Regeringen skärper straffen men försvagar rättsstaten

debatt När Lagrådet avstyrker lagförslag i deras helhet bör svaret vara att stanna upp och göra om beredningen. De föreslagna straffskärpningarna och fördubbling av straff för kriminella nätverk har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag. Riksdagen måste rösta nej, skriver Frans Schlyter.

När Lagrådet har avstyrkt ett helt lagstiftningspaket som nu presenteras i om att fördubbla straff för medlemmar i kriminella närverk och höja straffskalor borde politiken stanna upp. Inte därför att Lagrådet alltid ska få sista ordet. Det ska det inte. Men därför att Lagrådet har en särskild roll i ett land utan författningsdomstol. Det är en av de få institutioner som på förhand granskar om ny lagstiftning håller ihop med grundlagen, rättsordningen, rättssäkerhetens krav och de problem som kan uppstå i tillämpningen.

Just därför är det uppseendeväckande, och ja, provocerande, att regeringen i detta läge väljer att lyssna selektivt. Vissa språkliga och lagtekniska justeringar har tagits in. Men det viktigaste budskapet har inte tagits på allvar. Lagrådet säger att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav, att lagstiftningsprojektet framstår som ett hastverk och att förslagen måste beredas mer grundligt innan det går att ta ställning till om de kan genomföras.

Ändå går regeringen vidare med propositionen och presenterar reformen som en rättvis och nödvändig skärpning av straffsystemet. Propositionen innehåller fortfarande närmare femtio skärpta straffskalor, en ny reglering som innebär att det högsta straffet vid flerfaldig brottslighet kan bli det högsta maximistraffet dubblerat, möjlighet till livstids fängelse som gemensamt straff i vissa fall och en ny nätverksregel där straffvärdet som utgångspunkt ska bedömas som dubbelt så högt som annars.

Omöjligt att överblicka förslagen

Det verkligt oroande är att Lagrådets kärninvändning träffar själva hjärtat i rättsstaten. När Lagrådet säger att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt, då handlar det inte om stil, smak eller juridisk petighet. Då handlar det om ifall regeringen har gjort det arbete som krävs innan staten använder sitt yttersta maktmedel mot medborgarna.

Lagrådet pekar på en utredning som fick för kort tid, ett remissmaterial på nära 1900 sidor, en remisstid som till stor del låg över sommaren och ett stort reformkomplex som kommer i en strid ström av olika ärenden utan tydlig samordning. Resultatet, enligt Lagrådet, är att det i princip är omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser.

Det är också provocerande eftersom regeringen samtidigt talar om brottsoffer, trygghet och rättvisa, men väljer att inte lyssna på den forskningskritik som Lagrådet uttryckligen lyfter fram. Lagrådet konstaterar att regeringen inte har beaktat kritiken om att det saknas stöd i forskningen för att en avsevärd repressionsökning har förutsättningar att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Bristande proportionalitet

Och det är här proportionaliteten börjar krackelera.

Ta våld i nära relation. En person med koppling till ett kriminellt nätverk misshandlar en annan person i samma miljö efter en skuld- eller statuskonflikt. Slag, sparkar, brutet näsben, blåmärken, sjukskrivning. Samma typ av våld utövas av en man mot sin sambo i hemmet, inför barnen, som en del av ett kontrollerande förhållande. I det första fallet kan nätverkskopplingen leda till att straffvärdet som utgångspunkt bedöms som dubbelt så högt.

I det andra fallet beaktas närheten, utsattheten och kränkningen, men det finns ingen motsvarande generell regel om att straffvärdet ska dubblas. Resultatet kan bli att våld mellan två kriminella män behandlas strängare än samma våld mot en kvinna i hennes eget hem.

Eller skadegörelsen. En person slår sönder rutorna på en bil som tillhör en rivaliserande gruppering. Gärningen är ett led i en gängkonflikt. En annan person slår sönder sin före detta partners bil för att hindra henne från att ta sig till arbetet, hämta barnen eller lämna relationen. I det första fallet kan sammanhanget ge ett kraftigt straffrättsligt påslag. I det andra kan gärningen vara djupt integritetskränkande och kontrollerande, men utan samma schabloniserade förstärkningsmekanism.

Samma skevhet kan uppstå vid våld mot äldre. En person i ett kriminellt nätverk slår en annan nätverksanknuten person i ansiktet efter en konflikt om pengar. En annan person slår en äldre granne i ansiktet under ett rånliknande förlopp. Den äldre blir rädd, isolerad och får långvariga trygghetsproblem. I det första fallet kan nätverkskontexten ge en kraftig straffhöjning. I det andra är offrets skyddslöshet central, men straffvärdet fördubblas inte enligt en generell regel. Det blir en straffrätt där gärningsmannens sammanhang riskerar att väga tyngre än brottsoffrets utsatthet.

Eller ta barnets skyddslöshet. En person begår ett våldsbrott mot en annan person i en kriminell konflikt. Gärningen är farlig, men båda rör sig i samma miljö. En annan person begår ett våldsbrott mot ett barn i hemmet. Barnet är beroende, skyddslöst och kan bära skadan under lång tid. Ändå kan nätverksfallet få ett tydligare och kraftigare straffvärdepåslag. Den politiskt obekväma frågan blir då: varför ska statens starkaste straffrättsliga förstärkning utlösas av gängkontexten snarare än av barnets utsatthet?

Lätt att förutse kommande rättsskandaler

Det är lätt att redan nu föreställa sig framtida nyhetsartiklar och insändare. ”Gängman fick dubbelt så högt straff som man som misshandlade sin sambo.” ”Hot mot rival bedömdes hårdare än hot mot tidigare partner.” ”Våld i kriminell miljö gav större påslag än våld mot äldre.” Då kommer politiken att säga att domstolarna har dömt fel. Men domstolarna kommer bara att tillämpa den lagstiftning som politiken nu driver igenom.

Reformen kommer dessutom att låsa fast enorma resurser i längre fängelsestraff. Kriminalvården planerar redan för en historiskt stor expansion, där antalet platser i häkte och anstalt enligt myndigheten behöver öka med 11 000 fasta platser under de närmaste tio åren. Det innebär mer än en dubblering jämfört med dagens nivå. Varje sådan plats kostar pengar (minst 1,2 miljoner kronor per år), personal och politisk uppmärksamhet.

Varje krona som binds i fler och längre frihetsberövanden är en krona som inte kan användas till brottsofferstöd, socialt arbete, avhopparverksamhet, behandling, skola, BUP, psykiatri eller lokalt trygghetsarbete.

Lagstiftningens legitimitet står på spel

Det betyder inte att grov organiserad brottslighet ska behandlas milt. Det betyder inte att nätverksbrottslighet saknar särskild samhällsfarlighet. Men rättsstaten får inte byggas på vrede, symbolpolitik och lagtekniska genvägar. Straffrätten måste kunna förklara varför två likartade gärningar behandlas olika.

Det är därför Lagrådets kritik är så allvarlig. Den handlar inte bara om paragrafer. Den handlar om lagstiftningens legitimitet. Om riksdagen accepterar att en så långtgående reform drivs igenom trots att Lagrådet anser att beredningskravet i grundlagen inte är uppfyllt, då flyttas en viktig gräns. Då säger man i praktiken att grundlagens krav kan vika när den politiska viljan med kanske en rösts övervikt är tillräckligt stark.

Riksdagen bör därför behandla kritiken från Lagrådet som det konstitutionella varningsljus det är.

När Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet bör svaret inte vara selektiv lydnad och fortsatt marsch framåt. Svaret bör vara att stanna upp, göra om beredningen, analysera konsekvenserna och pröva om lagstiftningen går att förena med proportionalitet, rättssäkerhet och ett verkligt brottsofferperspektiv. För annars är det inte bara straffskalorna som skärps. Det är rättsstatens motståndskraft som försvagas.

Det föreslagna lagstiftningspaketet har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag.

Riksdagen bör avvisa hela paketet!

Frans Schlyter, jur.kand. och redaktör på Tidskrift för Kriminalvård