Krönika Riktade stuprörspengar går emot själva idén med oberoende folkbildning
Ståupparen Jonatan Unge skämtar om att han till skillnad från de flesta andra människor bara har två problem. Alla andra har säkert uppemot så många som sju-åtta problem.
Unges tvist är att hans första problem är en katastrofal ekonomi och det andra att han har alkoholproblem, men han spelar ner dem genom att upprepa att de faktiskt bara är två.
Jag kom och tänka på Unges tramsroliga skämt när jag var i Almedalen i somras och lyssnade på, och själv deltog i, alla försök att förklara varför folkbildningen är en viktig valfråga.
Jag tänker att folkbildningen egentligen bara har två problem. Eller rättare: ett problem och ett dilemma.
Och för att travestera Jonatan Unge låter ju inte det så farligt. Eller?
Svårt att förklara
Problemet för folkbildningen som politikområde är detsamma som för kulturpolitiken och andra bildningsområden: Det är svårt att förklara vad folkbildning handlar om och därför är det svårt att skapa engagemang för folkbildningen hos politiker och väljare.
I en samtid som präglas av ekonomism, specialisering och individualism blir folkbildningens mål om att stärka demokratin och lära sig tillsammans luddiga och dess effekter svåra att mäta och värdera.
Senaste årens politiska angrepp mot folkbildningen har lett fram till nedskärningar och tuffare uppföljning. Tillit har alltid varit en ledstjärna för folkbildningens verksamhet och uppföljning, men när tilliten till folkbildningens verksamhet försvinner påverkas uppföljningsarbetet på Folkbildningsrådet, som idag ägnar sig åt en bedagad myndighetsutövning.
Det andra problemet, som kommer av det första problemet, handlar om folkbildningens vägval. Studieförbundens och folkhögskolornas dilemma är att man å ena sidan kan välja att göra det rätta. Då riskeras folkbildningen att skadas på kort sikt och att överleva i en betydligt mindre kostym på längre sikt.
Eller så kan folkbildningen fortsätta med att vara det offentligas städgumma och på kort sikt stå starkt men också på lång sikt faktiskt försvinna helt och hållet.
Låt mig förklara dilemmat mer i detalj.
Går emot idén 0m oberoende
De senaste tio åren har en förkrossande majoritet av folkhögskolan och studieförbundens ekonomiska uppräkning kommit med tydliga uppdrag. Allt tyder på att även folkbildningens framtida extrapengar går till samhällsutmaningar (som visserligen folkbildningen självt gärna är med och löser): olika funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, ensamhet, existentiell ohälsa, arbetslöshet, integration, kriminalitet och autokratisering.
Mer pengar till folkbildningen har behövts, och kommer att behövas när indexuppräkning av folkbildningsbidraget uteblir och verksamheter har stått och står inför ökad personal- och lokalkostnader.
Men dessa riktade stuprörspengar går emot själva idén med en oberoende och fri folkbildning. Det är deltagare på studiecirklar och folkhögskolekurser tillsammans med de starkt decentraliserade verksamheterna som ska formulera behovet mot en bred mål- och syftesfond av demokrati, bildning och kultur.
Under 2000-talet har det saknats stöd och tillit till detta andra alternativ; att folkbildningen ska vara fri för att den svenska demokratin behöver denna frihet. Precis som att kulturen, oberoende media och bildningen inom hela utbildningsväsendet saknat politikernas och folkets tillit har det också gällt folkbildningen.
Riskerar utarmning
Dansk folkhögskola hade under 1900-talet det danska majoritetssamhällets tillit ända fram till att Dansk folkeparti och Venstre 2001 tog bort möjligheterna att använda studiemedel för att studera “onyttiga” bildningsämnen ett helt år på folkhögskola. Det ledde till att cirka en tredjedel av folkhögskolorna försvann. Men dansk folkhögskola är fortsatt stark i det danska samhället och har inte lämnat sin tro på behovet av fri och frivillig folkbildning.
Den svenska folkbildningen har tydligare än den danska kryssat mellan nytta som är kortsiktig och långsiktig (läs: demokratisk bildningspraktik som utvecklar nyfikenhet, kreativitet, analys och utveckling av personligt omdöme och kompass).
Nedskärningar för folkbildningen kommer också att fortsätta för den svenska folkbildningen om den driver linjen offentligt stöd men med rätten att låta verksamheten formas underifrån.
Men alternativet, som är att ställa upp som det offentligas städgumma, riskerar en utarmning av folkbildningens kärna, vilket i sin tur efter några år av ekonomisk status quo kan leda till att hela folkbildningens offentliga stöd omorganiseras bort i en utbildnings- och arbetsmarknadspolitisk rationalisering.
Så min stilla sommarslutsats landar ändå i att folkbildning bör fortsätta med folkbildning.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
