Rebuilding

Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Det tycker Jon Andersson som sett  Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag.

Hur återuppbygger man sitt liv efter att ha förlorat allt i en eldsvåda? Den frågan får Dusty (Josh O’ Connor) ställa sig redan i inledningen av Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag. När vi kommer in i handlingen har en rasande skogsbrand precis förstört hela hans farm. Det är inte bara Dustys hem utan också hans livsverk. Att förlora sin identitet som cowboy är minst lika smärtsamt som de ekonomiska förlusterna. 

Fin kemi

Sällan har en film haft ett så passande namn. Rebuilding, betyder ju som bekant bygga upp eller att återuppbygga något. Och det är precis det Dusty ägnar sig åt under hela filmen. Det handlar dels om att bygga upp ett nytt hem och en ny tillvaro, men också att bygga upp relationen med hans nioåriga dotter Callie Rose (Lily LaTorre). En relation han inte vårdat väl efter separationen från dotterns mamma. 

Det är här i relationen mellan Dusty och dottern som filmens emotionella kärna ligger. Lily LaTorre är ett fynd i rollen som Callie Rose och har en fin kemi med Josh O’ Connor i rollen som Dusty. Att Dusty planerar att flytta till Montana för att jobba på en ranch och lämna sin dotter, så att hon endast får bo hos sin mamma,  är svårt att förstå.  Ser han inte hur bra han och dottern har det och hur mycket han betyder för henne? Vad ska krävas för att han ska upptäcka det innan det är försent? 

Eftersom Dusty blivit av med sin bostad tilldelas han snart ett tillfälligt boende på en trailerpark tillsammans med andra som också förlorat sitt hem i branden. Här byggs en fin gemenskap och solidaritet upp mellan de boende. Dusty får hjälpa ett äldre par, som saknar dator, med att göra en anmälan till deras försäkringsbolag på internet. Han får i sin tur hjälp att få igång vattnet i hans trailer med hjälp av en man som är rörmokare. På kvällarna har de nya grannarna gemensam grillning och delar med sig av sina erfarenheter. 

Värme och närhet

Filmen har jämförts med “Nomadland”, som vann Oscar för bästa film 2021. Och det finns vissa likheter. Inte minst i den solidaritet som uppstår mellan de boende på den trailerpark som Dusty bor på. De befinner sig alla i samma situation och nu försöker de hjälpa varandra för att klara vardagen så gott det går. Filmen visar på ett tydligt sätt hur mycket lättare saker och ting blir när man hjälps åt i stället för att försöka klara sig själv utan hjälp från andra. Ett fint budskap i tider då individens egna intressen ofta får företräde framför det kollektiva och gemensamma. 

Omgivningarna och naturen där Dusty befinner sig är fint filmat och det countrydoftande soundtracket bidrar till filmens melankoliska och vackra atmosfär. “Rebuilding” bjuder mestadels inte på någon större dramatik, men det är egentligen bara positivt. Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Som när Dusty, Callie Rose och hennes kompis sätter upp stjärnor som lyser när det blir mörkt på trailerns väggar eller när far och dotter ligger på flaket på Dustys truck och läser högt ur en bok. 

Slutet känns möjligen en aning sockersött. Samtidigt har jag svårt att inte unna människorna i filmen en hoppfull framtid. Det säger ändå något om filmens styrka att filmskaparna lyckas skapa en sådan värme och närhet till karaktärerna på bara drygt en och en halv timme att jag så gärna vill att det ska gå bra för dem. Det är långtifrån alla filmer som lyckas med det. 

Jon Andersson