Häromdagen medverkade jag i en paneldiskussion på opinionsföretaget Demoskop. Det handlade om valet och valdebatten, och det första vi skulle göra var att med ett ord beskriva valrörelsen.
Jag valde ordet ”osaklig”. Ett tag funderade på det alternativa ordet ”snuttifierad”.
För många år sedan användes ordet snuttifiering flitigt i kritiken av de moderna massmedierna. Kritiken gick ut på att medierna blev allt bättre på att berätta vad som hade hänt – men allt sämre på att förklara varför. Händelsen fick plats. Sammanhanget försvann.
Ungefär som i valrörelsen.
Klimat, migration, arbetslöshet och skatter har visserligen dykt upp ibland, och inför sommaren kom en strid ström av löften om mer pengar framför allt till barnfamiljer. Men den stora frågan har varit betydligt svårare att få syn på: Vilket slags samhälle vill de olika partierna att Sverige ska vara på väg mot?
Vilka visioner presenteras?
Sverigedemokraterna har en sådan vision. Den bygger på föreställningen om ett Sverige som kan återställas till ett mer etniskt homogent land – ett idealiserat Sverige som egentligen aldrig har funnits, men som blivit en projektionsyta för ett bredare missnöje med hur landet ser ut i dag. Även Miljöpartiet försöker formulera sin bild av ett samhälle som i högre grad måste anpassas efter naturens och klimatets villkor.
För övriga partier har den långsiktiga berättelsen varit betydligt svårare att urskilja.
I stället har valrörelsen till stor del handlat om spelet.
Ta Liberalernas kamp för att klara fyraprocentsspärren. Den har fått ett enormt utrymme i medierna, trots att bevakningen ofta handlat mindre om vad Liberalerna faktiskt vill göra och mer om huruvida partiet över huvud taget kommer att finnas kvar i riksdagen efter valet. Det har gett resultat. Liberalerna ser ut att komma över spärren. Men hade det varit möjligt utan detta sanslösa fokus på just spelet? Jag tvivlar.
Affärerna och lögnerna
Sedan har vi den andra stora streckstriden: kan Tidöpartierna gå om den rödgröna oppositionen? Även här har opinionssiffrorna ofta varit viktigare än politiken bakom dem. Vem leder? Hur stort är avståndet? Har gapet minskat sedan förra mätningen? Varenda mätning har fått krigsrubriker.
Och däremellan: affärerna.
Vänsterpartiets problem med Hamas-sympatisörer på valsedlarna. Den SD-anställda kvinnan med alltför varma sympatier för Putins Ryssland. Händelser som är relevanta och värda att granska, men som också snabbt blir egna små politiska dramer – ofta utan särskilt mycket utrymme för den större bilden.
Det handlar om medielogik, förstås, men också om partiernas vägval i stundens hetta.
Till det ska läggas direkta lögner som fått stort utrymme, som Moderaternas och de andra Tidöpartiernas påstående att Socialdemokraterna inte vill avskaffa den så kallade mängdrabatten, när deras invändningar handlar om att regeringens förslag inte är genomförbart, och att ett avskaffande ska börja med sexualbrott och våldsbrott, eftersom Kriminalvården redan är överfull.
Men det är ju nyanser, och sådana har inte fått plats.
Vill väljarna ha detta?
Detta är förstås inte bra för demokratin. Inte i längden. Väljarna behöver kunna bedöma partiernas alternativ och förstå konsekvenserna av de vägval som står framför dem.
I en intressant artikel i Aftonbladet skriver Andras Cervenka om några av de stora, samhällsavgörande frågor som borde stå på dagordningen men allt för lite tillåtits göra det.
AI-utvecklingen till exempel. En ny teknik som kan kasta om hela arbetsmarknaden, och som dessutom är potentiellt farlig för mänskligheten. Och den nämns knappt när partierna ska tävla om väljarnas gunst.
Eller krigen som pågår i världen. I Ukraina, Mellanöstern, Gaza och Sudan.
Eller klimatet, där det samtidigt som valrörelsen pågår kommer rapporter om att augusti varit den varmaste månaden som någonsin uppmätts och vi sannolikt redan har passerat gränsen på 1,5 graders uppvärmning.
Jag har svårt att tro att väljarna egentligen vill ha en valrörelse där den ena dramatiska dagsfrågan avlöser den andra, medan de stora frågorna hamnar i bakgrunden.
Kommer medierna och partierna att lära sig något av årets valrörelse?
Kanske inte.
Men ansvaret ligger inte bara hos dem. Om nästa valrörelse ska bli bättre måste vi alla bidra till det – medier, politiker och väljare.
Även du och jag.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
