debatt Att Vänsterpartiet kräver att få sitta i regering handlar inte om partiegoism. Det är en naturlig utveckling i en demokrati där partiet agerat stödparti till flera regeringar, skriver Johan Lönnroth (V).
Det rasar en debatt om att Vänsterpartiet på sin kongress beslutat att partiet kommer att rösta nej till en regering V inte själva sitter i. Detta ultimativa krav har fördömts i alla tonarter från ett stort antal politiska kommentatorer i media samt från ledande företrädare för S och C.
Det märkliga med denna debatt är att regeringsfrågans demokratiska och konstitutionella aspekter helt lyser med sin frånvaro. Så här sa konstitutionsutskottets dåvarande kanslichef Magnus Isberg i tal till riksdagsledamöterna 2004:
”Knappast någon är särskilt lycklig över systemet med samarbetsöverenskommelser mellan regeringen och ett eller flera partier utanför regeringen. Denna ordning är en skvader, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering som söker stöd för sina förslag i utskotten. Den innebär för det första oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott.”
Drev regeringskrav
Efter valet 2002 var jag ganska ensam i V-ledningen om att driva den linje i regeringsfrågan som partiet nu äntligen beslutat om. Jag blev då vederbörligen avhånad av både partikamrater, som sa att jag var ministerkåt, och av Göran Persson, som sa i en intervju med Erik Fichtelius den förste mars 2004:
”… Ohly sa något som jag tyckte var bra, faktiskt, han sa att det var omöjligt för dem att sitta i regeringen…Medan däremot reformisterna i riksdagsgruppen, de som vill samarbeta med oss med Johan Lönnroth i spetsen, har drömt om att få sitta i regeringen. Johan Lönnroths vision är naiv, …att ett svagt reformerat kommunistiskt parti …skulle kunna sitta i en modern europeisk regering, det går inte. Där tycker jag att Ohly är mycket mer realistisk än Lönnroth.”
2003 avgick Gudrun Schyman som partiledare och jag lämnade riksdagen. 2004 blev Lars Ohly partiledare. Efter det blev Göran Persson alltmer positiv till samarbetet med Vänsterpartiet. Den 7 mars 2006 sa han till Fichtelius:
”Jag började efter förra valet och gjorde klart att jag inte tror att vi kommer att få regera en mandatperiod till med den här typen av stödpartier … Vi måste förbereda oss på något annat. Och på själva valdagen den 17 september 2006 sa han om en koalition med V och MP om valet vinns: ”Jag tror inte det finns anledning att börja samtal om något annat.” Fast han sa det inte offentligt. Förmodligen visste han att ett alltför intimt samarbete med V skulle kunna skrämma bort mittenväljare.
Kommunismen borta
Min slutsats av detta är att problemet för Persson med V i regeringen inte alls var att vi var ett svagt reformerat före detta kommunistiskt parti. Vänsterpartiet var nämligen snarast mer kommunistiskt under Ohly än då Gudrun Schyman var partiledare och jag vice. Schyman hade ju på partikongressen 2000 förgäves försökt dödförklara kommunismen som ideologi för V. Och jag hade redan i slutet av 70-talt profilerat mig som icke-kommunist. Medan Lars Ohly ganska länge höll fast vid att kalla sig kommunist.
När Uppdrag Granskning 2004 gjorde två program om partiets historia blev detta tydligt för både väljarna och för Persson som såg, tror jag, ett K-märkt parti på 6-procentsnivån som mer ofarligt att ha med i regeringen än ett grönt, feministiskt och vänstersocialistiskt parti på 12 procent (1998), 15,8 (EU-valet 1999) eller 8,4 (2002).
Valförlusten för vänsterblocket 2010 brukar skyllas på att Mona Sahlin av sin interna partiopinion under valrörelsen tvingades ta med inte bara MP utan också V i en regering vid en valvinst. Men jag tror att detta till stor del hade att göra med att bilden av Vänsterpartiet var mer negativ hos väljarna än vad den är idag. Vilket hade att göra med att partiet då ännu inte helt blivit av med kommuniststämpeln.
Skickligt stödparti
Under regeringen Löfven perioden 2014 till 2018 använde Vänsterpartiet skickligt sin roll som stödparti, vilket gjorde att kravet på regeringsmedverkan tystnade. Men när Jonas Sjöstedt under stor vånda såg sig tvingad att släppa fram en S+MP-regering, som i det förnedrande januariavtalet gjort upp med C och FP om en i stora stycken borgerlig politik med borttagen värnskatt, försvagad arbetsrätt och marknadshyror i nyproduktionen, svängde partiopinionen.
När V sedan som utlovat fällde regeringen Löfven på marknadshyrorna, var vi många som upplevde det som en befrielse. För första gången klarade inte den mäktiga S-maskinen att tvinga oss till underkastelse.
SD borde ha varit med i regeringen efter valet 2022. Då hade dom varit tvungna att ta ansvar inte bara för de egna hjärtefrågorna utan också för allt sådant deras väljare ogillar. Jag har således stor förståelse för att först Simona Mohamsson och nu också M och KD accepterat SD som regeringsparti. Men självklart hoppas jag att vi skall slippa uppleva det.
Att regera kan ge bakslag
Inställningen att V skall sitta i regering handlar inte om partiegoism. Periodvis har partiledning och riksdagsgrupp i V varit duktiga på att använda rollen som stödparti. Och SD har under innevarande mandatperiod visat hur stödpartirollen kan användas effektivt. Det finns också gott om exempel på hur svårt det är för partier till både vänster och höger att sitta i minoritet i en regeringskoalition.
När danska SF satt i regeringen 2011 till 2014 gick det dåligt i valet därefter. Samma sak drabbade norska SV efter att ha suttit i regeringen 2005 till 2013, liksom norska Fremskrittspartiet som satt i regeringen 2013 till 2020. Men på lite sikt repade sig de tre partierna och då var regeringserfarenheten värdefull.
Vänsterpartiet är det enda nordiska land där partier till vänster om socialdemokratin inte suttit i regering. Det får vara slut på det nu. Vänsterpartiet har antagit ett partiprogram som är utpräglat socialdemokratiskt. Kommunistspöket är borta för alltid.
Nu har Nooshi Dadgostar likt en nutida Odysseus låtit binda sig vid masten! Låt de socialdemokratiska sirenerna sjunga om dörrmattans bekvämlighet! V skall aldrig mer vara stödparti!
Johan Lönnroth, vice partiledare för Vänsterpartiet 1993 – 2003.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
