Tre röster om den 7 oktober

Essä Johan Schaar läser tre böcker om utvecklingen efter attacken mot Israel.

Den 7 oktober 2023 är en vattendelare, en världshändelse, för Israel, för palestinierna, för regionen och för vår förståelse av konflikten mellan Israel och Palestina. Det finns ett före och efter. Men det är också en fortsättning – på den palestinska katastrofen och på den israeliska statens långsiktiga ambition att utplåna alla tankar på palestinskt självbestämmande och dominera regionen. Det är också ett före och efter för många enskilda judar och palestinier, både de som bor i och utanför Israel-Palestina. Många har släktingar och vänner som direkt drabbades av händelserna den 7 oktober och veckorna och månaderna därefter.

Nu finns i bokform ett antal starkt personliga analyser av hur den 7 oktober har påverkat liv och perspektiv. I flera fall har dessa översatts till svenska.

Här ska vi stifta bekantskap med tre översättningar. Det handlar om palestiniern Raja Shehadeh, med Varför fruktar Israel Palestina?, utgiven av Celanders förlag (som i år också givit ut hans kanske mest lästa bok, under titeln Strövtåg i Palestina. Till fots i ett försvinnande landskap); amerikanen Peter Beinarts Att vara jude efter Gazas förstörelse: en vidräkning, utgiven av Fatheon, och Isabella Hamads Främlingskap och igenkänning: att berätta om Palestina, även den utgiven av Fatheon.

Finn det något gemensamt i behandlingen av ämnet mellan de tre författarna?

I

Raja Shehadeh, född 1951, jurist och en av grundarna av den äldsta palestinska människorättsorganisationen Al Haq, är bosatt i Ramallah på Västbanken, dit familjen flydde från hemmet i Jaffa 1948 – ”när jag växte upp pratades det nästan inte om något annat än om det förlorade landet och om chocken och fasan över det som hade drabbats oss ty bevisen om lidandet fanns överallt omkring oss”.

Shehadehs knappt hundrasidiga bok är ett tidsdokument, fullbordad 2024 medan det fortfarande satt israelisk gisslan i Gaza, med ett efterord för den svenska översättningen från oktober 2025, när president Trumps fredsplan just trätt i kraft.

I bokens första kapitel frågar Shehadeh hur det blev så här? Varför blev inte det omvälvande politiska skiftet i världen vid 1990-talets början också en nedmontering av ockupationen av Palestina, på samma sätt som apartheidregimen i Sydafrika upphörde? Han identifierar ett antal faktorer som tillsammans blir ett svar.

Fred med den arabiska befolkningen i Palestina var aldrig del av planen för att bygga en judisk stat. Civilbefolkningens flykt 1948 var enligt Shehadeh inte bara ett nederlag utan den palestinska nationens fullständiga upplösning – Nakba, katastrofen. Befolkningen fördrevs, palestinska byar och städer utplånades, dess arkiverade minnen stals eller förstördes. Den palestinska nationens existens förnekades. Eftersom det för den israeliska staten inte fanns någon palestinsk nation fanns det heller inga flyktingar med rätt att återvända.

Koloniseringen av Västbanken med bosättningar började genast efter Israels seger i sexdagarskriget 1967. Den israeliska regeringens sökande efter en lösning på ”den palestinska frågan” förde den till Sydafrika, dit dåvarande försvarsministern Ariel Sharon reste 1981 i syfte att studera bantustans, dit den svarta befolkningen förvisats.

Det till en början hyllade Osloavtalet ledde i praktiken till att det folkrättsstridiga bosättarprojektet och apartheidsystemet befästes. Shehadeh, som deltagit som juridisk rådgivare i de förhandlingar som föregick Osloavtalet, betecknar, liksom Edward Said, den framstående palestinsk-amerikanske författaren och litteraturkritikern, det avtal PLO undertecknade 1993 som ett kapitulationsdokument. För Shehadeh blev kampen mot bosättningarna både en principiell och personlig sak. I tron på att israeliska domstolar måste följa folkrätten representerade han palestinier vars mark beslagtagits för israeliska bosättningar. Han övergav snart förhoppningarna om det israeliska rättsväsendet.

Om bosättningarna är en del av staten Israels långsiktiga statsbyggande ambitioner finns det också andra slags intressen som gör att Israel låter konflikten fortsätta. Ett är dess viktiga vapenindustri som med trovärdighet kan marknadsföra sina avancerade produkter som är testade i strid.

Ett annat skäl till att konflikten inte får sin lösning är dess betydelse för att hålla ihop ett israeliskt samhälle med stora inre spänningar, mellan orientaliska mizrahi- och europeiska ashkenazijudar, och deras ättlingar, och mellan ultraortodoxa och mer liberalt sinnade sekulära judar.

Spänningarna har gått så långt att företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten hade börjat tala om risken för inbördeskrig. Det som har hållit samman nationen har varit den gemensamma fienden palestinierna. Shehadeh citerar den israeliske journalisten och fredskämpen Uri Avnery, själv sårad som soldat i kriget 1948, som menade att konflikten inte tvingats på Israel: ”Det förhåller sig precis tvärtom: Israel håller konflikten vid liv för att man behöver konflikten för själva sin existens.”

Den gemensamme fienden har berövats sin mänsklighet för den israeliska allmänheten. Shehadeh skriver om 18-årige Elor Azaria, den israeliske sjukvårdssoldaten som i Hebron avrättade en palestinier, 21-årige Abdel Fattah al-Sharif, som sårad låg på marken efter att ha attackerat en israelisk soldat med kniv. Händelsen filmades och Azaria dömdes för dråp och släpptes efter nio månader. Han hyllades som en hjälte av premiärminister Netanyahu och en stor folkopinion.

Efter den våldsamma palestinska attacken den 7 oktober 2023 upphörde de stora demonstrationer och strejker som i månader pågått mot den högerextrema regeringens försök att nedmontera rättssystemet och stärka regeringens exekutiva makt. Shehadeh beskriver hur den israeliska nationen slöt upp bakom kriget mot Hamas i Gaza och mot den palestinska civilbefolkning som beskrevs som mänskliga djur av regeringens företrädare.

Så småningom inleddes en ny omfattande protestvåg, som Shehadeh inte diskuterar, när en stor del av det israeliska samhället krävde att få hem gisslan genom förhandlingar om ett eldupphör och anklagade premiärminister Netanyahu för att offra dem. Demonstrationerna berörde dock inte alls ockupationen.

Hamas har haft en motsägelsefull roll i vad Shehadeh beskriver som en ”hörnsten” i den israeliska politik som gått ut på att hantera konflikten, inte lösa den. Å ena sidan har regeringen Netanyahu underblåst splittringen mellan den palestinska myndigheten och Hamas genom finansiella överföringar till Hamas i Gaza via Qatar. Å andra sidan har terrorstämplingen av Hamas berövat rörelsens politiska gren all legitimitet och möjlighet att delta i internationell politisk dialog.

Shehadeh svarar till sist på sin fråga i bokens titel: det israelerna fruktar är Palestinas själva existens.  Det finns politiska och ekonomiska intressen som vill hålla denna fruktan vid liv.

Men omvärlden har börjat ompröva synen på Israel. Den brutala krigföringen i Gaza har lett till idag mer än 73 000 döda och en omfattande förstörelse av bostäder, infrastruktur, sjukhus, skolor, universitet och kulturminnen, samtidigt som våldsamma bosättare, under militärt skydd, givits fria händer på Västbanken. Det finns nu en djupare insikt om konfliktens historiska rötter och fördrivningen av palestinier 1948.  Israel börjar bli en internationell paria. Shehadeh citerar Hannah Arendt som 1948 varnade för att den nya staten skulle föra en politik som kretsar kring militärstrategier och en ekonomi som styrs av krigsbehoven – ”judarna kommer att förfalla till en av dessa små krigarstammar”.

I den ursprungliga texten uttrycker Shehadeh sitt hopp om att kriget i Gaza inte ska sluta med eldupphör eller vapenvila som tidigare krig, utan med en ”heltäckande lösning på den hundraåriga konflikten mellan det palestinska och israeliska folket”. Det nyskrivna efterordet har en mer pessimistisk ton. När det skrivs har USA inlett sanktioner mot Al Haq, den internationellt respekterade organisation han 1979 själv varit med att bilda, och andra palestinska människorättsorganisationer, för deras samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ifråga om israeliska krigsförbrytelser. Inget tyder på att Israel kommer att erkänna palestinskt självbestämmande. Tvärtom går dess politik uttryckligen ut på att göra det omöjligt att bilda en palestinsk stat.

Israel måste till sist välja mellan ständiga krig och ett liv i fred och säkerhet. Och det, menar Shehadeh, kan bara ske om landet erkänner palestiniernas mänsklighet och rätt till självbestämmande, i dag en avlägsen utsikt.

II

Peter Beinart, född 1971, är professor i journalistik vid City University i New York, politiskt liberal och praktiserande ortodox jude. Han är en flitig kommentator av amerikansk och israelisk politik, med en egen podcast The Beinart Notebook.

Beinarts bok Att vara jude efter Gazas förstörelse: en vidräkning, börjar liksom Shehadehs i Sydafrika, varifrån hans familj härstammar. Den är en rannsakan av det sionistiska projekt som Beinart menar ytterst lett till förstörelsen av Gaza, Utgångspunkten för hans betraktelse är judendomens grundläggande värden och principer, som leder honom till slutsatsen att ”vi behöver en ny berättelse, en annan än den som handlar om judisk överhöghet och som ursäktar massakern i Gaza som nödvändig för att skydda juden som det eviga offret. En berättelse om jämlikhet, inte överhöghet, för den som nu berättas hotar inte bara palestinierna, den hotar också oss judar”.

Beinart är uppfostrad i synen på judenheten som en stor familj. Farmor lugnas när hon ser andra judiska namn bland den nyblivne studenten Peters korridorkamrater. Men den berättelse om den judiska familjen som han själv växt upp med visar sig inte vara sann. Den är en historia om fördrivning, förföljelse och massakrer, om juden som det eviga offret, alltid hotad av omvärlden, som först med staten Israel fått en skyddad hemvist som måste försvaras med svärdet i hand. Men Beinart påpekar att berättelsen, som propagerats av staten Israel sedan dess bildande, är ofullständig. Den bibliska historien om hur det judiska folket tar det av Gud utlovade landet i besittning innehåller nämligen en del som den högernationalistiska sionismen gärna hoppar över. I Josuas bok beskrivs hur judarna erövrar Kanaans land, fördriver dess invånare och fördelar området mellan de tolv judiska stammarna. Det judiska folket är också erövrare och kolonisatörer.

Det sionistiska projektets fader Theodor Herzl inspirerades av Josuas bok, och såg den judiska invandringen till Palestina som en kolonial erövring, ett ideal i de europeiska kolonialmakternas anda. Beinart citerar den ledande sionisten Vladimir Jabotinsky – ”Netanyahus ideologiska förfader” – som 1923 kallade den arabiska befolkningen ”infödingar” och jämförde dem med de amerikanska urinvånarna. (En randanmärkning – när konflikten i dag beskrivs i termer av kolonialism och imperialism är det inte fråga om en ”återaktivering av en äldre vänsterdiskurs”, vilket påståtts i den svenska debatten, utan en påminnelse om hur den judiska statens arkitekter såg på sitt eget verk.)

Och precis som de underkuvade gjort motstånd mot kolonisatörerna förväntade sig sionistiska ledare att den arabiska befolkningen i Palestina skulle sätta sig till motvärn. Det palestinska motståndet – med eller utan våld – sågs som en naturlig reaktion. Fördrivningen av palestinierna 1948, och åter 1967, ingick i planen för att etablera den judiska staten.

Därför, menar Beinart, är det grovt missvisande när israeliska ledare jämför Hamas attack den 7 oktober med nazisternas illdåd och Förintelsen. Mer relevant är att jämföra dödandet och övergreppen mot civila med det haitiska slavupproret mot de franska förtryckarna i slutet av 1700-talet, eller Mau Mau-upproret mot den brittiska kolonialmakten i Kenya på 1950-talet. Opinionsundersökningar bland palestinier visar att stödet för våld mot Israel har ökat när deras hopp om en fredlig lösning och ett slut på ockupationen minskat. Våldsam fördrivning föder våldsamt motstånd. Många av självmordsbombarna under den andra intifadan hade familjemedlemmar som dödats av Israel. Varken icke-våldsmotstånd, tilltron till det internationella samfundet eller säkerhetssamarbete med Israel har förbättrat civilbefolkningens situation. Tvärtom har den etniska rensningen på ockuperat område intensifierats.

I maj 2024 beordrade FN-domstolen Israel att stoppa offensiven i södra Gaza på grund av den stora risken för civila offer bland internflyktingarna. Två dagar senare bombade Israel ett tältläger som fattade eld. Fyrtiofem palestinier dödades och nästan 250 skadades, många svårt brända.

Så visar Israels regering sitt förakt för de institutioner som är satta att upprätthålla folkrätten, skydda civila och främja deras rättigheter. För Beinart handlar agerandet om ”ett slags teologi”, enligt vilken Israel är rättfärdigt per definition, oavsett vilka brott man begår. När Netanyahu säger att den judiska staten inte kan dömas enligt någon yttre måttstock har han i själva verket gjort den israeliska staten till föremål för tillbedjan, eller avgudadyrkan, en svår synd enligt judisk tradition.

Beinart ansluter sig till den judiska tanketradition som menar att det judiska folkets utvaldhet i själva verket handlar om att Gud ställer särskilda krav på dess ansvar att följa buden, inte om en exceptionell upphöjdhet som ursäktar dess handlingar, vilka de än är. Judar har samma förmåga till rättvisa och orättvisa som alla andra. Det är inte staten som är Guds avbild, utan alla människor. Den hebreiska bibeln varnar återkommande för risken med enväldiga kungar som ser sig som heliga och ofelbara och blir förtryckare. I staten Israel har de försetts med ett farligt vapen. Förstörelsen av Gaza och dess i dag mer än 73 000 döda är avgudadyrkan omsatt i praktisk handling, enligt Beinart.

Han finner en parallell hos afrikaaners i Sydafrika, protestanterna i Nordirland och den vita sydstatsbefolkningen i USA, som alla fruktade att den förtryckta majoriteten skulle behandla sina plågoandar med den brutalitet de själva utsatts för och ställa till med blodbad. Men det har inte hänt i något av de tre fallen.

All forskning visar att när etniska grupper utsätts för diskriminering och stängs ute från politiskt inflytande ökar risken för våld, påpekar Beinart. Istället är det inkludering som skapar säkerhet – vare sig det gäller apartheidsystemets avskaffande i Sydafrika, långfredagsavtalet på Nordirland eller lagstiftning om medborgerliga rättigheter i USA. Denna insikt erbjuder en väg framåt också för Israel och Palestina. Beviset finns i de palestinska medborgarna i Israel som, trots att de inte har samma rättigheter som judiska medborgare, har rösträtt och kan delta i den politiska processen, men inte uppfattas som hotfulla av majoriteten av den judiska befolkningen, som varje dag när de uppsöker hälsovården lägger sina liv i de israeliska palestiniernas händer där de senare utgör en stor del av personalen.

Vägen till fred är lång. Men när den som ger upp sin alltmer desperat försvarade överhöghet och accepterar den underkuvades mänsklighet befrias båda.  Möten med palestinier befriade gradvis Beinart från hans egna nedärvda föreställningar, samtal för samtal.

III

Den tredje författaren. Isabella Hammad, är brittisk-palestinska, född 1992, och firad romanförfattare med Parisaren och Vålnaden in?

Hennes korta bok Främlingskap och igenkänning: att berätta om Palestina, tar inte sin utgångspunkt i den 7 oktober. Den innehåller det föredrag hon var inbjudan att hålla till Edward Saids minne vid Columbia-universitetet i New York, en vecka före den 7 oktober, 2023. I ett efterord inför bokens publicering 2024 kommenterar hon händelserna den 7 oktober, i ljuset av temat för hennes föredrag.

Hon hade valt att tala om oväntade insikter, upptäckter, igenkännanden, uppenbarelser och epifanier, som blir vändpunkter när något tar en ny riktning, som ett berättartekniskt grepp i skönlitteraturen som hon själv gärna använder sig av, eller i våra liv, något som vi oftast blir medvetna om först efteråt, när vi ser tillbaka. Historien blir historia först i efterhand. För de som vaknade den 1 september, 1939, var det en alldeles vanlig dag som låg framför dem.

När Hammad höll sitt föredrag låg ett våldsamt år bakom det sedan 56 år ockuperade Palestina, det första med den mest högerextrema regeringen i Israels historia.  Bosättarvåldet på Västbanken tilltog, Gaza utsattes för upprepade attacker. Liksom Shehadeh fann Hammad att omvärldens syn på konflikten börjat förändras. Allt fler såg vad som pågick som ett uttryck för bosättarkolonialism och den ”expansionistiska och etnocentriska sionismen.” De ifrågasatte det dominerande narrativet om en konflikt mellan två lika starka parter. De accepterade inte längre ett politiskt etablissemang som stämplat kritik mot Israel som antisemitisk och säger till betraktaren: konflikten ”är inte vad den ser ut att vara. Den är alltför svår att förstå. Titta bort.”

Palestiniernas egen berättelse har haft svårt att bli hörd, med Edward Saids formulering söker de ”tillstånd att berätta”. Redan i Balfourdeklarationen 1917, där det brittiska imperiet ger sitt stöd till ”ett nationellt hem för det judiska folket” i Palestina, har de anonymiserats till den ”icke-judiska” befolkningen. De som styrde diskursen talade om två oförenliga berättelser om samma händelser, inte om vad Hammad ser som en ”samlad och brokig” historia.

Många som för första gången besöker palestinierna på Västbanken blir djupt berörda när de blir varse vägspärrarna, våldet och de dagliga förödmjukelserna. Besöken blir genomgripande personliga vändpunkter. Men för palestinierna själva är allt en upprepning. De kan inte leva på hoppet om att enskildas insikter ska leda till kollektivt agerande och till deras befrielse. Diplomatiska erkännandena från stater och FN har inte följts av handling.

Avkolonialiseringen, berlinmurens fall och apartheidsystemets avskaffande kom och gick, men Israels grepp om Palestina fortsätter.

Hammad hänvisar till epifanin som i en av dess ursprungliga betydelser syftar på gryningen. Så kommer också befrielsen, menar Hammad, ”men var i berättelsen befinner vi oss?” Vi hoppas på en genomgripande förändring, men inför tyngden av den långa ockupationen, våldet och rättslösheten är det giltigt att med Gramsci tala om intellektets pessimism och viljans optimism.

Så kommer morgonen den 7 oktober som en oerhört våldsam utbrytning ur fängelset Gaza, när israeliska civila dödas och tas som gisslan. Israel svarar med en urskillningslös brutalitet, antalet döda och skadade civila stiger snabbt, hela familjer utplånas. Hälsopersonalen myntar ett nytt begrepp: WCNSF – Skadat Barn utan Överlevande Familj.

Hammad hittar inget utrymme för att sörja eftersom sorg kräver ett efteråt. Vad händer med oss när vi på avstånd bevittnar det outhärdliga, vad ska vi göra? ”Att i detta läge förbli människa är att bli kvar i våndan”.

Händelserna i Gaza sedan den 7 oktober måste ha lett till en vändpunkt för många enskilda, också tidigare passiva åskådare.

Är den 7 oktober också en vändpunkt i historien, för Israel, för omvärlden? Vi vet inte ännu men för Hammad känns det så. Det förflutna har förstörts men också framtiden. Vi är på väg mot något nytt – avkolonialisering eller en ännu värre Nakba?

Israel har redan valt: fullskalig etnisk rensning. Kommer världen att förhindra det? Eller har den kapitulerat inför sönderfallande normer, den nakna makten och profithungern? USA valde att fortsatt försörja den israeliska krigsmaskinen och använda sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att förhindra ett eldupphör.

Hammad läser Sven Lindqvists Utrota varenda jävel, där han påminner om det korta avståndet mellan den västliga kulturens humanism och dess förmåga till våld och förintelse av den andre.

Hon slutar sin korta skrift med en uppmaning – ge inte upp. Den israeliska regeringen vill krossa Palestina men den tar miste om den tror att det är möjligt. Palestina finns – i landet mellan floden och havet, i flyktinglägren, i den västliga diasporan. Israel agerar med en dåres strategi som aldrig kommer att lyckas. Varje bomb stärker motståndet. Hon citerar till sist en palestinsk journalist vars hela familj dödats i Gaza: ”En dag slutar kriget, och vi som finns kvar kommer att återvända och bygga upp, och åter bo i dessa hus.”

Finns det något som förenar Shehadeh, Beinart och Hammad? En gemensam insikt träder tydligt fram. Det finns ingen säkerhet för det ena folket utan säkerhet för det andra. Men det ena folkets befrielse befriar också det andra.

Johan Schaar