debatt Trots de stora lagändringar som gjorts sedan Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringen har ingen drastisk nedmontering av demokratin skett i Sverige. Skälet är att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, skriver sociologen Daniel Gabrielsson.
Under Tidöåren har Sverige fått se vad som händer när SD-nationalism blir regeringspolitik. Migrationspolitiken har skärpts, permanenta rättigheter har gjorts osäkra och likhet inför lagen har fått stå tillbaka för frågan om vem som anses höra till nationen. Ändå har Sverige inte genomgått någon demokratisk nedmontering av ungerskt slag, där rättsstaten, mediernas frihet och den politiska jämlikheten steg för steg urholkas.
Skälet är inte att de borgerliga partierna har fungerat som demokratins grindvakter. Skälet är snarare att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, i alla fall än så länge. Det gör höstens val till en fråga om vilken sorts gemenskap Sverige ska vara: en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalistisk gemenskap som på sikt underminerar demokratin?
Med nationalism menar jag här den klassiska form som gör nationstillhörighet till en fråga om ursprung och fixering vid idén om ”ett folk, en nation”. I ett globalt perspektiv finns ett tydligt mönster: ju mer nationalism, desto svagare demokrati. Min och mina kollegors forskning, baserad på data från över 60 länder under tre decennier, visar att en nationalistisk politisk elit har en negativ inverkan på demokratin. Sambandet är särskilt starkt i fattigare länder med mindre robusta institutioner.
Andel nationalister i befolkningen har också betydelse. Ju större andel nationalister, desto svagare demokrati. Samma relation mellan nationalism och demokrati finns på individnivå. Nationalister visar svagare stöd för demokrati som statsskick och föredrar en stark ledare som inte behöver bry sig om demokratiska val. Om ett land har både en nationalistisk regim och nationalistisk befolkning är utsikterna för demokrati mycket små.
Demokrati står i motsats till nationalism
Förklaringen är enkel. Motsättningen mellan nationalism och demokrati är principiell. Demokrati förutsätter politisk jämlikhet: medborgare är jämlika inför lagen och har samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Nationalism bryter med detta när nationstillhörighet knyts till ursprung. Då görs vissa medborgare till mer självklara medlemmar än andra och avsteg från likhet inför lagen blir lättare att motivera. När nationalism kodifieras i lag försvagas demokratin.
SD:s nationalism som präglar Tidöregeringen handlar inte bara om en stram migrationspolitik. Åkesson knyter svenskhet till släktled som har ”slagits och ätit bark för denna jordplätt” och hävdar att fullt praktiserande muslimer inte kan vara svenskar. Det är precis denna typ av nationalism som påverkar demokratin negativt. Vi ser att konflikten återkommer på område efter område.
Migrationspolitiken handlar inte längre bara om att reglera inflödet. Den har blivit ett redskap för att urskilja dem som fullt ut anses höra till nationen. Därför ser vi tonårsutvisningar, bebisutvisningar, slopat spårbyte, hot om att riva upp permanenta uppehållstillstånd och retroaktivt vandelskrav. Vurmen för ”ett folk, en nation” sätts över likhet inför lagen och jämlikt medlemskap i nationen.
Det märks också i synen på rättsstaten. Remissinstanser, Lagråd och juridisk expertis behandlas inte längre som legitim kontroll utan som politiskt motstånd. Regeringen driver igenom förslag trots massiv kritik om retroaktivitet, gummiparagrafer, bristande proportionalitet och svag förutsebarhet. Befolkningsfrågan tillåts trumfa rättssäkerhet och demokratins kärnvärden.
Men varför har Sverige ändå inte blivit Ungern? Sveriges demokrati rankas ju fortfarande högt. För det första tar demokratisk nedmontering tid. För Orbáns Ungern tog det mer än ett decennium. För det andra har Sverige robusta demokratiska institutioner. Men det viktigaste skälet ligger sannolikt i svenskarnas sätt att tänka om vem som tillhör nationen.
Data från International Social Survey Programme (2023) visar att andelen som knyter tillhörighet till ursprung är 64 procent i Ungern. I Sverige är siffran 16 procent. Om kristendom också inkluderas som krav för nationstillhörighet, i linje med SD syn på svenskhet, är siffrorna 43 procent i Ungern och 4 procent i Sverige. Det är enklare att via majoritetsprincipen köra över de principer som möjliggör demokrati om majoriteten av befolkningen är nationalister.
Tidös ambitioner hindras av befolkningen
Att det är Sveriges invånare, snarare än de borgerliga partierna, som utgör demokratins grindvakter blir tydligt när den nationalistiska politiken omsätts i praktiken. I Novus mätningar för Göteborgs-Posten och TV4 motsätter sig 76 procent tonårsutvisningarna, medan 58 procent säger nej till att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I efterdyningarna av Jokkmokksupproret har 165 kommuner tackat nej till att samarbeta med regeringens samordnare om återvandringsbidraget. Protesterna mot tonårsutvisningarna speglar att nationalismen inte bär i folkdjupet.
Tidöregimen kan utmana demokratin, men dess negativa effekter blir begränsade när befolkningen inte delar den snäva synen på vem som hör till nationen. Därför är det av yttersta vikt att civilsamhället försätter att organisera motstånd när demokratis kärnvärden försummas.
Här finns en lärdom för oppositionen. Det är tämligen riskfritt att uttrycka en demokratisk nationell identitet som i huvudsak bygger på språket och respekt för lagar och institutioner som frivillig grund för samhällsgemenskapen. Det är inte bara enkelt att försvara, eftersom samma princip kan gälla alla, utan ligger också nära hur en stor del av befolkningen redan anser att nationstillhörighet bör definieras. Forskningen visar att det är just en sådan nationell identitet som stärker demokratin över tid.
Alltså, sett ur ett perspektiv som värdesätter demokrati är problemet inte bara SD:s nationalism, utan även att de traditionella partier som borde vara demokratins grindvakter har släppt in den i regeringspolitiken. Forskningen visar att nationalism hos politiska eliter försvagar demokratin, särskilt där institutionerna är svaga och befolkningen är nationalistisk. När politikerna sviker blir det folkets mer inkluderande syn på svenskhet och tjänstemännens skyldighet att upprätthålla saklighet och opartiskhet som begränsar Tidöregeringens negativa inverkan på demokratin.
En viktig fråga i årets val är därför vilken sorts gemenskap Sverige ska vara, en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalism som är oförenlig med en fullt utvecklad liberal demokrati.
Daniel Gabrielsson, doktor i sociologi och lektor vid Mittuniversitetet vars avhandling handlar om relationen mellan nationell identitet och demokrati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
