Foto: Lucky Dogs

Älska mig för den jag är

Det är lätt att känna med huvudkaraktären när hon kämpar mot sin ex-partner och det tröga rättsliga systemet. Det tycker Jon Andersson som sett ”Älska mig för den jag är”, med svensk premiär i helgen.

Clémence (Vicky Krieps) har brutit med sitt gamla liv. Hon har lämnat sin karriär som advokat för att i stället ägna sig åt att skriva självbiografiska böcker. I samma veva skiljer hon sig också från sin man Laurent (Antoine Reinartz). Det går till en början bra och sonen Paul (Viggo Ferreira-Redier) bor hos föräldrarna varannan vecka. Men när Clémence berättar för Laurent att hon börjat dejta kvinnor ändras något radikalt. Laurent manipulerar sig till ensam vårdnad om sonen och ser till att Clémence i princip inte får träffa honom alls. Det blir början på Clémences kamp för att få vara med sin son. 

Bygger på roman

”Älska mig för den jag är” bygger på den franska författaren Constance Debrés självbiografiska roman ”Love me tender”. Det är en stundtals stark film om en förälders kamp för rätten att få vara med sitt barn. Det är lätt att känna med huvudkaraktären när hon kämpar mot sin ex-partner och det tröga rättssystemet. Samtidigt är det lite svårt att förstå hur det franska barnavårdssystemet fungerar. Hur kan ex-partnerns beslut väga så tungt? Inte minst efter att såväl en advokat som utrett fallet och andra involverade konstaterar att pappan uppenbarligen har manipulerat sonen Paul. 

Scenerna med Clémence (Vicky Krieps) och sonen Paul (Viggo Ferreira-Redier) är den stora behållningen med filmen. Foto: Lucky Dogs

 

Filmen är indelad i två delar som den hela tiden pendlar mellan. Dels får vi följa Clémences singelliv, som i stort sett går ut på att ragga upp olika kvinnor som hon kan ha sex med. Dels får vi följa hennes kamp för att få ett umgänge med sonen. 

Splittrad

Det gör att filmen känns något splittrad. De scener som skildrar Clémences singelliv känns dessutom betydligt mindre intressanta än de scener som handlar om hennes relation med sonen. Scenen när Clémence och Paul träffar varandra för första gången på över ett och ett halvt år är till exempel jättestark. Det är svårt att inte beröras, inte minst om man själv är förälder. 

Jag hade gärna sett att den relationen hade fått ta mer plats i filmen. Då hade betyget kunnat bli högre. 

Jon Andersson