Krönika Om tappade sugar och hur tystnaden om trygghetssystemen cementerar systemskiftet.
Har frågan hur ett växande ekonomiskt välstånd kan skapas bara ett svar? Utifrån den svenska ekonomisk-politiska debatten är det svårt att tro något annat. En viktig förklaring till detta är som vanligt att starka intressen vill få oss att tro på det enda svaret.
Samtidigt är det uppenbart, när vi tittar ut över västvärlden, att länder som är ungefär lika rika, har ekonomi och samhälle organiserade på mycket olika sätt.
Mångfalden blir ännu tydligare när vi utvidgar välståndsbegreppet till att inkludera bredare mått på välfärd, kapital och livskvalitet. De ekonomiskt allra rikaste av de rikaste länderna levererar inte nödvändigtvis lika bra med detta mer träffsäkra sätt att se på samhällelig utveckling.
Positiv spiral
Inom den samhällsvetenskapliga forskningen finns det en lång tradition av att studera sambandet mellan samhällsstruktur och olika mått på välstånd och välfärd. En slutsats som ofta framhålls är att i västländer där marknaden spelar en relativt mindre roll skapas den ekonomiska rationaliteten i högre utsträckning av samspelet mellan samhällets olika delar – dess bärande institutioner.
De kompletterar och förstärker varandra, i en positiv spiral av tillväxt och jämlikhet.
Den här systemrationaliteten för med sig analytiska, politiska och kommunikativa utmaningar. För Sverige, som ofta har framhållits som sinnebilden för det här tänkandet, är detta en realitet som långt ifrån har beaktats tillräckligt de senaste decennierna. Helhetsperspektivet har offrats på den enskilda individens incitamentsaltare. Den vinande piskan och den såriga ryggen har varit idealet.
Visst går det att lägga delar av ansvaret för detta på sociala media, politiskt käbbel, pressmeddelandepengar och starka intressen, men det går inte att blunda för att en viktig förklaring är att de ivrigaste förespråkarna många gånger inte längre kan eller vill förklara systemrationalitetens ekonomiska och sociala värde.
Detta har fått, och kommer även fortsättningsvis att få, långgående konsekvenser som förespråkarna inte säger sig önska. Det som kortsiktigt har försvarats som rimligt eller åtminstone acceptabelt, leder på lång sikt till ett annat samhälle. I flera avseenden är vi där i dag.
Privata sjukförsäkringar
Ett exempel på detta är att antalet svenskar med en privat sjukvårdsförsäkring har ökat åtta gånger sedan millennieskiftet. Det betyder att fler än 800 000, eller 16 procent, i arbetsför ålder i dag har en sådan försäkring, främst är de tillhandahållna av arbetsgivare, men även av fackförbund. I den här gruppen är höginkomsttagarna extremt överrepresenterade, samtidigt som de som grupp har mindre vårdbehov än låginkomsttagarna.
Konsekvensen av de här försäkringarna är att belastningen på den offentliga vården ökar och att försäkringstagarna får snabbare tillgång till den. Det privata systemet ökar kostnaderna för och förändrar tillgången till den offentliga vården – i kraftigt ojämlikhetsskapande riktning.
Ett annat exempel fångas väl in i SNS-rapporten ”Grund- eller inkomsttrygghet?”.
Utgångspunkten är där att Sveriges trygghetssystem under många decennier har varit typexemplet för den så kallade generella standardtrygghetsmodellen, med inkomstbortfallsprincipen som ledstjärna. Men sedan 90-talet har den modellen genomgått så genomgripande förändringar att forskarna som skrivit rapporten undrar om vi inte i dag har en annan välfärdsmodell – att vi lever kvar i en föreställningsvärld som inte stämmer överens med dagens verklighet
Systemen har skärpts
Det handlar om att skyddet mot inkomstbortfall har försämrats markant samtidigt som villkoren för att kvalificera sig till systemen har skärpts. Selektiv grundtrygghet har snarare blivit det nya normala. Vi ser det när det gäller a-kassan och pensionerna, där vi tidigare hade mer generösa system än jämförbara länder, men där vi i dag ligger under genomsnittet. Detta gäller särskilt för pensionerna.
Andelen arbetslösa utan inkomstrelaterad ersättning är i dag 49 procent. Finland och Norge är i ett socialförsäkringsperspektiv mycket mer av välfärdsländer än Sverige. I inget annat nordiskt land har socialförsäkringarnas skydd mot fattigdom minskat så dramatiskt som i Sverige.
Ersättningsnivåerna har även sänkts i sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och föräldraförsäkringen. Försörjningsstödet (socialbidraget) och bostadsbidraget har inte höjts i samma takt som inkomsterna i samhället.
Som en konsekvens av detta ligger dagens försörjningsstöd närmare 20 procentenheter lägre än EU:s officiella och politiskt styrande fattigdomsnivå om 60 procent av medianhushållet.
Den relativa fattigdomen har fördubblats sedan 90-talet, till runt 14 procent. Framför allt arbetslösa och långvarigt sjuka har drabbats. Hälften av de arbetslösa och 40 procent av de långtidssjukskrivna lever i dag under EU:s fattigdomsgräns. Enligt Rädda Barnens mått växer 13 procent av barnen i Sverige upp i fattigdom. I Rinkeby är andelen 36 procent, på Kungsholmen tre procent.
Det kommer en reaktion
Om de här fundamentala förändringarna, som i allt väsentligt har genomförts i konsensus mellan höger och vänster, har vi i Sverige länge pratat alldeles för lite. För en del intressen beror det på att de smygande förändringarna talar till deras fördel. För andra handlar det om att inte vilja stå till svars för förändringar som strider mot den icke förpliktigande ideologi som dominerar riktlinjedokument och talepunkter. Men glappet mellan retorik och politik kan inte växa för evigt. Någon gång kommer en reaktion.
Frågan är hur långt vi då har sett att tilliten och betalningsviljan för trygghetssystemen har minskat – och vilka alternativ som står till buds. De progressiva lösningarna kommer, varken nu eller då, att endast handla om att titta bakåt. Men förutsättningarna för det nya förbättras inte av dagens politiska passivitet och det tysta accepterandet av det växande glappet mellan retorik och praktik. Behovet av fritt tänkande, långsiktig analys, saklig diskussion och konstruktiva reformförslag är stort.
De ledande företrädare som inte bara retoriskt värnar samhällsmodellen måste på djupet förstå hur den fungerar och ha förmågan att på ett enkelt och tilltalande sätt kommunicera dess fördelar, utmaningar och reformbehov. Du måste förstå helheten för att kunna bära den.
I det avseendet finns det en del övrigt att önska, i en tid när det politiska samtalet främst handlar om kindpussar, likes, snygga fototillfällen, infotainment och varumärkesbygge. Under den här ytan, där mycket små sakpolitiska skillnader blir till retoriska och mediala konflikter på liv och död, fortsätter Sverige att förändras i marknadstillvänd och ojämlikhetsskapande riktning utan att den ekonomiska effektiviteten gynnas
Vissa påstår att nyliberalismen är död. Sanningen är att den är så inympad i oss alla och de politiska strukturerna att allt färre orkar göra något åt den. När uppgiften känns omöjlig tappas de sista sugarna.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
