100 år sedan stumfilmens störste manlige sexsymbol gick bort

Film På söndag är det 100 år sedan skådespelaren Rudolph Valentino dog. Filip Hallbäck skriver om stumfilmserans förste och störste manlige sexsymbol.

Den 23 augusti i år är det 100 år sedan den amerikanska stumfilmens stora sexsymbol dog. Hans tragiska bortgång till följd av ett komplicerat magsår och nyhetsbeskedet om hans död, endast 31 år gammal, skapade en masshysteri bland hans fans. I samband med begravningen uppstod ett upplopp bland folkmassorna – över 100 000 personer kantade Manhattans gator för att vittna bärningen av hans kista. Vid denna tidpunkt kommenterade Vatikanen denna orgie i sorg som ett ”kollektivt vansinne som åskådliggör det tragikomiska i denna nya fetischism”. 

Varje år den 23 augusti samlas beundrare fortfarande vid Hollywood Forever Cemetery i Los Angeles för att hedra hans liv, varpå en ”mystisk kvinna i slöja” i över 50 års tid lagt en röd ros vid hans grav på dödsdagen. Kvinnan i fråga hette Ditra Flame (1905–1984) och hon lärde Valentino lärde känna på sjukhuset när hon var tonåring. Hennes ritual har med tidens gång blivit en del av Hollywoods folklore.

Stumfilmserans kanon

Dagen till ära kan man ställa två sammanflätade frågor: Var placerar man stumfilmserans förste och störste manlige sexsymbol i det filmhistoriska kretsloppet och hur värderas han idag utifrån samtidens diskurser? De flesta brukar vara eniga om stumfilmserans kanon: filmer som ”Dr Caligaris kabinett” (1920), ”Körkarlen” (1921), ”Nosferatu: Ene Symphonie Des Grauens” (1922), ”Pansarkryssaren Potemkin” (1925), ”Metropolis” (1927) och ”Napoléon” (1927), ”Den andalusiska hunden” (1928) och ”En kvinnas martyrium” (1928). Regissörer som bröderna Lumière, Georges Méliès, Alice Guy-Blaché, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille; skådespelare som Max Linder, Asta Nielsen, Florence Lawrence, Lillian Gish, Mary Pickford, Douglas Fairbanks, Sr… och så givetvis Valentino. 

Givetvis tillmäter man var och en av dessa olika betydelse, men det råder inga större oenigheter kring det faktum att dessa formade den linje som definieras som stumfilmserans historia. Trots att Griffiths nästan tre timmars långa Ku Klux Klan-epos ”Nationens födelse” (1915) är djupt rasistisk (det ansåg man redan vid premiären; det hölls bojkottdemonstrationer framför biograferna på initiativ av den svarta amerikanska rörelsen NAACP), anses den fortfarande – med sina nyskapande stilgrepp som växelklippning, närbilder, intoningar och övertoningar – ha haft ett berättartekniskt avgörande inflytande på filmkonsten.

Det glada 1920-talet

För att kunna besvara för den första frågan tror jag att man måste börja med den historiska kontext i vilken Valentino var verksam – det vill säga, 1920-talet i Hollywood. När den rörliga bilden tagit sin fasta form mot 1920-talet – ett årtionde som för övrigt i eftervärldens historieskrivning präglades av optimism och materialism – befästes den affärsmässiga strukturen i den amerikanska filmindustrin (som varade fram till 1950-talet) och filmbolagen började producera episkt anrättade berättelser med återkommande teman och narrativ. Därmed lade man grund för framväxten av det som man senare kallade genrer. En framgångsrik genre blev västernfilmer, vilket till stor del berodde på en enorm efterfrågan i USA – men framför allt av praktiska skäl; bolagen kunde nyttja Kaliforniens miljöer som inspelningsplatser.

Under stumfilmseran var det dock den amerikanska komedin som nådde den största världspubliken, tack vare talanger som Charlie Chaplin, Buster Keaton, Harold Lloyd, Oliver Hardy och Stan Laurel (Helan & Halvan). Filmkomedins pionjärer som alla nådde sina karriärmässiga höjdpunkter på 1920-talet. Filmbolagen insåg värdet i filmstjärnornas image, eftersom publiken snabbt kunde identifiera filmstjärnornas profiler med de roller de gestaltade på vita duken. Den Hollywoodska glamour som odlades och gick hand i hand med modernismens framryckningar fungerade som en käftsmäll åt den konventionella moralen, vilket lockade en yngre publik till biograferna.

Ett stråk av vemod

Det var inom ramen för denna kontext som mogulerna i Hollywood tillvaratog Valentinos normbrytande framtoning och initialt konstruerade honom som ett slags manlig motsvarighet till vampen. Hans atletiska framtoning, dansanta kroppsspråk och förfinade, okonventionella skönhet – som i sig utmanade den konservativa mansrollen i USA – gav honom smeknamnet ”Latinälskaren”. Framför allt lyckades han kombinera ett passionerat känslospel med en melankolisk blick i sina sammetsögon som trollband publiken, som om hans erotiska aura hämtade sin kraft och energi i sorgens gåtfulla natur. Kvinnor – och säkert män också – blev hejdlöst förälskade i honom. 

Vad som än mer gör Valentino fascinerande är att han dog året innan ljudfilmens genombrott. Flera av hans filmer – vissa med problematiska om än tidstypiska exotifierade och orientalistiska framställningar – är dock dessvärre outhärdligt tråkiga. Måhända upplevdes dessa rullar som spännande när filmmediet fortfarande var relativt nytt, men de har verkligen inte åldrats väl. Men det har hans magnetism, likt ett fint årsvin. 

För att besvara den andra frågan om hans betydelse idag kan man säga att det finns en annan allmän medvetenhet kring genus, sexualitet, ”ras”/etnicitet och andra reella maktstrukturer, liksom intersektionalitetens betydelse som analytiskt redskap. I det offentliga samtalet om maskuliniteter fungerar han som ett tacksamt exempel, givet hans tidlösa rykte som en av de vackraste män som någonsin funnits på filmduken. Chaplin beskrev Valentino som någon som var tystlåten, intelligent och anspråkslös, men med alltid ett stråk av vemod över sig. Filmstjärnan John Gilbert beskrev sin vän som någon som ”gav den lycka, skönhet och konst som kanske ingen annan har” och att det finns bara en Valentino. På frågan huruvida Valentino omringades av fans i hemlandet Italien lär han ha svarat ”inte alls”, därför att ”där ser jag ut som vilken italienare som helst på gatan”. 

Men i Hollywood blev han en manlig sexsymbol – den allra första av sitt slag.