Vilka framtidsutsikter har Iran efter kriget?

Iran Överlever regimen kriget? Statsvetaren Idris A. Waysi analyserar utsikterna i Iran.

Islamiska republiken Iran överlevde ett åtta år långt krig med grannlandet Irak under 1980‑talet och har sedan dess slagit ned fem större proteströrelser, med start 1999.

Tolvdagarskriget sommaren 2025 med Israel, liksom striderna i mars i år, utgör den största externa utmaningen mot den islamistiska regimens existens hittills. En vapenvila har ingåtts, men något fredsavtal har ännu inte slutits, samtidigt som USA samlar ökade militära styrkor i Persiska viken.

Frågan är om den islamiska republiken kan överleva även denna kris på samma sätt som den gjorde i efterdyningarna av kriget med Irak.

Kantad av instabilitet

De förändringar som skett i Iran under senare decennier indikerar att regimen inte kan överleva på samma sätt som efter kriget under 1980‑talet. Regimens ideologi har spelat ut sin roll. Vanskötsel, omfattande korruption inom statsapparaten, revolutionsgardets kontroll över delar av ekonomin och amerikanska sanktioner har hämmat ekonomisk utveckling och i stället banat väg för ett ihållande folkligt missnöje, med återkommande protester och resningar som följd.

Regimen må ha segrat i detta krig, i den meningen att dess egen definition av seger är överlevnad. Men denna överlevnad kommer att vara kantad av instabilitet, då den religiösa diktaturen saknar förmåga att genomföra det slags ekonomiska reformer som Kina och Vietnam, två andra revolutionära regimer, införde för att säkra sin överlevnad utan politiska reformer. 

En annan tänkbar väg för den skadeskjutna teokratin är att överleva genom isolering och konstant förtryck och utarmning av befolkningen, som i Nordkorea eller Kuba.

Det finns således olika sätt för auktoritära regimer som överlevt krig att fortleva, men Irans stora, unga, välutbildade och i hög grad västorienterade befolkning kommer sannolikt inte att tillåta att landet förvandlas till ett nytt Nordkorea eller Kuba.

Trumps konfrontation

Ända sedan den första Trumpadministrationen lämnade avtalet om Irans kärnprogram 2018 har Trumps målsättning varit att, genom införande av omfattande sanktioner, förmå Iran att acceptera ett bredare avtal. Ett sådant avtal skulle inte enbart omfatta kärnprogrammet, utan även Irans missilprogram och dess stöd till ombudsstyrkor i Mellanöstern.

Trump har också, till skillnad från flera av sina föregångare, inte varit främmande för att använda militära maktmedel mot Iran. Även om han ställde in en planerad militär attack 2019 beordrade han året därpå dödandet av Qasem Soleimani. Soleimani ansvarade för Irans externa militära operationer och spelade en central roll i samordningen av ett omfattande nätverk av iranska ombudsstyrkor i regionen, från Irak till Libanon.

Samtidigt har Trump inte haft regimförändring som uttrycklig målsättning. Detta kan dels förstås mot bakgrund av vad som uppfattats som strategiska misslyckanden efter de USA‑ledda interventionerna i Afghanistan och Irak i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september, dels som ett uttryck för Trumps uppfattning att alla regimer – oavsett ideologisk inriktning eller politiskt system – kan förmås till avtal genom en tillräckligt kraftfull kombination av påtryckningar och incitament.

En ytterligare viktig förändring i amerikansk utrikespolitik är det ökade fokuset på att möta ett upplevt långsiktigt hot från Kina. I denna fråga råder relativ samsyn över partigränserna i USA. Detta har inneburit minskade amerikanska åtaganden i Mellanöstern, som i dag betraktas som av mindre strategisk betydelse än Europa och Östasien.

Hamas attack som Israels 11 september

Hamas attacker mot Israel den 7 oktober fick konsekvenser som kan jämföras med USA:s erfarenheter efter den 11 september. Israel föresatte sig därefter att montera ned Irans nätverk av ombudsstyrkor genom att, efter decimeringen av Hamas och ödeläggelsen av Gaza, angripa den libanesiska Hizbollah. Israels premiärminister uttalade vid ett tillfälle att man var på väg att ”ändra maktbalansen” i regionen.

Israel har sedan decennier tillbaka befunnit sig i ett kallt krig med Iran och har under denna tid byggt upp omfattande underrättelsetillgångar i Iran. Utvecklingen efter den 7 oktober fick Israel att föra kriget till den islamiska republiken på dess eget territorium genom att angripa dess militära ledare och luftförsvar. Israel kunde till slut obehindrat attackera Iran med sitt flygvapen.

Sannolikt bidrog Israels militära framgångar också till att Trumpadministrationen såg en historisk möjlighet att slå ut centrala delar av Irans kärnprogram och använde sina B‑2‑plan för detta ändamål.

Uppgifterna om de interna överläggningarna inom Trumpadministrationen och beslutet att gå till angrepp mot Iran i slutet av februari är fortfarande knapphändiga. Det förefaller att Irans avvisande av ett amerikanskt erbjudande om att tillhandahålla kärnbränsle, i kombination med en optimistisk lägesbild från Israels premiärminister, har föranlett Trump att fatta beslutet att attackera Iran.

Även om Trump uppmanade den iranska befolkningen att ta vad han beskrev som en möjlighet som ges en gång på flera generationer att störta den islamiska republiken, var detta snarare en avsiktsförklaring än en konkret plan för regimförändring.

Såväl USA som Israel förefaller därmed ha överlåtit ansvaret för att störta den islamiska republiken till den iranska befolkningen, även om man genom att slå ut den högsta politiska och militära ledningen ansåg sig ha gjort tillräckligt för att bana väg för en sådan utveckling.

Den springande punkten, oaktat retoriken från både Netanyahu och Trump, är att medan USA har kapaciteten att störta den islamiska republiken saknar man viljan att göra det, medan Israel å sin sida har viljan att störta regimen men saknar kapaciteten att göra det.

Varken under tolvdagarskriget, då Netanyahu uppmanade den iranska befolkningen att resa sig mot regimen, eller under striderna i mars månad tog befolkningen tillfället i akt att utmana makten. Häri finns också en paradox. När den iranska befolkningen tidigare har rest sig mot regimen har stödet utifrån varit obefintligt eller ytterst svagt, och när USA och Israel sommaren 2025 samt under februari–mars 2026 slog till mot regimen uteblev bredare folkliga försök att utmana den. Den tänkta synergieffekten uteblev således för andra gången.

Irans position förbättrad

Dessa förhållanden, i förening med att den islamiska republiken angrep viktig energiinfrastruktur i Persiska viken och allvarligt störde den globala energimarknaden genom hot och påtryckningar mot sjöfarten i Hormuzsundet, har paradoxalt nog förbättrat Irans militärstrategiska position trots de omfattande angreppen mot dess militära infrastruktur.

Då den islamiska republiken varken kollapsade till följd av riktade angrepp mot dess politiska och militära ledarskap, eller mötte ett omfattande folkligt uppror, tvingas USA som huvudaktör i kriget att se över sin strategi. I ett läge präglat av stigande oljepriser, ökande inflation på hemmaplan samt hård inrikespolitisk kritik från såväl demokratiska motståndare som etablerade medier, förefaller Trumpadministrationen ha återgått till försök att förmå Iran att acceptera ett bredare avtal.

Iran å sin sida uppfattar sig ha tiden på sin sida och vägrar acceptera vad man betraktar som alltför långtgående amerikanska krav.

Vapenvilan erbjuder därmed båda parter en möjlighet att trappa ned konflikten och eventuellt återgå till ett tillstånd som kännetecknas av varken krig eller överenskommelse.

Det finns emellertid lite som talar för att USA och Iran skulle kunna nå ett långsiktigt avtal. Här kan paralleller dras till USA:s relationer med Sovjetunionen, Kuba och Nordkorea: även när förhandlingar har lett till avtal har dessa ofta varit svåra att genomföra eller upprätthålla över tid, på grund av en djupgående ideologisk fiendskap.

Som historien visar kunde till och med avtal om kärnvapennedrustning mellan USA och Sovjet samexistera med återkommande eskalationer under perioden 1970–1980. Konflikter av detta slag tenderar att bestå så länge den ideologiska fiendskapen kvarstår – och den upphör i regel först när en regim faller eller störtas.

Iran under 1980‑talet och i dag

Såvida vapenvilan inte faller samman och USA inte attackerar Iran igen, är den strategiskt avgörande frågan om den islamiska republiken överlever detta andra krig på samma sätt som den gjorde efter kriget med Irak under 1980‑talet.

Även om kriget skulle blossa upp på nytt framstår det som uteslutet att USA går in med egna marktrupper för att störta regimen. Däremot skulle en amerikansk blockad kunna innebära att Iran förhindras från att sälja sin olja till Kina – som landet gjort under senare år till rabatterat pris. Detta, i förening med en ekonomi som redan före kriget befann sig i fritt fall, innebär att den ekonomiska situationen kan komma att utgöra ett allvarligt hot mot regimens långsiktiga stabilitet.

En annan central fråga är huruvida befolkningen i Iran kommer att försöka genomföra civilt motstånd för sjätte gången, särskilt mot bakgrund av den massaker regimen genomförde i januari 2026, då tusentals demonstranter dödades under landsomfattande protester.

Statsvetenskaplig forskning visar att regimer som har sitt ursprung i revolutioner och som överlever krig tenderar att bli mer seglivade. Krigsöverlevnad leder ofta till ökad sammanhållning inom den politiska eliten, lojala väpnade styrkor, en stark våldsapparat samt eliminering av utmanare och alternativa samhällskrafter. Samtidigt måste det understrykas att den islamiska republiken 2026 skiljer sig avsevärt från situationen under 1980‑talet i ideologiskt hänseende.

Sannolikt tillfällig stabilitet

Även om regimen kan vinna kortsiktig sammanhållning på elitnivå och Islamiska revolutionsgardet kan göra anspråk på militär seger, samtidigt som befolkningen hålls nere genom repression, är denna stabilitet sannolikt tillfällig. Detta beror bland annat på att regimen i dag saknar den ideologiska mobiliserande kraft som fanns under och delvis efter kriget mot Irak.

Nästan hälften av landets omkring 92 miljoner invånare är under 30 år, och kvinnor vägrar i allt större utsträckning att underordna sig teokratin. En av flera indikationer på att den islamiska republiken i allt väsentligt har förlorat folkligt stöd för sin ideologi är inte bara mobiliseringen i ”Kvinna, liv, frihet”‑protesterna 2022–2023, utan också regimanknutna uppgifter som visar att omkring två tredjedelar av landets moskéer saknar regelbunden verksamhet.

Att den islamiska republiken gång på gång organiserar riggade val avslöjar tydligare än något annat regimens brist på folklig förankring. Ett styre som verkligen åtnjuter folkligt stöd har inget behov av att arrangera val som saknar respekt för demokratiska fri‑ och rättigheter.

Med revolutionsgardet som dominerande ekonomisk och politisk aktör saknas förutsättningar att generera bredare materiellt välstånd på det sätt som skett i Kina eller Vietnam. Dessa länder genomförde ekonomiska reformer utan politiska reformer genom teknokratiskt reformarbete, något som revolutionsgardet och den högste ledaren utgör ett hinder för.

Detta förklarar också de så kallade reformisternas paradoxala roll i den islamiska republiken: de har ofta framställts som förmögna att lösa stora utrikespolitiska frågor, såsom kärnfrågan gentemot USA, men sägs samtidigt sakna makt att stoppa systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Detta har fungerat som ett regimbevarande narrativ, avsett att manipulera både den inhemska opinionen och västvärlden genom att skapa splittring.

Inte kapabel till reformer

Men reformisterna, liksom regimens ideologi, har spelat ut sin roll, då de är regimbevarande och inte regimförändrande. Även om reformisterna skulle mena allvar och vilja genomföra ekonomiska reformer utan politiska reformer för att på så vis bäst bevara regimen, har de begränsade möjligheter att utmanövrera revolutionsgardet, även om man i teorin skulle vilja välja Kinas eller Vietnams väg.

Att Mojtaba Khamenei har utsetts till efterträdare till sin far, i kombination med hans nära relation till revolutionsgardet, innebär att regimen i praktiken har utvecklats till en dynasti där revolutionsgardet utgör det främsta verktyget för överlevnad.

Givet regimens avsaknad av brett folkligt stöd för sin ideologi, samtidigt som den saknar förmåga att leverera ekonomiskt, kan Mojtaba komma att avge löften om reformer. Detta i likhet med Assad‑dynastin i Syrien vid maktskiftet från far till son år 2000 och de omedelbara löften om förändring som då gavs. Men som Syriens erfarenhet visar är det osannolikt att sådana reformlöften kommer att infrias; de riskerar snarare att användas för att köpa tid för regimen och konsolidera maktskiftet från far till son.

Den islamiska republiken, med sin i grunden personalistiska natur där makten är koncentrerad till den högste ledaren och understöds av det mäktiga och ideologiskt motiverade islamiska revolutionsgardet, är inte kapabel till reformer. Den islamiska republikens framtid kommer därför på sikt sannolikt att avgöras genom revolution – frågan är om denna blir fredlig eller blodig. Detta är ytterst beroende av regimens vilja att använda våld.

Regimens historia av att kväsa fredliga protester och resningar visar att den både har förmågan och viljan att använda repression. Men i slutändan är det viljan, snarare än förmågan, som är avgörande. Det som bidrog till att revolutionen mot shahens diktatur inte blev fullt så blodig var att shahen till slut förlorade viljan till fortsatt repression. Det är dock svårt att föreställa sig att en liknande förlust av vilja skulle inträffa i den islamiska republiken.

Vilken auktoritär väg kommer regimen att ta?

Ett annat möjligt scenario är att regimen väljer en nordkoreansk eller kubansk modell och överlever genom isolering och intensivt förtryck. Detta skulle dock innebära en bräcklig eller kroniskt instabil överlevnad, huvudsakligen byggd på repression och utarmning av det iranska samhället, snarare än den mer stabila överlevnad som kännetecknar den auktoritära regimen i Kina, som förmår leverera ekonomiskt välstånd.

Avgörande för vilket vägval som blir verklighet är Islamiska revolutionsgardets ställning. Revolutionsgardets existensberättigande är att säkra den islamiska republikens fortlevnad mot både interna och externa hot. Efter kriget mot Irak har gardet fått en överdimensionerad roll i Irans ekonomi och politik. Den tidigare presidenten Hassan Rouhani beskrev revolutionsgardet som en parallell ”regering med vapen” och konstaterade att kontrollen över stora delar av ekonomin överförts till dem.

Det mest sannolika utfallet är därför att regimen överlever i sin nuvarande form, men till priset av fortsatt konflikt med USA, fortsatta sanktioner, ekonomisk utarmning av befolkningen och omfattande förtryck.

Den islamiska republiken massavrättade politiska fångar 1988 efter fredsavtalet med Irak och genomförde efter Ayatollah Khomeinis död en serie attentat mot oppositionella i exil, däribland mordet på den kurdiske ledaren A. R. Ghassemlou i Wien och den tidigare premiärministern Shapour Bakhtiar i Paris. Enligt en kartläggning från Iran Human Rights Documentation Center från 2011 har den islamiska regimen sammanlagt dödat 162 oppositionella i Sverige, USA, Österrike, Frankrike och ett flertal andra länder. Detta mönster kan upprepas efter detta krig, då regimen till följd av kriget och dödandet av Ali Khamenei upplever en instabil fas som den, likt tidigare, hanterar genom våld på hemmaplan och mot oppositionen utomlands. Men regimen kan också komma att rensa bland de egna leden, eftersom Israel av allt att döma, inte minst genom dödandet av Ali Khamenei och andra ledande figurer, har haft tillgång till välplacerade personer i regimens högsta topp som försett den israeliska underrättelsetjänsten med information.

Motståndet behöver organiseras

Samtidigt vore det svårt att omvandla Iran till ett Kuba eller Nordkorea. Iran är ett stort, mångnationellt land med en ung, välutbildad och i stor utsträckning västorienterad befolkning. Därtill har regimen, trots decennier av förtryck och krigföring, inte lyckats kväsa organiserat motstånd i iranska Kurdistan.

Om Iran inte väljer Kinas eller Vietnams väg framstår därför ett scenario där det växer fram ett mer organiserat motstånd som mer sannolikt – ett motstånd som är inkluderande för landets olika folkgrupper och samhällsgrupper, i likhet med den landsomfattande proteströrelsen 2022–2023, som hade ”Kvinna, liv, frihet” som riktmärke.

I vilket fall behöver motståndet och oppositionen utvecklas i en mer organiserad riktning, med inslag av koalitionsbildande och ömsesidigt erkännande mellan oppositionsgrupperna. Detta inkluderar även ett erkännande av den kamp som landets nationella minoriteter för sina rättigheter. Jämförande studier visar att fredlig revolution i länder som Iran behöver koalitionsbyggande för att lyckas. Därtill behöver oppositionen åtnjuta stöd från omvärlden för att maktbalansen på sikt ska tippa till demokratirörelsens fördel.

Revolutionen 1978–1979 som avsatte den auktoritära monarkin i Iran lyckades därför att närmare 9 miljoner människor deltog i landsomfattande protester samtidigt som Carteradministrationen drog tillbaka stödet till shahen. De väpnade styrkorna kom till slut att förhålla sig neutrala i konflikten mellan demonstranterna och regimen.

Revolutionsgardet utgör ett betydande hinder för en sådan utveckling, men en bred och inkluderande koalition kan i ett land med över 90 miljoner invånare på sikt skingra dess styrkor, demoralisera dem och slutligen bana väg för seger.

Idris A. Waysi är lektor i statsvetenskap, Karlstads universitet