Krönika Att ifrågasätta ny teknik införs stämplas ofta som bakåtsträvande. Men historien visar att motstånd mot teknik nästan alltid handlar om makt och orättvisor – inte om rädsla för det nya, skriver German Bender.

När någon ifrågasätter hur ny teknik införs på arbetsmarknaden är det inte ovanligt att personen avfärdas som bakåtsträvare. Teknikutvecklingen ses som antingen omöjlig att stoppa eller i grunden god – eller både och.

Att göra motstånd utmålas som meningslöst, fånigt eller rentav destruktivt.

Ofta finns det också en mer eller mindre outtalat föreställning om att vi tjänar mer på att vara positiva än kritiska. Ibland är resonemanget ytligare än så: ”ingen gillar en nejsägare”, ”vem vill vara en bromskloss”.

I den nyutkomna boken Techno-Negative: A Long History of Refusing the Machine visar den brittiske forskaren Thomas Dekeyser att det här narrativet är lika gammalt som tekniken själv – och att det aldrig har stämt.

Teknisk utveckling ostoppbar?

Om det finns ett oomstritt resultat i teknikhistorisk forskning, vid det här laget närmast en truism, är det att teknikutveckling alltid är (och nu får ni ursäkta lite akademisk jargong) en socio-kulturell och politisk-ekonomisk process, där starka krafter ofta drar åt olika håll och utgången är långt ifrån given.

Samtidigt har det länge funnits en stark teknikdeterministisk uppfattning, där teknisk utveckling betraktas som en ostoppbar våg eller en enkelriktad väg. De som ansluter sig till den synen gillar att framställa sig som teknikoptimister och alla andra som pessimister.

I Sverige är den teknikoptimistiska självbilden djupt förankrad och brett utspridd. Därför är vi ofta dåliga på att formulera kritik mot ny teknik och nästan allergiska mot anklagelser om att vara teknikfientliga bakåtsträvare och nejsägare.

Men motstånd mot ny teknik har funnits i alla tider och ofta på goda grunder, som Thomas Dekeyser visar i sin bok. Det har sällan handlat om att vara ”för eller emot” teknik, utan om makt. Vem bestämmer hur tekniken införs? Vem tjänar på den? Vem får bära kostnaderna?

Inga maskinhatare

Att kalla motståndet för ”tekniknegativitet” som Dekeyser gör, framstår för mig som missvisande. Det som under historien ofta har framställts som irrationell rädsla för det nya har i regel varit högst rationella reaktioner på hur teknik används mot människors bästa, särskilt i arbetslivet.

Det kanske mest välkända och missförstådda exemplet är ludditerna. I dagligt tal används ordet som synonym för teknikfientlighet. Men, som Brian Merchant visade i sin bok Blood in the Machine: The Origins of the Rebellion Against Big Tech, var ludditerna inte några primitiva maskinhatare. De var textilarbetare i det tidiga 1800-talets England som såg sina försörjningsmöjligheter gå om intet när fabriksägarna använde automatiserade vävstolar för att pressa löner, skära ned personalstyrkan och kringgå skråväsendet.

Ludditernas motstånd riktades inte mot tekniken som sådan, utan mot att den användes för att omfördela makt från arbetare till kapitalägare.

Den stora gruvstrejken

Ett och ett halvt sekel senare, i december 1969, gick gruvarbetarna vid LKAB i Malmfälten ut i en vild strejk som varade i nästan två månader. Bakgrunden till det som kom att kallas den stora gruvstrejken var år av rationaliseringar, detaljstyrning av arbetet och ett ackordssystem som tvingade arbetarna att jaga allt högre produktionsmål i en farlig arbetsmiljö.

Ett av slagorden i strejken lydde: ”Vi är ej maskiner”.

Gruvarbetarnas motstånd hade alltså samma grund som hos ludditerna och riktade sig egentligen inte mot tekniken utan mot företagsledningen och ägaren (i det här fallet staten).

Som så ofta drevs tekniken och rationaliseringarna igenom uppifrån och utan vare sig respekt för eller inflytande från arbetarna i gruvan. Och det är här den sociotekniska insikten från teknikhistorisk forskning gör sig påmind: om samma teknik hade införts med större delaktighet från facket och de anställda hade den inte rönt samma motstånd – kanske hade den rentav välkomnats.

Datorerna gjorde sitt intåg

I Sverige fick denna insikt ett konkret uttryck under 1970- och 80-talen, när datorerna gjorde sitt intåg på kontoren. Den svenska fackföreningsrörelsen bejakade då själva tekniken, men vägrade acceptera att den infördes över huvudet på de anställda. Facken krävde att få vara med och utforma hur de nya systemen användes på arbetsplatserna – och lyckades med stöd av medbestämmandelagen och genom det så kallade utvecklingsavtalet som förhandlades fram 1982.

Man sa ja till den nya tekniken, men krävde inflytande över dess tillämpning. Låt oss kalla det villkorad teknikoptimism eller konstruktiv teknikskepticism. Teknikfientlighet eller negativitet är det i vart fall inte.

De här historiska exemplen är högst relevanta än idag.

Som David Eklind Kloo visade i sin bok Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss är problemen med ensidig och människofientlig teknik kanske mer påtagliga än någonsin, när människor styrs via robotröster, GPS-algoritmer och minutscheman i varulager, budbilar och inom hemtjänsten.

Trots det riskerar vi som reser frågor kring tekniken att anklagas för att vara teknikfientliga. När forskare eller fackföreningar luftar farhågor om hur AI påverkar anställningstryggheten, stressen, lönerna eller den personliga integriteten, avfärdas vi med samma misstänkliggörande och skuldbeläggande som vid tidigare teknikskiften.

Varken god eller ond

För att bemöta de här vilseledande anklagelserna är Thomas Dekeysers bok viktig ammunition, eftersom den visar är den linjära berättelsen om oundviklig teknisk utveckling en myt – och att ifrågasättande och motstånd är helt avgörande för att minska teknikens skadeverkningar.

Ingenting är oundvikligt. Och teknik är varken god eller ond.

Att exempelvis den sortens AI som blivit mest utbredd idag (stora språkmodeller) är populär och tekniskt möjlig att införa på företag eller myndigheter, betyder inte att den måste införas eller att det behöver ske på arbetsgivarnas villkor.

De verkligt relevanta frågorna – vem tjänar på tekniken, vem drabbas, och vem får bestämma – måste ställas. Men risken är stor att de inte ställs eller förblir obesvarade om kritikerna tystas med anklagelser om negativitet.

Att avfärda ifrågasättande eller kritik det som negativitet är i sig ett maktmedel. Det reducerar legitima krav till känslor och politik till psykologi.

Om vi vill att AI-eran ska bli något annat än en upprepning av gamla orättvisor måste vi sluta avfärda kritikerna som negativa bromsklossar, lyssna på vad de faktiskt säger och formulera vettiga svar.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och forskare vid Handelshögskolan

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena