debatt Arbetslöshetens konsekvenser syns över allt i samhället. Många har inget jobb att gå till, men lika många går till arbeten i välfärden som är direkt skadliga på grund av den kroniska underbemanningen. Det behöver inte vara så. Kommunal visar att 50 000 nyanställda i offentlig sektor skulle kosta långt mindre än det senaste jobbskatteavdraget.
Medlemmarna i Kommunal har under snart fyra decennier stått i frontlinjen för den nyliberala omordning av arbetsmarknaden som tog sin fart på slutet av 80-talet. Äldreomsorgen och förskolan har sedan dess reformerats, privatiserats och effektiviserats i samma tempo som verksamheterna byggdes upp under 60-, 70-, och 80-talen. Det fanns goda grunder att se över den offentliga sektorn och hur vi investerade våra skattepengar, men det var knappast hit vi ville.
Idag har äldreomsorgen de högsta sjuktalen på svensk arbetsmarknad, personalen i förskolan går på knäna och barnskötare larmar om att de inte kan garantera barnens säkerhet. Upprepade analyser av såväl myndigheter som forskare visar att omsorgen av våra barn och gamla är underprioriterad, underfinansierad och underbemannad.
Samtidigt har vi en massarbetslöshet som ökar år efter år. Hundratusentals människor som inte vill annat än att delta, bidra och vara behövda. Vi måste våga slå fast att marknadsexperimentet kombinerat med massiva skattesänkningar (var femte skattekrona har försvunnit) inte har levererat det förespråkarna hoppades på.
Det är ett gigantiskt misslyckande – men – det behöver inte vara så här.
Angrip underbemanning och arbetslöshet
I ”En offensiv sysselsättningspolitik” presenterar Kommunal beräkningar där vi visar att Sverige, till mycket begränsade offentligfinansiella kostnader, skulle kunna angripa både underbemanningen och arbetslösheten. Att anställa 50 000 personer, från a-kassa, aktivitetsersättning och försörjningsstöd, skulle kosta ungefär en tredjedel av det senaste, elfte (!), jobbskatteavdraget och mindre än sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga som genomfördes för ett par månader sedan.
Stat och kommuner bär redan kostnaderna för dessa grupper, men skulle kunna få ut så mycket mer samtidigt som människor i arbetslöshet erbjuds det många av dem önskar sig allra mest – ett riktigt jobb.
Självfinansieringsgraden när ett vårdbiträde går från a-kassa till arbete är över 70 procent. Räknar vi med ökade momsintäkter sjunker kostnaden ytterligare. Till detta kommer det offentliga kunna räkna in dynamiska effekter som exempelvis minskade kostnader för sjukskrivningar i befintliga verksamheter, minskade utbetalningar av bostadsbidrag och på längre sikt exempelvis lägre kostnader för garantipensioner vilket ökar självfinansieringsgraden ytterligare.
Incitamentspolitikens tid är förbi
Ökad konsumtion, vilket kommer som ett brev på posten när människor med låga inkomster får mer pengar, kommer dessutom leda till tillväxt i den privata sektorn – något som är avgörande för att bryta den långa lågkonjunktur vi befinner oss i.
I flera decennier har politikens verktyg för att komma åt arbetslösheten varit sänkta skatter och lägre nivåer inom transfereringssystemen. Den politiken har nått vägs ände och misslyckandet kan inte beskrivas som annat än monumentalt. Sverige har idag Europas tredje högsta arbetslöshet och vi ser konsekvenserna överallt i samhället. Det är en cynisk och inhuman politik, men den är också ekonomiskt irrationell.
Fler behöver se sina föräldrar gå till jobbet, men fler behöver också slippa se dem komma hem som urvridna trasor från underbannade verksamheter. Det är dags för politiken att lämna det nylibserala passagerarsätet och ta över ratten igen. Det är dags för en ny offensiv sysselsättningspolitik.
Josefine Boman, chef välfärdspolitiska enheten Kommunal
Anders Bucht, utredare Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
