Kriget saknade mål, men Trumperan kan gå mot sitt slut.
Efter snart två månaders krig har USA och Donald Trump kört fast. Det var redan från början ett krig med oklara målsättningar utan en sammanhållen och genomtänkt strategi. Kriget är i sig en tragedi, så många har dödats, så många har fått sina liv förstörda eller förlorat en vän eller familjemedlem. För att inte tala om all förödelse och förstörelse. Dessutom är kriget inte förenligt med folkrätten.
Israel trodde sig kunna göra en definitiv attack mot Hizbollah, kriga fram fred och säkerhet för landet. Ockupationen av södra Libanon har tvingat fram en enorm flyktingström. Allt medan palestinierna medels våld och israeliska bosättningar tvingas bort från Västbanken, meter för meter, hur för hus. Samtidigt fortsätter dödandet i Gaza.
Det är ”vapenstillestånd” utan fred.
Ingen fred i sikte
Donald Trump lockades av allt att döma in i kriget av Benjamin Netanjahu, en politiker med samma världsbild och temperament som han själv. Men även om vapenvilan har förlängts är en fred inte i sikte. Kriget såldes in som en snabb manöver, ungefär som USAs kidnappning av Maduro i Venezuela.
Hur såg Donald Trumps plan ut, fanns det något? Var det att byta regim i Iran som det sas i början. Vilket verkligen är önskvärt efter alla decennier av hård islamistisk repression, terror och mord. Men på kort sikt har förmodligen det nuvarande iranska styret snarare stärkts, vilket ofta tenderar att ske i krig och kriser. Regimskifte är inte längre något Trump talar om. Om målsättningen var att slå ut Irans militära kapacitet eller kärnvapenförmåga är utfallet mycket oklart. Det är lättare att starta än att avsluta krig, vilket redan kriget i Vietnam borde ha lärt amerikanarna.
Den konkreta utmaningen är att kriget i praktiken omöjliggjort oljetransporter genom Hormuzsundet. Och inte heller kommit igång trots att vapnen för tillfället vilar. Iran har här ett ekonomiskt vapen som riktas mot hela världsekonomin. Stoppet har redan fått omfattande och långsiktiga ekonomiska effekter. Varje dag blockaden pågår kommer mer än tio miljoner fat inte ut på världsmarknaden. Priset på olja och bränsle har rakat i höjden. Det kommer att ta år innan balansen återställs, även om stoppen av trafiken i Hormuzsundet skulle upphöra imorgon. Mönstret känns igen från Suezkriget 1956, oljekrisen 1973 och Iran-Irak-kriget några år senare. I de två första fallen blev det omfattande ransoneringar av olja och bensin, och förstås högre priser på olja och bensin. Ransoningar står nu ännu en gång för dörren, redan om några veckor. Trots att de stora beredskapslager som byggts upp (efter de tidigare oljekriserna) nu tagits i anspråk. Redan så här långt har tiotusentals flygresor ställts in, och fler lär det bli de närmaste veckorna och dagarna, om ingen överenskommelse som öppnar sundet kan slutas.
Asien lär drabbas hårdast
Flygbränslepriserna har fördubblats. Högre oljepriser leder i sin tur till att även andra priser går upp. Det slår direkt på plast- och gödningsmedelspriserna. Livsmedelspriser drivs upp eftersom transportkostnaderna ökar. Och därmed stiger inflationen igen, efter att ha stabiliserat sig på en låg nivå efter den inflationskris vi nyss tagit oss igenom. Räntorna kommer att höjas. Bankerna har redan prisat in högre räntor till vanliga låntagare. Sammantaget dämpas den ekonomiska återhämtningen och tillväxten, och kan vara inledningen på en djupare nedgång i ekonomin, recession eller i värsta fall en depression. Vi riskerar att få både inflation och stagnation, det vill säga ”stagflation”. Efter tidigare kriser som eurokrisen, pandemin och inflationskrisen är detta ett tungt bakslag och utgör en djupgående politisk utmaning.
Vi i Europa är visserligen inte lika beroende av olja som under 1970-talet. Men vi kommer förstås att påverkas. De asiatiska länderna som haft en enorm ekonomisk utveckling de senaste decennierna lär drabbas hårdast. De har också Mellanöstern som sin främsta leverantör av olja. Detta är redan en realitet i flera länder i Asien, där bensin börjar bli en bristvara och nu ransoneras. Generellt får fattiga länder ta den största smällen. Det är också de mindre välbesuttna medborgarna som drabbas hårdast av ökade priser och levnadsomkostnader, här som där. Oljeproducenterna kan kamma hem ökade vinster med högre priser. Företag kan alltid kompensera med att driva upp sina priser. Vanliga löntagare får betala priset. Det gäller förstås även i USA och i Europa.
Bort från oljeberoendet
Plånboksfrågor har som alltid en särskild politisk laddning. De bör aldrig negligeras eller spelas ned. Det var ökade priser som ledde till de demonstrationer i Iran under förra året som regimen slog ner med extrem brutalitet, med enligt vissa uppgifter tiotusentals dödsoffer.
I Europa har ökade levnadsomkostnader fått stora politiska följder de senaste åren. Nu blir det ännu värre, om inte Hormuzsundet öppnas snart. Samtidigt är krisen en påminnelse om att vi behöver komma bort från vårt oljeberoende och fasa ut fossila bränslen. I värsta fall kan även den svenska valrörelsen komma att handla om energipriserna, precis som i förra valet.
Även i USA drabbas hushållen av effekterna av Donald Trumps misslyckade krig. De får betala priset, det högre priset på i princip allting. Detta kan mycket väl påverka utgången av höstens mellanårsval. En demokratisk framgång i Kongressen kan sätta stopp för Donalds Trumps värsta politiska stolligheter.
Det enda positiva är alltså att Trumperan kan gå mot sitt slut. Det är bara att hoppas att vi sedan kan börja bygga en annan, mer demokratisk och tryggare värld.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
