Krönika Gabriella Ahlström om upplösningen av ett val som hade gjort sig väl som första akten i en opera. Men hur blir andra akten? Fortfarande lever hoppet om att få framföra en musik som inte spelats förr.
Några dagar före valet går jag och ser Puccinis ”Tosca”. Bredvid mig sitter en av SVT:s mest betrodda programledare. Man sitter nära varandra där på Operan, så minsta rörelse fortplantar sig direkt. Men den betrodda är lika engagerad i föreställningen som jag själv. Inte ens ett sneglande på mobilen, trots att den senaste partiledarduellen i tevehuset avslutas ungefär samtidigt som Floria Tosca framför oss på scenen inser att allt är förlorat och tar sitt eget liv.
Jag tänker att det säger något viktigt om musikens kraft, att programledaren går så upp i handlingen trots den förmodade stressen.
Kräver instudering av librettot
Kort därefter återser jag den betrodda i hens vanliga roll i rutan; kontrollerad och balanserad i nypressad kavaj men nu med fokus på priset vid pump och straffrabatter. Långt från operascenen kan det tyckas. Fast vid närmare eftertanke kanske inte så långt ifrån ändå. Åtminstone inte vad gäller kravet på publiken att hänga med.
Just Tosca hör visserligen till de mest lättbegripliga, men många andra kräver en prövande instudering av librettot för att begripa vem som ligger med vem, vem som klätt ut sig till vem och vem som lurar vem. Och en stegrande förvirring ju fler som äntrar scenen och brister ut i sång.
Inte helt olikt valets andra akt, där vi nu befinner oss, omöjlig att greppa för den som inte varit fullt koncentrerad från första början. Och särskilt svårt just i år med tanke på distraktionerna från de högröstade opinions-körerna som ständigt lagt sig i intrigen.
Inte konstigt att SVT:s stjärntenor Fouad Youcefi pressade tonerna när han under valnattens långa febriga timmar kastades mellan valu och superprognos, ackompanjerad av ödesmättade trumvirvlar i fjärran. Alltmedan hans nestor, basen Sören Holmberg, tilldelades en kort melankolisk aria där han förevisade tittarna sina klassiska manschetter i form av två valar. Puccini måste ha jublat i sin himmel över den dynamiska kontrasten i dessa två framträdanden.
Ebba måste hantera de högsta tonerna
Men, som sagt, vi har nått fram till andra akten och en verklig berättelse ska etableras och fördjupas utifrån de yviga utspel som gjorts i den första. Det är nu som Simona Mohamssons vilda ritt i kundvagnen genom Willys köpcentrum i Jönköping måste få sitt slut. Nu som Magdalena Andersson måste bestämma sig för hur många sopraner som ryms på en och samma estrad och nu som Ebba Busch måste hantera att de högsta tonerna inte fick henne att lyfta till de höjder hon hoppats på. Såvida inte Magdalena bestämmer sig för att det saknas en stämma och lockar Ebba att forcera den eldröda linje som dragits över scenen och fly över till hennes sida.
Inte ens sufflösens viskningar tillåts nå in i de dunkla rum där fortsättningen avhandlas över dystra salladsbyttor och kallnat kaffe. Fortfarande kan alla som vill låtsas ha huvudrollen. Fortfarande svävar dirigentens taktpinne över orkesterdiket medan musikerna tyst och koncentrerat stämmer sina instrument för att hitta den gemensamma klangen.
Fortfarande lever hoppet om att få framföra en musik som inte spelats förr och inför en publik som knappt vågar tro sina öron.
Gabriella Ahlström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
