debatt Den 1 juli införs ett nytt lagstadgat aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd. Utan massiva resurser till individanpassning riskerar reformen att förvandlas till en administrativ återvändsgränd för Sveriges kommuner, skriver Ankido Khano.
Syftet med det nya aktivitetskravet är i grunden gott: att stärka individens väg till egen försörjning genom tidiga och tydliga insatser. Det handlar om allt från språkträning och jobbsökande till praktik. Men att lagstifta om krav är den enkla delen. Den stora utmaningen ligger i det praktiska genomförandet ute i landets 290 kommuner, som nu bär ansvaret för att omsätta teorin i praktisk handling.
Omfånget på uppdraget är enormt. Enligt färsk statistik (2025) från Socialstyrelsen fick hela 145 500 hushåll i Sverige ekonomiskt bistånd under året, vilket totalt omfattar 251 400 personer. Bakom dessa siffror döljer sig en extremt varierad grupp människor. För vissa handlar det om tillfälligt stöd under en kortare övergångsperiod.
För en mycket stor del av gruppen handlar det dock om sammansatta och långvariga utmaningar kopplade till ohälsa, bristande språkkunskaper, ofullständig utbildning eller generationsöverskridande utanförskap.
Standardiserade program funkar inte
Detta innebär att reformen ställer monumentala krav på individanpassning. Att pressa in tiotusentals individer med helt olika förutsättningar i standardiserade program fungerar helt enkelt inte. Om en person tvingas till språkträning eller jobbsökarkurser utan att parallellt få stöd för underliggande ohälsa eller social problematik, uppnås inga långsiktiga resultat.
Den mest brännande frågan är hur kommunerna ska lyckas skaka fram tillräckligt många relevanta, högkvalitativa och meningsfulla aktiviteter och praktikplatser. Redan i dag vittnar kommunala arbetsmarknadsenheter om svårigheterna med att hitta meningsfulla praktikplatser inom näringslivet och det civila samhället. Om kraven ökar utan att utbudet av riktiga platser matchas, blir följden att kommuner tvingas skapa dolda sysselsättningar bara för att uppfylla lagens bokstav.
Kontroll och pinnstatistik
Förespråkare av reformen lyfter ofta att krav skapar struktur och motverkar passivitet. Det är ett argument värt att ta på allvar; struktur och förväntningar är viktiga verktyg. Men om kraven inte följs av reella resurser för meningsfulla insatser, riskerar fokus att flyttas från individens utveckling till ren och skär kontroll. Handläggare på socialkontoren kommer att tvingas lägga värdefull tid på att administrera, kontrollera och dokumentera närvaro, istället för att bedriva ett fördjupat, mänskligt förändringsarbete.
Vi har inte råd med en reform som i slutändan bara genererar mer pappersarbete och pinnstatistik. För att aktivitetskravet ska leda till verklig samhällsnytta måste staten skjuta till resurser som gör det möjligt för kommunerna att erbjuda genuint individanpassat stöd. Annars riskerar vi att fördjupa utanförskapet för de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, samtidigt som de kommunala verksamheterna går på knäna under den administrativa bördan.
Ankido Khano, regionchef på Jobcenter in Sweden AB, debattör och sekreterare på Assyriska Kulturcenter i Jönköping.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
