening utan att riskera att sparkas.

Trollfabriker

 Den 7 och 14 maj 2024 avslöjade TV4-programmet Kalla fakta att Sverigedemokraterna sedan en tid finansierade en verksamhet som från mängder av anonyma konton skickade falska och nedsättande uppgifter om alla andra partier.

Den omedelbara reaktionen från ledarna för de tre regeringspartierna var så stark att man trodde att de skulle ta itu med problemet. Men snart blåstes faran över. SD:s ledare medgav att ett och annat budskap kanske varit aningen plumpt och meddelade att de skulle tas ned från nätet. Viktigare för regeringen var att SD lovade att i fortsättningen inte angripa de tre regeringspartierna. SD ansåg sig inte ha anledning att be om ursäkt och hade inga tankar på att stänga trollfabriken.

Med detta lät sig de tre regeringspartierna nöjas. Regeringen gav klartecken för att ett alliansparti får fritt skottfält för att med digitalt förfalskade budskap från anonyma konton angripa landets fyra oppositionspartier.

Vad som i debatten kom bort var att SD:s strategi i hög grad riktar sig till barn och unga människor. På TikTok får barn höra och se människor som de inte känner till men som de gradvis ska lära sig att förakta. De ser bland annat Magdalena Andersson som med AI-genererad röst deklarerar att ”vi ska förgöra detta land”. De vet inte vem hon är men de lär sig att tycka illa om den person de sett. SD:s långsiktiga strategi går ut på att i barnasinnet injicera en drog som disponerar den vuxna individen att rösta för inskränkningar av den svenska demokratin.

Den svenska regeringen har sagt att det är okej att denna verksamhet betalas med skattebetalarnas partistöd. Liberalernas ledare ville att trollfabriken skulle upphöra och slog därför ett hårt slag i luften med krav på en utredning.

Men det behövs ingen utredning – faktiskt inte ens lagstiftning. Det räcker med en pakt om att den politiska kampen i svensk demokrati ska utkämpas med blanka vapen. Att partier som driver trollfabriker inte ska få partistöd borde vara en självklarhet. Det skulle faktiskt räcka om sju partier kommer överens om detta.

Valrörelsen vilade på en falsk berättelse

Tidöregeringen lyckades etablera sin egen sanning om en massinvandring som vi inte kunde kontrollera, en utbredd, organiserad brottslighet som bara kunde bekämpas genom att sätta folk i fängelse och ett välfärdssystem i händerna på kriminella gäng.

Varför S och i stora stycken C accepterade detta narrativ vet jag inte. Men när valkampanjen var igång var det kanske för sent att etablera en bärkraftig motberättelse. Nu har S och C chansen att tillsammans med MP och V att visa att integrationen fungerar allt bättre och brottsligheten inte räcker för att fylla alla fängelser Gunnar Strömmer vill bygga.

Det går att förstå det som hände 2015. I början på september höll Stefan Löfven sitt tal om att hans Europa inte bygger murar. Samtidigt började antalet asylsökande öka dramatiskt från 3 000 per vecka till en topp i mitten av november på 10 551 personer. Den 24 november meddelade Löfven och vice statsminister Åsa Romson (MP) vid en presskonferens att flyktingpolitiken måste skärpas. Antalet asylsökande hade då börjat falla men det var ett accepterat faktum att Sverige inte kunde ta emot alla som ville komma.

Tidöregeringen har, som nämnts, med morot och piska försökt att begränsa invandringen och förmå människor att flytta hem. Som migrationsminister skröt Maria Malmer Stenergard (M) om att Sverige hade nettoutvandring. Det var inte korrekt men visade regeringens ambitionsgrad.

Det råder inget tvivel om att Sverige inte hade en god beredskap för vad som hände 2015. Lika klart är att invandringen måste vara reglerad. Men berättelsen om att vi har misslyckats med vår integrationspolitik är inte sann. Det är också uppenbart att vi behöver fler personer på vår arbetsmarknad.

Det tar tid att komma in på arbetsmarknaden, men väntetiden har minskat dramatiskt. Sysselsättningsgraden ökar markant i alla utanförskapsområden. För alla utlandsfödda ligger den på 75 procent att jämföra med 85 procent för svenskfödda. Det är klart bättre än genomsnittet för Europa. Andelen bidragsförsörjda minskar stadigt och är nu mindre än någonsin efter en topp i samband med krisen 1991–92.

I boken Den långa bluffen visar Christian Lindell och Alex Voronov vad som hände med de 160 000 människor som 2015/2016 sökte asyl i Sverige – många av dem ensamkommande unga. Den enkla sammanfattningen är att det gick bra för de allra flesta som blev kvar i Sverige. Kommunernas ekonomi knäcktes inte – i stället hejdades en befolkningsminskning som kunde ha blivit dramatisk. I min födelsestad Katrineholm, som numera styrs av S och M, slår sig kommunalråden för bröstet och talar om lyckade satsningar och ett ökat invånarantal – men utan invandrare skulle stadens befolkning 2000–2022 ha minskat med 1 982 personer.

Av 35 000 ensamkommande som kom 2015 stannade 20 000 – av dem fick 13 000 asyl och 7 000 fick stanna med hjälp av gymnasielagen som röstades igenom av S+MP+C+V. De allra flesta arbetade 2022 – och de gjorde det i större utsträckning än jämnåriga som kom tillsammans med sina föräldrar. Ensamkommande unga män hade då också en högre sysselsättningsgrad än manliga jämnåriga som fötts i Sverige.

Av totalt 247 000 förvärvsarbetande flyktingar och barn till dem arbetar 68 000 i kommunal och privat vård och omsorg – och där behövs många fler. Socialstyrelsen bedömer att antalet anställda i äldrevården behöver öka med 50 000 under de närmaste fyra åren. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) menar att 111 000 personer behöver anställas när man tar hänsyn till pensionsavgångar.

Lindell och Voronov har gjort en egen utredning om vad flyktingar kostar. När de i beräkningen byter ut invandrare mot kvinnor visar det sig att sistnämnda grupp blir dyrare. Skälet är att de i mycket stor utsträckning utför lågt betalda sysslor.

På Tidöregeringens skuldkonto måste också antecknas den okristligt snåla behandlingen av de flyktingar som kommit från Ukraina. Alla dåvarande oppositionspartier motionerade om högre ersättning – C och MP var mest generösa.

Vad gäller Tidöregeringens repressiva lagstiftning räcker det med att visa på konsekvenserna under de kommande 12–14 åren. Lagen om skärpta straff och avskaffad straffrabatt skulle enligt en skrivelse från Kriminalvården (dnr KV 2026-20893) innebära att antalet anstalts- och häktningsplatser måste öka från 13 000 till 45 000 inom femton år. Vi kommer då att per 100 000 invånare bura in nästan lika många som Turkiet – och 6–7 gånger fler än Finland och Norge. Kostnaden beräknas stiga till 80–85 miljarder kronor årligen, att jämföra med dagens 24 miljarder (DN 16 oktober). ”Regeringen måste bestämma sig”, säger Kriminalvårdens generaldirektör Rikard Jermsten, ”för hur man ska ta de här icke-tidsatta reformerna vidare, i vilken ordning och på vilket sätt. Det går inte att sätta dem i kraft samtidigt.”

Men detta kommer inte att ske och det beror inte bara på att det inte behöver ske. Brottsligheten i Sverige är stabil eller fallande. Att fler sitter fängslade beror helt på strängare straff. Enligt de tidigare nämnda remissinstanserna finns ingen evidens för att skärpta straff leder till färre brott.  Ingen kommande regering – inte ens en ny Tidöregering – kan inför väljarna meddela att alla satsningar på skola, vård och omsorg, avskaffad karensdag, stöd till kommuner och sänkta skatter är inställda därför att alla pengar ska gå till fängelser och fregatter.

Om C+MP+S+V kommer att bilda regering är i skrivande stund oklart – men de borde lätt kunna komma överens om att städa upp efter Tidöalliansen.

Lars Anell