debatt Vi har länge använt gemensamma resurser för att ge människor större möjligheter att forma sina liv. I en framtid med allt högre konkurrens om arbete bör tillgången till AI-verktyg göras så jämlik som möjligt. Därför bör vi diskutera en gemensamt finansierad tillgång till AI, skriver Ronald Caous.
Ett kreditkort med AI som bonus låter som ännu ett försäljningsknep. I Kina har sådana erbjudanden börjat dyka upp, tillsammans med abonnemang där kunder köper AI-användning ungefär som mobildata. Tekniksajten The Next Web berättar också om hur företags förbrukning av tokens, enheter som mäter AI-användning, vägs in i kreditbedömningar i Guangzhou. Banker och telekombolag håller på att göra tillgången till AI till en vardaglig handelsvara.
Jag fastnar för vad detta kan betyda för fördelningspolitiken. Kommer vi så småningom att diskutera en allmän tilldelning av tokens, med samma allvar som vi diskuterar tillgången till utbildning?
Det finns en historisk erfarenhet att luta sig mot. Genom fördelningspolitiken har sådant som tidigare var den enskildes bekymmer blivit ett gemensamt ansvar. Rätten till trygghet vid sjukdom och ålderdom har getts en grund som sträcker sig utöver den egna betalningsförmågan. Den idén har burit långt, genom samhällen som sett mycket olika ut.
Reformerna har förstås också präglats av föreställningar som vi senare fått ompröva. Pensionsförsäkringen från 1913 omfattade i princip hela befolkningen. Kvinnorna fick ändå lägre pensioner än männen. Den allmänna rättigheten rymde en ojämlikhet som byggts in redan från början.
Välfärdsmodellen omprövas
Det gör mig försiktig med tanken att en etablerad modell för fördelning skulle vara giltig för all framtid. Idén om jämlika livsvillkor kräver att vi återkommer till vad människor faktiskt behöver och vilka beroenden de lever under. Skolan och biblioteken är exempel på hur vi har vidgat tillgången till kunskap. Där finns en släktskap med frågan om AI. Vi har länge använt gemensamma resurser för att ge människor större möjligheter att forma sina liv.
En svårare fråga gäller lönearbetets ställning. Mycket av välfärdens finansiering och flera av trygghetssystemen har byggts kring arbete och arbetsinkomster. Kravet att bidra efter förmåga har också gett den gemensamma ordningen legitimitet. I praktiken har bidraget ofta kommit att mätas i betalt arbete. Den som vårdar en anhörig vet hur mycket arbete som faller utanför det måttet.
Om AI gör det möjligt att producera mer med färre arbetstimmar kan denna ordning utsättas för ytterligare påfrestningar. Ett växande välstånd kan då förenas med osäkrare försörjning för många. Att i det läget skärpa kraven på den enskilde att hitta ett arbete löser knappast frågan om hur produktionsvinsterna ska komma människor till del. Sambandet mellan arbete, försörjning och rätten till trygghet behöver kunna omprövas när villkoren förändras.
Till detta kommer frågan om vem som får använda den nya förmågan. Den som har råd med kvalificerat AI-stöd kan få hjälp att utveckla en affärsidé eller sätta sig in i ett komplicerat ärende. Pengar kan på så sätt ge ett försprång som gör det lättare att tjäna mer pengar och hävda sina intressen. För den som får nöja sig med en begränsad tjänst kan avståndet växa.
Gemensamt finansierad AI kan vara en lösning
En gemensamt finansierad tillgång till AI framstår därför som en fullt rimlig fråga att diskutera. Hur den ska utformas kräver mer eftertanke än att dela ut lika många tokens till alla. En van användare och en person som behöver hjälp att ens komma igång har olika förutsättningar. Även kvaliteten på tjänsten avgör vad tilldelningen är värd. Erfarenheterna från skolan borde ha lärt oss något om avståndet mellan formell tillgång och verkliga möjligheter.
Och vem skulle vi bli beroende av? Om staten betalar abonnemangen hos några få stora företag får dessa en trygg intäktskälla och fortsatt makt över villkoren. Då behöver vi också diskutera ägandet av infrastrukturen och möjligheten till demokratisk kontroll. Det offentliga måste kunna ställa krav på en resurs som människor förväntas bygga sin vardag kring.
De kinesiska erbjudandena ger en första bild av hur marknaden organiserar tillgången. För mig väcker de en gammal politisk fråga i en delvis ny form. Hur mycket av en människas möjligheter ska avgöras av vad hon har råd att köpa? Fördelningspolitiken har fortfarande bärkraft som idé. Att omsätta den i en ekonomi där kvalificerad hjälp säljs på abonnemang blir en uppgift som vi behöver börja ta på allvar.
Ronald Caous, samhällsvetare och författare, tidigare CDO (Chief digital officer) i Göteborgs Stad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
