debatt Det räcker inte med tillfälliga ekonomiska tillskott. Sveriges politiska beslutsfattare måste samlas kring ett blocköverskridande ansvar för att riva upp de lönesystem som missgynnar viktiga professioner inom välfärden, skriver Bella Salat.
Detta meddelande utgör en erfarenhetsbaserad och kritisk analys av rådande förhållanden, sprungen ur mitt fackliga engagemang och min professionella insyn i verksamhetens kärna.
När sjukvården debatteras talas det slentrianmässigt nästan uteslutande om sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor. Men jag måste ställa en direkt fråga till våra politiska företrädare: Har ni i de beslutande församlingarna överhuvudtaget insett sprängkraften i bristen på biomedicinska analytiker?
Vi är en av välfärdens många samhällsbärare, verksamma i dygnet-runt-vårdens kärna såväl som inom Life Science. Sanningen är glasklar men tyvärr ofta bortglömd: vården är ett odelbart lagarbete där varje länk är helt avgörande för slutresultatet.
Ingen diagnos, behandling eller säker förlossning kan ske utan att hela den professionella kedjan fungerar sömlöst tillsammans.
Som biomedicinska analytiker besitter vi en specifik nyckelkompetens i detta pussel, men ändå tillåts vår profession – i likhet med så många andra på golvet – lämnas kvar i de ekonomiska skuggorna.
En ren skenförhandling
Idag har lönesamtalen för våra professioner reducerats till en ren skenförhandling. Högskoleutbildade specialister med stort ansvar möter sina chefer bara för att delges färdiga beslut om sykofantiska allmosor på några hundralappar – summor som snarare framstår som förnedrande nådegåvor än en rättmätig ersättning för ett livsviktigt uppdrag.
Det individuella lönesystemet, understött av sifferlösa avtal, har i praktiken skapat ett destruktivt nollsummespel på arbetsplatserna.
Det tvingar första linjens chefer att ställa oumbärliga yrkesgrupper mot varandra inom ramen för en snävt tilldelad pott. När en medarbetare tilldelas en marknadsmässig ökning sker det på direkt bekostnad av en kollegas reallön.
Detta raderar ut yrkesstoltheten för oss som tillsammans säkrar patienternas liv och hälsa varje sekund, samtidigt som det politiska systemet passivt ser på.
Tre krav för ett systemskifte
Om vi ska kunna garantera en trygg och jämlik sjukvård i framtiden måste vi se hela lagarbetet och nå en blocköverskridande överenskommelse kring följande tre punkter:
- Ett nationellt stopp för sifferlösa avtal: Välfärdssektorns bristprofessioner behöver bindande, centralt garanterade löneökningar och transparenta erfarenhetstrappor. Sifferlösa avtal har i decennier fungerat som verktyg för att pressa ner lönekostnaderna i högutbildade, kvinnodominerade yrken.
- Ett absolut stopp för resursläckage: Skattemedel ämnade för vården måste fredas från att omvandlas till privata vinstuttag i välfärdsbolagens toppar eller försvinna i regionernas växande administrationsbyråkrati. Varje skattekrona ska oavkortat pressas ner till den kliniska verksamheten och personalen på golvet.
- Lön efter ansvar: Lönebildningen inom välfärden måste spegla yrkesgruppernas akademiska tyngd och det samhällskritiska uppdraget. Det krävs en ekonomisk omfördelning där staten och regionerna säkrar att resurserna hamnar hos de som faktiskt bär systemet på sina axlar.
Det räcker inte att hantera kortsiktiga provisorier i ett trasigt system eller förlita sig på ofinansierade vallöften i valrörelserna. Det krävs politiskt mod att riva upp de mekanismer som gör att vi som bär upp vården lämnas kvar med marginella allokeringar. Att slopa de sifferlösa avtalen är inte en partipolitisk fråga – det är en nödvändig reform för att rädda den svenska välfärdsmodellen och det lagarbete som bygger den.
Jag blir tacksam om jag får svar på detta utspel från våra politiska företrädare.
Bella Salat, legitimerad biomedicinsk analytiker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
