Arbetstidsförkortning Att facken vill ha förkortad arbetstid råder det ingen tvekan om. Men det råder delade meningar om hur man ska nå dit.
Det var en annorlunda scen som utspelade sig under ett seminarium på Medelhavsmuseet nu i veckan. På scenen stod Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på LO, Mattias Dahl vice vd för Svenskt Näringsliv och Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen. Men det var inte den vanliga striden mellan fack och arbetsgivare som stod i fokus. I stället var det Säikkälä och Wästfelt som var inbegripna i ett meningsutbyte medan Dahl stod nöjt och tittade på.
Nysläppt rapport
Skälet till argumentationen var den nysläppta rapporten “Den eviga striden om tiden” som herrarna var ditkallade för att kommentera. I rapporten går arbetsmarknadsjournalisterna Tommy Öberg och Anna Danielsson Öberg igenom hur arbetstidsfrågan har diskuterats och utvecklats i flera europeiska länder. På seminariet redogjordes det för att de andra nordiska länderna sedan länge har 37 eller 37,5 timmars arbetstid som standard, medan Sverige fortsatt har kvar 40-timmarsveckan som norm. Vi som var på plats på seminariet fick också veta att i Tyskland och Danmark hade arbetstidsfrågan lett till strejk.
Vad var det då som hände där på scenen i hörsalen på Medelhavsmuseet? De två fackliga företrädarna kunde väl knappast tycka olika i frågan om deras medlemmar ska gå ner i arbetstid? Nej, så var det förstås inte. De flesta svenska fackförbund verkar i dag relativt ense om att man vill få ner arbetstiden för sina medlemmar. Det striden handlar om är snarare vilken väg man ska gå för att nå dit. Och det var också det som debatten mellan Säikkälä och Wästfelt handlade om.
Märket hotat?
I början av februari gick LO ut med att man gemensamt vill förhandla med Svenskt Näringsliv om en förkortning av veckoarbetstiden. Det innebär alltså att LO:s 13 förbund kommer att gå fram tillsammans med krav om arbetstidsförkortning som man sedan vill förhandla om med Svenskt Näringsliv centralt. Det är ett avsteg från den modell som varit rådande på svensk arbetsmarknad under 2000-talet och som har inneburit att varje förbund sköter sina egna förhandlingar med respektive arbetsgivarorganisation. Kritiker menar också att det skulle hota principen om ett märke för lönerna som sätts av industrin. Och det är här skon klämmer.
Martin Wästfelt hävdade på seminariet att löner och arbetstid måste förhandlas ihop. Veli-Pekka Säikkälä menade å sin sida att det handlade om att sätta en gemensam ram för arbetstidsförkotning och att det går alldeles utmärkt att göra det i en separat förhandling.
Vem har rätt?
Vem har då rätt? Det beror lite på hur man ser det. Unionens förhandlingschef har en poäng när han säger att arbetstidsfrågan traditionellt är något som varit uppe på bordet när förhandlingarna om nya kollektivavtal sker. Det är i dessa förhandlingar som de nya lönerna sätts på respektive avtalsområde.
Det är på många sätt logiskt eftersom det brukar hävdas att om facket vill ha förändringar på andra områden (som till exempel kortare arbetstid) så får man betala med en viss del av löneutrymmet. Om förhandlingar om arbetstiden skulle vara åtskilda från löneförhandlingarna skulle inte det vara möjligt. “Det går inte att separera arbetstidsförkortningen från lönebildningen”, hävdade Wästfelt bestämt under seminariet.
Vill gå fram gemensamt
Men det finns också ett annat sätt att se på det. Att sköta förhandlingar om arbetstiden förbundsvis, som man hittills gjort, funkar bra för starkare förbund som IF Metall och Unionen. Deras medlemmar har bättre löner och det finns en större acceptans att avstå en del av löneutrymmet för att kunna gå ner i tid. Unionen har till exempel redan ett system med så kallade tidsbanker, som resulterat i arbetstidsförkortning för förbundets medlemmar (som mest med 74 timmar). Förbundet varslade till och med om strejk på flera branschområden under förra årets kollektivavtalsförhandlingar för att få igenom ytterligare arbetstidsförkortning.
Men för kvinnodominerade förbund som Kommunal och Handels är det värre. De har behövt lägga allt krut på att få upp lönerna, vilka ofta är betydligt lägre än i de mansdominerade branscherna. För dessa förbund är möjligheten betydligt större att få igenom krav om arbetstidsförkortning om man gör det gemensamt i stället för att göra det i förbundsvisa förhandlingar. De vill sannolikt inte heller låta arbetstidsfrågan bli en del av diskussionen kring märket som sköts av förbunden inom industrin. Genom att gå fram gemensamt har de kvinnodominerade förbunden både mer inflytande och kraft bakom sina krav.
Utesluter inte strejk
Hur kommer det hela att sluta då? Arbetsgivarna säger hårdnackat nej till gemensamma förhandlingar om sänkt arbetstid. En ståndpunkt som delas av Unionen och övriga förbund inom PTK (som förhandlar för privatanställda tjänstemän). Det gör att LO i dagsläget står ensamt utan någon part att förhandla med. Man har också en betydligt svagare förhandlingsposition än om man också skulle ha med sig tjänstemännen, vars förbund består av över hälften av Sveriges löntagarkollektiv. En inte alltför vågad gissning är att LO kommer att ha frågan om förkortad arbetstid som ett av sina viktigaste krav inför avtalsrörelsen 2027. Om man inte kommer till någon lösning innan dess förstås.
LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä sa till mig efter seminariet att man inte utesluter strejkvapnet som en sista utväg. Exakt vad som ska krävas för att det ska gå så långt återstår att se. Och får man verkligen med sig LO:s tyngsta förbund IF Metall i en strejk? En konflikt som skulle hota samarbetet inom facken inom industrin och försämra relationen med arbetsgivarna. Dessutom har redan många av IF Metalls medlemmar fått kortare arbetstid genom att avstå löneutrymme. Varför skulle de vilja strejka om det nu?
Säikkälä har varit tydlig med att man inte förväntar sig att få igenom allt på en gång, men att LO vill se en successiv nedtrappning av arbetstiden för att till slut hamna någonstans mellan 35 och 38 timmar. Ett inte helt orimligt krav kan man tycka, med tanke på hur det ser ut i våra grannländer. Frågan är bara hur man ska komma dit.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
