Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling.
Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet.
Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.”
Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor.
Groteskt var ordet
Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg.
Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det.
Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”.
Groteskt var ordet
Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare.
Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet.
Mindre vanliga i riksdagen.
Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Strategi med två grunder
Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma.
I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare.
Jag tror att den strategin har två grunder.
För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt.
För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030.
Mycket medvetet
Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna.
Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare.
Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida.
Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare.
Och han gör det förstås mycket medvetet.
För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
