Politik Det snabbfotade Danmark eller det trögrörliga Sverige? Vilken ordning tjänar väljarna bäst? Bengt Linderoth skriver om vad svenska politiker kan lära av Danmark, som efter långa förhandlingar nu fått en ny regering på plats.
När går nationens intressen före partiets? Eller är de alltid identiska? Den nya danska röd-lila fyrpartiregeringen och dess två stödpartier ställer frågorna på sin spets. En regering som leds av den stora förloraren vid Folketingsvalet i mars, Mette Frederiksen och Socialdemokraterna. Hur är detta möjligt? Svaren har relevans för oss på andra sidan Öresund.
Vad tjänar demokratin?
Det snabbfotade och rörligare partipolitiska livet i Danmark kontra det tungfotade och trögrörliga i Sverige? Vilken ordning tjänar demokratins, väljarnas och därmed nationens intressen bäst, på sikt?
Jag har ett personligt minne som blixtbelyser de här frågorna. Under den borgerliga Bildt-regerings tid var jag politisk redaktör på Expressen. Inför valet 1994 pekade alla opinionsmätningar mot att Ingvar Carlsson skulle bli nästa statsminister. Socialdemokraterna låg långt över 40 procent i opinionsmätningarna. Men trots framgångarna, hur skulle en stabil riksdagsmajoritet säkras?
Folkpartiledaren Bengt Westerberg gick då oförskräckt ut i valrörelsen – lite som en svensk miniatyrupplaga av Lars Løkke Rasmussen i dagens Danmark – och väckte tanken på att gå i koalition med Socialdemokraterna. Han var följaktligen beredd att hoppa av det ideologiskt drivna samarbete han själv 1990 formulerat tillsammans med Carl Bildt i ”Ny start för Sverige”. Skriften som blev underlaget för den moderatledda fyrpartiregeringen fram till valet 1994, där han själv ingick som socialminister.
Istället kunde Bengt Westerberg nu tänka sig att kasta sig i den stora, stygga socialdemokratins omfamning, den som under förra valrörelsen ansågs ha varit så förödande för landet.
Sa upp mig direkt
Jag tyckte att Expressen i sina valledare borde stödja Westerbergs tanke. Chefredaktör på tidningen var då Olle Wästberg, som ett knappt år tidigare hamnat på posten direkt efter att ha suttit som statssekreterare i Bildts borgerliga regering. En märklig utnämning av familjen Bonnier.
Väl inne på chefredaktörens rum lade jag fram min uppfattning. Olle Wästbergs kommentar var omedelbar: ”Bengt Westerberg kanske är bra för Sverige, men han är inte bra för Folkpartiet.”
Jag sa upp mig direkt. Att sätta Folkpartiet framom Sverige var en otänkbarhet. För den som eventuellt undrar, kan jag berätta att Olle Wästberg och jag fick tillfälle att diskutera det här meningsutbytet något år senare. Han beklagade halvt om halvt att han uttryckt sig så drastiskt som han gjorde, men ändrade sig inte i sak.
Resonemang liknande Wästbergs förekom vid den tiden också i andra sammanhang. Jag minns en framträdande socialdemokratisk skribent som, inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994, menade att det var viktigare hur det gick för partiet än om Sverige kom med i EU eller ej. Opinionen mot medlemskap var utbredd i s-leden. Vad redaktören fruktade mest av allt var splittring och utbrytningar, så som skett i EF-avstemningen Norge 1972. Där hade lilla Sosialistisk Venstre tagit emot en rad partibytare och blev tack vare dem med tiden ett regeringsdugligt samarbetsparti. Och därmed också ett hot mot Arbeiderpartiets dittillsvarande regeringsmonopol.
Leka med jämförelser
Så låt oss idka kontrafaktisk historieskrivning och leka med de nordiska jämförelserna. Då kunde man måla upp två scenarier från 1990-talet och framåt som kunde ha förändrat det svenska parlamentariska livet.
Om Bengt Westerberg – likt en Lars Løkke Rasmussen – hoppat från ena blocket till det andra, och Ingvar Carlsson gått med på det, så kunde det ha blivit upptakten till ett annat tänkande under 2000-talet. Blockpolitiken hade inte fått det orubbliga fäste i svensk parlamentarism den tycks ha idag. Kanske. Vem vet.
Om Socialdemokraterna vid tiden kring EU-omröstningen fått se hur flera aktiva och opinionsledande medlemmar klev över till Vänsterpartiet, som vid den tiden led av svår baksmälla efter Sovjetunionens kollaps, så kunde läget ha blivit ett annat. V hade med avhopparnas hjälp blivit ett mer resonabelt, regeringsdugligt och klart samarbetsinriktat vänsterparti, som SV i Norge, SF i Danmark eller Vänsterförbundet i Finland. Allt halvdoktrinärt socialistiskt grums hade tvättats bort på ordentligare vis än vad som faktiskt skedde. Kanske. Vem vet.
Så här kan fantasierna tillåtas råda för en stund, om man som jag under årtiondena varit upptagen av att följa nordisk politik, kultur, debatt och samhällsutveckling.
Har blivit fyrkantigt
Jämförelserna är naturligtvis fåfängliga. Varje land har sina egna historiskt betingade politiska kulturer, partiväsenden och traditioner som sätter ramarna för hur politiker och partier, medier och opinionsbildare tar ut svängarna, hur de tycker och handlar.
Poängen jag vill göra är den här: att svenskt parlamentariskt eller partipolitiskt liv under 2000-talet blivit för fyrkantigt, prestigeladdat, retoriskt högljutt men tomt skallrande, skyggslappsförsett och låst. Blockpolitiken gagnar just nu inte landet.
Ibland påstås att en stor koalition mellan Socialdemokrater och Moderater skulle vara en alternativ lösning. Kanske redan efter valet i september. En modifierad dansk variant vore bättre.
I Köpenhamn ska nu de blå-lila lotsa sig fram i ett Folketing som har en borgerlig majoritet då det gäller finanspolitiken. Vilket återspeglas i den nya regeringens programförklaring. Här sker kännbara skattesänkningar som svider för S, SF och – inte minst – för stödpartiet Enhedslisten. I gengäld lovar regeringen inflytande för vänsterpartierna på bland annat miljöområdet och inom djurskyddet med lantbruket i fokus, liksom inom kollektivtrafiken, skolpolitiken, och dessutom höjda pensioner.
Kan sjösättas i Sverige
Efter den mallen kunde en målmedveten och blocköverskridande ge-och-ta-politik sjösättas också i Sverige efter valet. Finns det en klar majoritet i den nya riksdagen för en långsiktig och partipolitiskt brett omfattad energiuppgörelse, där kärnkraft är en ingrediens, ska den självklart drivas igenom.
Samma sak på andra områden. Till exempel då det gäller skatter och avdrag. Innehåller riksdagen en majoritet för dem som vill göra något åt aktiebolagsvinsterna i skolväsendet ska det också åtgärdas. Även om detta slags byteshandel betyder att koalitionsmedlemmarna måste göra eftergifter i någon enskild ideologiskt omhuldad fråga. Eller tvingas att bryta något vallöfte och godta vad de möjligen motsatte sig under valkampanjandet. Principlöst, kan någon tycka. Det tycker inte jag.
Så här betraktat framstår istället förlorarna i Folketingsvalet i Danmark – de parlamentariska veteranerna Mette Frederiksen och Lars Løkke Rasmussen – med ens som segrare. De har folkviljans utslag som karta och de egna partiprogrammen som kompasser, när de tar sig fram i en parlamentarisk terräng som blir parlamentariskt svårframkomligare för varje val som går. Men Danmark tar sig likväl framåt. Hur gör våra svenska partier när de kör fast i terrängen efter valet? Ingen vet.
Magdalena Andersson, Elisabeth Thand Ringqvist, Nooshi Dadgostar och övriga inom oppositionen har skäl att fundera över exemplet Danmark, liksom en och annan inom den förhoppningsvis snart brustna Tidöalliansen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
