Kulturkrönika Partierna borde varit bättre på att fånga upp det intresse de kulturpolitiska frågorna spelar för väljarna. Det skriver Ola Bo Larsson. 

Inför valet har den flitige Dagens Arena-läsaren under sommaren kunnat läsa chefredaktör Jesper Bengtssons intervjuer med  kulturpolitiska talespersoner från oppositionen och från Liberalerna.

Talespersonerna lyfter verkligen på ett förtjänstfullt sätt att kulturen och kulturpolitiken har en viktig plats i samhället, men tyvärr blir det tydligt att svenska kulturpolitiker inte lyckas formulera hur den platsen kan se ut efter den 13 september. 

Minimalt utrymme

Visserligen är vanligtvis utrymmet för kulturpolitiken i valrörelsen minimal, men med tanke på de högre tongångarna de senaste åren hos väljare, kommentatorer och kulturälskare är det verkligen synd att kulturpolitikerna inte lyckats med att slänga upp kulturpolitiskt valfläsk, som aktiverar media och väljarna, på disken.

Under mandatperioden har frågorna om kultur, folkbildning och media engagerat både fler och mer. Självklart har röster höjts eftersom årets kulturbudget inte på 24 år varit så liten i förhållande till  den totala budgeten. Och för att studieförbunden tappat en tredjedel av sin verksamhet under mandatperioden.

Andra delar som partierna borde kunnat göra politik av är:

  • kulturministerns världsfrånvända tankar om privat finansiering av kulturen
  • att etablerade konstnärers och formgivares bruttomånadslön i genomsnitt är cirka 15 000 kronor
  • att lokaler och fastigheter ofta står för majoriteten av kulturverksamheternas kostnader
  • att publiken sviker det smala och det lilla kulturutövandet
  • de stora techföretagens dominans över medborgarna och media
  • att minst en fjärdedel av kulturskapares upphovsrättsintäkter förväntas försvinna de närmaste åren på grund av AI-utvecklingen.

Det här är några av de viktiga kulturpolitiska frågor som kulturpolitiker och deras partier kunde paketera till politik. 

Pedagogiskt uttryck

Men ett ännu öppnare mål för partierna är det perspektiv som tar avstamp i kulturen och skapandet och diskuterar samhällsdemokratins grundvalar. 

Dels tar detta sig ett pedagogiskt uttryck i form av kampanjen ”Asbra, fattar noll” där över 30 konstinstitutioner gått samman med ambitionen att sänka tröskeln till samtidskonsten och uppmuntra till att omfamna det svårbegripliga. Eller som i böckerna som Dagens Arena tidigare skrivit om – ”Konstens värde” och ”Vad är kulturpolitik? En lathund”. 

Finns det ett intresse av att prata om konstens roll i samhället borde det också kunna paketeras som partipolitik i termer av mötesplatser och mer kultur (läs: humaniora och estetiska ämnen i utbildningssystemet). 

Kultur som maktmedel

Men framför allt märks andra debatter som lyft kulturpolitiken från ett demokratiskt (och ibland icke-demokratiskt) helikopterperspektiv. 

Sverker Sörlin har kastat sig över det breda demokratigreppet i sin bok ”Kulturens värde”. Tesen är att kulturpolitiken är ett av samhällets viktigaste politikområden och bör tänkas ihop med till exempel utbildnings- och bostadsfrågor. Ett budskap som dragit fulla hus över hela landet. 

Martin Gelin visade i sin bok ”Mjuk makt” samma sak i global belysning. Både diktaturer och unga demokratier satsar medvetet på kultur som maktmedel, medan det gamla Västeuropa tappat greppet om sambandet mellan en levande kultur och tron på framtiden, när kulturpolitiken i Europa marginaliseras och dräneras ekonomiskt.

Mest långtgående är Tidö 2.0, som med samma breda ambition som Sörlin – fast i ett rakt motsatt universum – vill se staten dra sig tillbaka till förmån för folket eller näringslivet, konkret genom att avveckla folkbildningens statliga stöd och renodla Konsthögskolan som en utbildning för förmodern konst.

Sverigedemokraterna har länge drivit en liknande linje om att kulturen är viktig för hela samhället. Timbro-manifestet Kommandohöjderna beskriver arbetarrörelsen som en osund hegemoni över svenskt kulturliv. 

De senaste tre exemplen är inget jag anser innehålla några trevliga visioner, men frågan om vilket samhälle vi vill ha bör återkommande ställas. 

Större arena

Till detta kommer reflektioner om den digitala omvälvningen. W. David Marx beskrev redan 2022 i ”Status and Culture” hur jakten på social status i det digitala landskapet raderat ut de gamla subkulturerna, eftersom varje trend kommersialiseras och algoritm sprids innan den hunnit bli någons egen. Kvar blir en kultur som återvinner det gamla i stället för att skapa nytt.

Vad betyder det för ett samhälle om medborgarna inte tittar framåt. Då kanske partierna måste våga göra det.

Just detta – att de stora, breda perspektiven på kulturpolitikens roll i samhället nu tävlar öppet, från Sörlin till Tidö 2.0 – är det som skiljer den här mandatperioden från tidigare. Alla politiker och kulturpolitiker vet att den kulturpolitiska striden redan flyttat till en mycket större arena, men den kulturpolitiska debatten och förslagen är kvar på den mindre och undanträngda. 

Kulturpolitikerna har kanske internt i partierna redan försökt att utnyttja sitt momentum. Och då faller skuggan på partierna inom oppositionen och på Liberalerna som bättre kunnat fånga upp det intresse de breda kulturpolitiska frågorna spelar för våra väljare.

I skuggan av Ukraina.

Ola Bo Larsson

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena