Europas val: stormakt eller stagnation?

Recension Klarar EU av att bli tillräckligt handlingskraftigt? Lars Ilshammar läser en plädering för ett federalt Europa.  

”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one”… Många har nog sett en lite världsfrånvänd John Lennon framför sig när tankarna på ett Europa som någonting mer än dagens bara till hälften överstatliga union kommit upp under den trångsynta nationalismens retur på 2000-talet. Men så finns det tänkare med Europa i fokus som lyckas landa precis rätt i sin tid.

Det mest intressanta med Lars Jederlunds nya bok ”Vägen till Europas förenta stater” är inte att han argumenterar för mer Europa.

Det har många gjort före honom.

Det intressanta är att han gör det i en tid då frågan inte längre kan viftas bort som en lättflyktig federalistisk utopi. Europa är på allvar tillbaka i historien.

Men vad är unionen egentligen tänkt att bli?

Det är ur denna situation Jederlund skriver. Hans svar är i grunden enkelt: Europa måste bli mer av en politisk enhet. Inte nödvändigtvis genom att alla EU-länder marscherar i takt från första dagen, utan genom att de stater som vill gå längre måste få möjlighet att göra det. Vetorätter måste begränsas, försvar, industri, energi, skatter och klimatpolitik i högre grad behandlas som gemensamma europeiska angelägenheter. Och i toppen ska finnas en direktvald europeisk president.

Det är en gammal idé som plötsligt fått nya argument. Begreppet ”Europas förenta stater” har länge haft något närmast drömskt över sig. Det har förknippats med efterkrigstidens federalister, med drömmen om att göra de ständiga europeiska krigen omöjliga genom att binda samman de gamla fienderna. Men Jederlunds bok är mindre en utopi än en fråga om reell makt. Vad händer när Europas stater var för sig blir för små för den värld de lever och verkar i?

Frankrike har kärnvapen, men är ingen global supermakt. Tyskland är en ekonomisk jätte, men har länge varit en militär dvärg. Sverige, Nederländerna, Danmark och Finland är välfungerande nationalstater, men knappast aktörer som på egen hand kan påverka amerikansk handelspolitik, kinesisk industristrategi eller rysk säkerhetspolitik. Ensamma är vi dömda till stagnation och marginalisering.

EU som helhet är däremot en ekonomisk stormakt, världens tredje största, med omkring 450 miljoner invånare. Problemet är bara att unionen så sällan vill uppträda i den rollen. Det är denna klyfta mellan Europas samlade resurser och brist på politisk handlingsförmåga som driver Jederlunds resonemang. Nationalstaten är fortfarande demokratins viktigaste ram, men inte längre alltid den nivå där de stora problemen verkligen går att lösa.

Klarspråk om gemensam makt

Här blir boken som mest intressant. För Jederlund nöjer sig inte med det vanliga europeiska integrationsspråket om ”mer samarbete”. Han vågar ställa den fråga som EU-vänner ofta instinktivt undviker: Om Europa faktiskt behöver mer gemensam makt ovanför nationalstaternas nivå, varför inte säga det? Det är ett uppfriskande klarspråk, med starkt stöd i vad unionens medborgare själva tycker.

Svensk EU-debatt har länge präglats av ett försiktigt smygande fram på tå. Nästan varje steg mot fördjupad integration har presenterats som bara ännu ett begränsat praktiskt arrangemang. EU är kanske viktigt, men ska helst inte vara för viktigt. Unionen ska visst kunna fatta en del gemensamma beslut, men får absolut inte uppfattas som en politisk gemenskap med egen maktapparat. Federalism har behandlats som ett förbjudet ord.

Motståndarna har däremot ofta varit betydligt rakare när de har varnat för en ”superstat”.

Jederlund svarar i praktiken: ja, Europa behöver faktiskt något som liknar en stat. Så låt oss inte vara så rädda för att ta det ordet i vår mun. Det är ett intellektuellt hederligare sätt att föra diskussionen. Men det är också här de svåraste frågorna börjar.

Legitimitet som federalismens utmaning

Nationalstaten har varit ramen för demokrati, beskattning, sociala rättigheter och politisk identitet. Svenska medborgare accepterar att betala skatt till människor de aldrig träffat eftersom de ändå uppfattar dem som del av samma politiska gemenskap.

Finns samma varma känsla mellan Stockholm och Sofia, Rotterdam och Neapel?

Det räcker inte att institutionerna blir effektivare. De ska också uppfattas som legitima. En europeisk federation måste därför kunna svara på två frågor samtidigt: Hur blir Europa starkare militärt, ekonomiskt och teknologiskt? Och hur blir den europeiska demokratin starkare? Den senare frågan är betydligt svårare än den första.

Lars Jederlunds federalism blir mest övertygande när den utgår från praktiska problem. Försvaret är det tydligaste exemplet. Det är svårt att begripa varför Europas länder långsiktigt ska hålla sig med ett lapptäcke av nationella försvarsindustrier, vapensystem och militära strukturer, samtidigt som de förbereder sig för att kunna möta ett gemensamt hot från Putins nyimperiala Ryssland.

Suveränitet är att dela på makten

Samma logik återkommer inom energipolitiken, klimatet och industripolitiken. Och infrastrukturen, skulle man kunna lägga till. Den europeiska marknaden är redan sammanvävd. Kapital, varor och människor rör sig – i princip – fritt över gränserna, företag konkurrerar globalt, energipriserna påverkas av beslut långt utanför våra egna gränser.

I den meningen är Europas nationalstater redan betydligt mindre suveräna än den politiska retoriken vågar erkänna. Och här finns kanske bokens mest konstruktiva tanke: att suveränitet i vår tid inte nödvändigtvis handlar om att behålla varje formell beslutanderätt inom strikt nationella ramar. Det kan tvärtom handla om att dela makten för att överhuvudtaget kunna utöva den. Ensam är inte stark.

Ett Sverige som sätter sitt ego i fokus och stolt ”bestämmer över sig självt” men saknar kraft att påverka sin ekonomiska, teknologiska och säkerhetspolitiska omvärld är kanske i praktiken mindre suveränt än ett Sverige som vågar dela strategiska beslut med andra europeiska demokratier. Det är en helt central paradox som förtjänar att tas på betydligt större allvar.

Den självstyrande återvändsgränden

Samma tankeexperiment går för övrigt utmärkt att tillämpa på den regionala nivån. Skulle ett helt självständigt Katalonien verkligen bli starkare än dagens autonoma region inom Spaniens gränser? Skulle ökat självbestämmande till Norrland på Stockholms bekostnad automatiskt leda till ökat välstånd i norr?

Den som tror att verklig demokrati enbart kan existera och bli verkningsfull i småskaliga sammanhang har nog missat att den ekonomiska och teknologiska makten numera spelar i världsligan, inte i division fem Västra Ångermanland. Politisk fragmentisering under namn av regionalt eller lokalt självstyre erbjuder tyvärr bara återvändsgränder i en alltmer globaliserad värld.

Vem saknar Jugoslavien?

Jederlunds bok innehåller också en historisk dimension. Europas gränser framstår i snävt nationalistisk retorik ofta som självklara och urgamla. I verkligheten har de flyttats, förhandlats och ritats om med våld gång på gång. Städer som Trieste, Nice och Berlin påminner om hur instabil den europeiska geografin egentligen varit. Hela statsbildningar har uppstått och försvunnit. Vem minns i dag Burgund, Rhenförbundet eller Cisalpinska republiken? Och vem saknar Jugoslavien?

Det europeiska projektet blir i detta perspektiv mindre ett försök att avskaffa nationerna och mer ett sätt att göra deras gränser mindre dramatiska. Det är kanske EU:s största historiska framgång. Frågan är om samma konstruktion också klarar nästa uppgift: att göra Europa tillräckligt handlingskraftigt för en värld där hård makt åter har blivit ett centralt politiskt begrepp, eller om den först måste genomgå en radikal uppgradering i det europeiska allmänintressets tjänst.

Man behöver inte dela alla Lars Jederlunds slutsatser för att uppskatta att han ställer frågan utan omskrivningar. Vägen till Europas förenta stater är därför framför allt en bok om politikens skala. Vilka problem kan nationalstaten fortfarande lösa på egen hand? Vilka kräver gemensamma europeiska institutioner, rentav en federation värd namnet, idag och i framtiden? Och när blir oviljan att dela politisk makt i praktiken ett sätt att avstå från makten?

Det europeiska projektet bara inletts

Det är frågor som även svensk politik kommer att behöva besvara, kanske tidigare än vi tror. Men en större och hetare beslutsamhet kan också må väl av att balanseras med lite svalkande is i magen. Vad våldet må skapa är ofta flyktigt och kort. Stabila statsbildningar behöver däremot tid på sig för att växa fram. Rom byggdes inte på en dag, och det tog nästan 100 år för 13 före detta brittiska kolonier att bli de Amerikanska Förenade Staterna som vi känner idag. I det perspektivet har det europeiska projektet bara nyss inletts.

Till sist, detta är en bok skriven med lätta, ibland nästan poetiska tangenter. Lars Jederlund är en erfaren skribent och debattör som behärskar den politiska pamflettens form. Men han är som bäst när han lyfter blicken från Lissabonfördraget och ger sig ut för att söka Europas framtid på gatan bland alldeles vanliga människor i Frankfurt an der Oder, Bratislava och Amalfi.

Lars Ilshammar

Lars Jederlund (2026): Vägen till Europas förenta stater. Stockholm, Hjalmarson & Högberg.