Vi behöver en beredskap för fred

Fred Föreställningar om säkerhet behöver grundas i visioner om fred. Det skriver Maud Eduards.

Krigshot, upprustning och avskräckning dominerar den svenska säkerhetspolitiska debatten. Fred och säkerhet är ett nertystat tema. Vad innebär det att landets beslutsfattare lägger så mycket krut på höjd beredskap för krig att de inte förmår inse vikten av höjd beredskap för fred? Visionen om att Sverige vill fred behöver säkras. 

”Sverige vill fred”

”Sverige vill fred”. Så inleds ”Om kriget kommer”, skriften från maj 1961, som regeringen skickade ut till alla hushåll och som var tänkt att vägleda svenska medborgare i händelse av krig. Förhoppningen stod till avspänning mellan stormakterna och fortsatt världsfred. ”Alliansfrihet i fred – neutralitet i krig” var den bärande idén vid tiden. Fred formulerades som en viljeyttring: Sverige vill fred. 

Fram till hösten 2024 har ”Om kriget kommer” publicerats ett flertal gånger i olika versionen, både i form av separata skrifter och som extra sidor i telefonkatalogen. Grundackordet har varit att ständiga hot riktats mot landets säkerhet och självständighet. Men freden har varit en sällsynt gäst. I 2018 års skrift, med rubriken ”Om krisen eller kriget kommer”, får freden samsas med två andra värden som måste skyddas: ”fred, frihet och demokrati ” (min kursiv).

Fem år senare, i 2024 års version av ”Om krisen eller kriget kommer,” har emellertid önskan om fred helt fallit bort. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (numera Myndigheten för civilt försvar) nöjer sig med att konstatera att ”Vi lever i en orolig tid. Krig pågår i vår omvärld.”. Det sägs också att det militära hotet mot Sverige har ökat. Om kriget kommer krävs en höjd beredskap, som innebär att ”hela samhället ska kraftsamla för att kunna möta en angripare”. I detta prekära läge, vad betyder det att ingen vilja till fred kommer till uttryck?  

Förskönande omskrivningar

Medborgarna får ett kortfattat men lugnande besked i broschyren. Sverige har ett totalförsvar, med både en militär och en civil sida, där en viktig uppgift för det civila försvaret är att stödja det militära försvaret. Dessutom redovisas att landet är medlem i försvarsalliansen Nato och att medlemsländerna förbundit sig att stå upp för principen ”en för alla, alla för en.” 

Det svenska totalförsvaret illustreras med en teckning på häftets omslag. Två soldater i full mundering, en högväxt ung kvinna i blickfånget och en liten man i bakgrunden, båda med automatvapen, samsas med ett Jas Gripenplan och en korvett i hög fart. Som kontrast till Försvarsmaktens uppvisning av handlingskraft sitter en kvinna i ett hörn och läser en saga för två barn, en ljus flicka och en mörk pojke. En hoppfull bild av familj, lek, omsorg och etnisk tolerans. Med ryggen vänd mot krigsmakten utstrålar kvinnan förtröstan i att vara beskyddad av statens våldskapacitet. Den idylliserade bild som skissas, med en tandlös civil sektor och en högpresterande försvarsmakt beredd på strid, är propaganda i den högre skolan. Ingen ska kunna tvivla på Sveriges försvarsförmåga.

Militariseringens vålds- och makttentakler når dock inte in i texten. Merparten råd och förslag gäller vardagslivet, som att skaffa hem kontanter, mat och vatten för minst en vecka samt ta reda på vägen till närmaste skyddsrum. Några har häcklat detaljerna i häftet, särskilt förslaget om att odla ätbart på fönsterbrädan. Allt medan faror och rädslor förminskas. Om du är orolig, ”begränsa ditt flöde av negativa nyheter om läget i världen.” 

Skriften gör visserligen klart att angriparens militära våld måste bemötas, men inget ens antyds om att även det svenska försvaret kommer behöva tillgripa våld i det läget. I stället för att tala klartext om den våldsspiral som slår blint i krig, serveras läsaren förskönande omskrivningar, som att det är med ”vilja och mod” som vi måste försvara vårt öppna samhälle. Inget sägs heller om att svenska militärer och civila riskerar att utsättas för traumatiserande upplevelser, skadas och mista livet. Om Sverige anfalls med kärnvapen tröstas vi med att strålningen ”minskat kraftigt” efter ett par dagar. När det i själva verket är ett riskscenario som sannolikt skulle betyda en plågsam död för ett stort antal medborgare.

Ofred

Endast ett fåtal svenskar kan minnas fredsvisionen i 1961 års broschyr. Men många har säkert lagt märke till att fredsperspektivet saknas på dagens säkerhetspolitiska agenda. Tidsandan har förändrats, militären har tillskansat sig tolkningsföreträde, vilket märks både i samhällsdebatten och i hur staten tilltalar medborgarna. 

Utgångspunkten måste ändå vara att Sverige vill fred. Men vilken fred? Hur vill landets politiska ledning öppna för en framåtsyftande freds- och säkerhetspolitik? Om det nu är som den dåvarande moderate statsministern, Ulf Kristersson, hävdade vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 12 januari 2026, att Sverige inte är i krig men det råder heller inte fred, hur kommer det sig då att staten är så ensidigt fokuserad på höjd beredskap för krig, men inte på höjd beredskap för fred? 

Det rimligaste i dagens krisläge, vore att landets beslutsfattare tog sitt fulla medborgerliga ansvar genom att både hantera ett eventuellt krig och skapa förutsättningar för fred; fred som en process, en civiliserande och medmänsklig motkraft till ett alltmer militariserat och demokratiskt försvagat samhälle. 

Som det nu är dominerar krigshotet det offentliga rummet. Men när säkerhet kommit att betyda (planering för) krig höjer Vivienne Jabri, professor i internationell politik, ett varningens finger i sin bok ”War and the Transformation of Global Politics” (2007). Trots att moderna krig infiltrerar hela samhället beaktas inte människors utsatthet för krigets våld i säkerhetspolitiken, påpekar hon. Jabris varning är extra relevant i ljuset av den djupgående militarisering som pågår av Sverige, i namn av säkerhet. En säkerhet som stavas upprustning, avskräckning, mobilisering, militärövningar, övervakning, egen framgångsrik krigsindustri och rent av en önskan om att glida in under någons kärnvapenparaply. 

Militära satsningar

Inriktningen mot säkerhet är så dominerande att den rent av kan betecknas som mytologisk, menar Laurent Bonelli i Le Monde diplomatique. Där filosofin kring den liberala staten under århundraden förespråkat balans mellan frihet och säkerhet, formuleras nu säkerhet som den främsta friheten. Det rör sig om en säkerhet inriktad på militära och polisiära satsningar, som kräver ofantliga pengar, och som reducerar den socio-ekonomiska och mänskliga säkerheten till en restpost. 

Tvärt emot vad man kunde vänta sig har neddragningen av resurser till offentlig välfärd i många länder inom EU, som framför allt drabbar kvinnor och barn, inte lett till några samlade protester och demonstrationer. Kritiken tystas sannolikt av föreställningen om det oundvikliga kriget – inte om, utan att det kommer. Höjden av militarisering är just det, att dess politiska konsekvenser inte får ifrågasättas. För att ge invånarna möjlighet att tänka och agera i icke-militära banor behöver det sociala och (säkerhets)politiska klimatet tolerera även misshagliga och utmanande uppfattningar. 

Där är vi tyvärr inte. För om krigets motor smörjs av förgivettagna krafter – i form av kapitalstarka ekonomisk-politiska intressen och maskulint kodade militära traditioner – gäller det inte freden. Tvärtom. Att tala för fred är att ge röst åt en vilja som betraktas som naiv, olönsam och skadlig för nationen, och därmed sakna säkerhetspolitisk legitimitet. Upprustning och krig däremot ses som naturliga aspekter av människans historia, så självklara att de förläggs bortom medborgarnas insyn och inflytande. 

Positiv fred

Ett vanligt synsätt var länge att, när vapnen tystnat och det militära våldet upphört, råder fred. Men fred är så mycket mer än frånvaro av krigshandlingar, vilket fredsforskaren Johan Galtung gjorde klart redan 1975 med sin bok ”Är freden möjlig?” Han talar för en positiv fred med framför allt två målsättningar: social rättvisa och frihet från våld. 

Femtio år senare sammanfattar Förenta nationernas generalsekreterare António Guterres fred- och säkerhetsproblemet i rapporten ”The Security We Need” med att de växande militärutgifterna inte gör världen säkrare. 3 miljarder kronor satsas på upprustning varje timma, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI). Fred behöver ses i ljuset av nedrustning, samarbete, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Människor måste också betraktas som kapabla att ta ansvar för de villkor som de vill ska prägla framtidens samhälle. 

För ett sådant långsiktigt och emancipatoriskt fredsarbete har Tidö-regeringen snarast utgjort ett hinder. Det är Försvarsmaktens definition av fred som gäller, den som hävdar att fred uppnås genom ett starkt försvar, vad Sebastian Larsson i sitt kapitel i ”Är Sverige säkert nu?” (2024) kallar för den svenska ”försvarskulten”. Larssons slutsats är att denna militariserade norm är så väl befäst i landet att den inte ger utrymme för avvikande och kritiska röster. 

En serie civilsamhällesorganisationer, som verkar under rubriken ”fred och säkerhet”, meddelades också i december 2023 att deras statliga stöd dragits in. Den dåvarande utrikesministern, Tobias Billström, sa sig vara ”djupt” besviken på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som inte ville att Sverige skulle skicka vapen till Ukraina. Däremot fick de frivilliga försvarsorganisationerna ökat stöd.

”Gå med i en frivillig försvarsorganisation som har uppdrag inom totalförsvaret” är också den första uppmaningen i ”Om krisen eller kriget kommer” från 2024. Pacifistiska och anti-militaristiska fredsorganisationer, som ofta organiserar kvinnor, inte sällan med feministisk profil, nämns inte. De lämnas helt enkelt utanför det som kallas ”vår gemensamma beredskap”. Feministiska röster mot militarisering förlöjligas och avvisas, som när Nina Larsson, liberal jämställdhetsminister med officersexamen, betecknade en kritisk rapport från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) om ”Försvarspolitikens konsekvenser för jämställdhet i Sverige” som ”befängd” och lät förstå att organisationen går Rysslands ärenden. 

Uppmuntrade att lita till de betydligt knappare medlemsavgifterna, har fredsrörelsens möjligheter att föra offentliga samtal om fredens villkor kraftigt reducerats. I takt med att militariseringen av Sverige tilltagit har fredsförespråkarnas utanförskap ökat. Men om argument för fred göder en koppling till bristande försvarsvilja, läs: sviktande svenskhet, innebär det inskränkningar i yttrande- och handlingsfriheten för oss alla, inte bara för marginaliserade fredsaktivister.

Ta freden tillbaka!

Att goda värden – som fred, demokrati och välstånd – är tänkta att räddas av ett stärkt försvar är uppenbart. Men lika uppenbart är att militariseringen i sig undergräver dessa värden. Människors önskan om fred hindras att komma till organisatoriska uttryck, demokratin och yttrandefriheten kringskärs och välfärden får minskade resurser. 

Säkerhet blir kodord för nödvändig och förnuftig militarisering inför ett potentiellt krig, men förklarar samtidigt, bisarrt nog, att det är för landets bästa som medborgarna redan nu tvingas leva under mer oförutsägbara och begränsande villkor. Ändamålet helgar medlen till den grad att distinktionen mellan mål och medel upplöses, blir till ett: militariserad säkerhet. Medborgarna militariseras till kropp och själ, avlärda att tänka och arbeta för fredliga samhällsbetingelser. 

Det handlar inte bara om att överleva i en orolig tid, som Thilde Wolf skriver i en tänkvärd artikel , utan om att formulera ideal som hjälper oss att förstå varför vi lever tillsammans. ”Idealen är inte flyktvägar utan riktmärken; mellan dem och verkligheten utspelar sig politiken”. Vackert formulerat om en helt avgörande insikt, att motståndskraft bygger på något utöver hemberedskap för minst en vecka: tron på att Sverige vill en fred som innebär omsorg om både invånarna och demokratin, bortom (hot om) krig och militarisering. 

Föreställningar om säkerhet behöver grundas i visioner om fred. Först med politiska ideal kan vi ta ut en mobiliserande kompassriktning. Statens obefintliga löfte om fred i 2024 års information till invånarna är viktig symbolik i det ljuset. Hur ska medborgarna förstå innebörden i budskapet att ”aldrig ge upp” om det inte finns en fredlig tillvaro (eller någon tillvaro alls!) att se fram emot? Varför skulle Sveriges invånare vilja ta en kula för landet, om vi inte tillåts bli delaktiga i debatten om militariseringens varför, hur och på vems villkor?

Frågorna kräver svar, svar som tillåter fredssträvanden att bli en politisk motkraft till vår nuvarande förgivettagna, förment maktneutrala och avpolitiserade säkerhetspolitik. Fred är att inte se tillvaron genom militarismens ögon. För att undgå denna förrädiska blick måste det fredsorienterade civilsamhället och dess aktörer återfå sitt offentliga tal- och handlingsutrymme. Statens patriarkala och militära fokus på att säkra landets gränser behöver utmanas av idén om människors säkerhet. Både beredskap för krig och beredskap för fred måste kunna förhandlas, göras till gemensamma säkerhetspolitiska utmaningar. 

Ge oss framtidstro! Inför nästa utgivning av ”Om krisen eller kriget kommer ” måste vi medborgare begära att regeringen tar sitt fulla säkerhetspolitiska ansvar och åter hävdar att ”Sverige vill fred”.  Att väcka den visionen till liv kan både möjliggöra ett långsiktigt arbete för fred, antimilitarism och mänsklig säkerhet samt stärka invånarnas försvarsvilja.