Påstå inte att samhället har blivit mer polariserat

Polarisering Påståendet att samhället blivit mer polariserat ifrågasätts av en grupp tyska sociologer i en ny bok. Mats Wingborg har läst den.

I en flod av böcker och artiklar hävdas att Sverige och andra EU-länder har blivit alltmer polariserade. Men det är en bild som ifrågasätts av en grupp sociologer i Tyskland under ledning av Steffen Mau. Tillsammans har de kartlagt den tyska befolkningens attityder genom omfattande intervjuer och fokusgrupper. Resultatet presenteras i en bok som i engelsk översättning fått titeln ”Trigger points” (2026). Först blev den en bästsäljare i Tyskland och nu har den väckt stor internationell uppmärksamhet (lyssna exempelvis på den här podden).

Fyra spänningsfält

Steffen Mau och hans kolleger har undersökt människors ställningstaganden inom fyra spänningsfält: innanför–utanför (migration), vi och dem (mångfald och synen på bland annat hbtqi och feminism), idag–imorgon (omställningar för att klara klimatet) och topp–botten (materiell fördelning och ekonomisk rättvisa).

Sociologerna konstaterar att debatten i media, på sociala medier och bland politiker successivt blivit alltmer upptrissad, men att det inte finns något stöd för att polariseringen i befolkningen har ökat. I själva verket, menar forskarna, är politikerna utsatta för en ”optisk synvilla” och förleds att tro att motsättningarna mellan människor är lika stora som inom det politiska, mediala och digitala fältet. Vissa politiker, främst de längst till höger, fungerar dessutom som ”entreprenörer i polarisering”. De hävdar att de vill värna gemenskap, men bidrar tvärtom till splittring. 

De tyska sociologerna menar förstås inte att det saknas politiska spänningar inom den tyska befolkningen, men dessa motsättningar är inte lika polariserade som inom politiken och den mediala debatten. Låt oss gå igenom område för område. 

Mellanposition

När det gäller synen på migration visar sociologerna att människors åsikter inte har förändrats nämnvärt under de tre senaste decennierna. Väldigt få tyskar anser att migrationen antingen bör vara mer eller mindre fri eller stoppas helt. En överväldigande andel av befolkningen intar istället någon form av mellanposition som kan beskrivas om ”ja, men …” eller ”nej, men …”. Det vill säga ja till migration, under förutsättning att den är reglerad. Eller nej till omfattande invandring, men ja till att stundtals ta emot migranter av humanitära skäl och en viss kvot av arbetskraftsinvandrare. 

När det gäller synen på mångfald har toleransen gentemot bland annat hbtqi-personer ökat över tid, enligt forskarna. Samtidigt konstaterar de att större tolerans inte sällan leder till en ökad medvetenhet om den diskriminering som fortsätter. Ökad tolerans kan med andra ord gå hand i hand med att diskrimineringen oftare uppmärksammas. 

I synen på klimatet är 75 procent av tyskarna starkt oroade över klimatförändringarna och ytterst få är så kallade klimatförnekare. Däremot finns en spänning mellan olika befolkningsgrupper när det gäller lösningar, där människor med låga inkomster ofta är oroliga över att omställningarna ska försämra deras ekonomi ytterligare.

Triggers

En av de mest intressanta slutsatserna rör människors attityder till fördelningspolitik. Det finns ett förhållandevis starkt stöd för att samhället borde vara mer jämlikt, men en vacklande tro på att det ska vara möjligt att driva igenom reformer för att öka jämlikheten. Många tyskar är skeptiska till konkreta förslag, som skattehöjningar för att stärka välfärden.

En slutsats i boken är att det råder en ”ojämlikhetens paradox”. Samtidigt som ojämlikheten i Tyskland har ökat sedan 1990, vilket kan jämföras med Sverige där klyftorna började öka ett decennium tidigare, har kraven på reformer för att jämna ut skillnaderna blivit svagare. I förklaringarna till paradoxen konstaterar sociologerna att Tyskland har förvandlats till ett ”demobiliserat klassamhälle” – en term som de har lånat från den tyska sociologen Klaus Dörre. 

Begreppet innebär att det har blivit svårare att påverka den materiella fördelningen när allt färre engagerar sig fackligt och socialdemokratin samtidigt försvagats. Samma tendenser finns i Sverige, även om de inte är lika långtgående. Dessutom, konstaterar sociologerna, är ett meritokratiskt tankesätt utbrett, det vill säga uppfattningen att människor får de materiella tillgångar som de förtjänar. De förvånas själva över att även många människor med små inkomster försvarar meritokratin, inte bara arbetsgivare och andra välbärgade samhällsmedborgare. 

Diskussionerna i fokusgrupperna visar samtidigt att det finns ett antal ”triggers” som skapar inflammerade debatter även när polariseringen inte är så stor i själva sakfrågorna. Det handlar om vanliga uttryck som ”könsneutralt språk”, ”trans-inkluderande politik”, ”arabiska klaner” och ”luxuösa yachter”. Det fenomenet känns igen även från den svenska debatten. 

Stor variation

För de tyska forskarna betyder polarisering inte bara starka åsiktsskillnader utan också föreställningen att befolkningen är uppdelad i olika grupper med avgränsade kluster av åsiktsmönster. Särskilt från högerradikalt håll beskrivs ofta spänningarna i samhället som att det pågår ett kulturkrig mellan nationalister och vänsterliberaler. Enligt sociologerna överensstämmer inte den bilden med verkligheten. De skriver att åsiktsmönstret i samhället snarare liknar en dromedar med en puckel än en kamel med två pucklar. 

En vanlig uppfattning som ligger i linje med denna syn och som sociologerna särskilt kritiserar är föreställningen att arbetarklassen är radikal i fördelningsfrågor men skeptisk till invandring, mångfald och en aktiv politik för klimatomställning. Det stämmer visserligen att arbetarklassen är radikal i fördelningsfrågor, men i övrigt kännetecknas arbetarklassen snarast av en stor variation av uppfattningar. Några tydliga korrelationer eller kluster av åsikter existerar överhuvudtaget inte. 

Även på ett övergripande plan går slutsatserna i boken rakt emot tesen om polariserade grupper som står emot varandra. De flesta tyskar som ingår i undersökningen har åsikter som befinner sig någonstans i ”mitten” och som dessutom ofta är ambivalenta och motsägelsefulla. 

Saknar vetenskaplig grund

Författarna understryker att de försöker svara på frågor om politiska attityder, inte om vilken politik som är mest önskvärd. Att en uppfattning är vanlig betyder inte att den är mest acceptabel. I praktiken vet vi att politiker ofta försöker få sina åsikter att överensstämma med folkmajoritetens. Om våra folkvalda dessutom drabbas av en optisk synvilla kan konsekvenserna bli förödande. 

Undersökningen som refereras i den här boken är väldigt omsorgsfullt gjord, men den är genomförd i Tyskland. Och efter att den blivit klar har Alternativ för Tyskland (AfD) vunnit ytterligare stöd. Vilka blir slutsatserna för svensk politik? Steffen Mau och hans kollegor menar att deras resultat har relevans för många andra västländer, med undantag av USA. Huruvida detta är sant vet vi förstås inte, men en slutsats verkar given: Att samhället har blivit mer polariserat saknar vetenskaplig grund.

Fakta:

• Boktitel: Trigger Points – Inequality and political polarization in contemporary society, Steffen Mau, Thomas Lux & Linus Westerheuser, Bristol University Press, 2026.
• Steffen Mau, uppvuxen i forna Östtyskland, är idag en av Tysklands mest uppmärksammade sociologer. Han är professor i makrosociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin och leder avdelningen för ojämlikhet, transformation och konflikt vid Max Planck-institutet för politisk och social forskning. Utöver ”Trigger Points” är Mau bland annat känd för sin forskning om medelklassen.