Har du ett jobb till mig, eller? Farsan bredvid mig skämtar. Men desperationen är på allvar.
Jag är ute på turné med mitt ideella projekt Integrationsbyrån. Ikväll har det tagit mig till Sångvägen i Jakobsberg, utanför Stockholm. Runt bordet har jag ett gäng tanter och farbröder i sina bästa år. De flesta av dem har kommit till Sverige från krigets Syrien i 45–50-årsåldern.
Nabil som sitter närmast mig vid de runda borden har gjort allting rätt. Krigat på med SFI och lärt sig svenska. Utbildat sig till köksbiträde. Uppfostrat sina två söner. Nu har han till och med ett barnbarn som bär hans namn.
De första åren i Sverige var tuffa. ”Vi flyttade säkert fem–sex gånger på bara några år.” Efter en praktik lyckas han få ett jobb i en skolmatsal. När hans anställning flyttas till ett café följer han med. I en omgörning läggs cafét ner och Nabil blir arbetslös. Nu är han en röd siffra i statistiken.
Konjunkturen är en slöfock
Alla tecken på arbetsmarknaden jobbar emot honom. Konjunkturen är en riktig slöfock. Finanspolitiken är knappast något att räkna med. Arbetsförmedlingen – ett riktigt sorgebarn.
Lägg därtill ålderismen på arbetsmarknaden. Efter 40–45 års ålder vittnar vissa om att det knappt går att få komma på intervju. Då har vi inte ens berört det handikapp som det innebär att sakna ett helt vuxenlivs nätverk i Sverige.
Och ja, sen tillkommer rasismen och diskrimineringen. För kom ihåg, Nabil pratar en gångbar yrkessvenska. Den är nästan otrolig för att ha lärts in av någon i 50-årsåldern som saknar akademisk utbildning och troligen aldrig haft anledning att lära sig det latinska alfabetet – förrän nu då.
När jag första gången fick höra talas om ”full sysselsättning” avfärdade jag det hela som kommunism. Vadå, ska vi artificiellt skapa arbeten? Sen insåg jag att ju ganska många arbeten är ”artificiellt” skapade av samhället. Vi bestämmer ju – genom politiken – vilka tjänster och roller som ska finnas i offentlig sektor och genom finanspolitiken vilka investeringar, i till exempel bostäder eller infrastruktur, som ska göras. Det är inte svårare än så.
En tur till verkligheten
Numera lutar jag åt att det inte finns något annat alternativ. Arbetslösheten är nämligen ett gift. Betänk alla bortslösade arbetstimmar som Nabil och andra i hans situation hade kunnat bidra med. Brist på saker att göra är det som bekant inte.
Och ja, Nabil är en extraordinär person. Han och hans familj lyckas ta sig till Sverige, lära sig språket, etablera sig i samhället. Men det ska ju inte krävas att man är en superstjärna med ett exceptionellt pannben för att få ett helt vanligt jobb. Även mediokra och halvmotiverade människor måste ju finna en plats på arbetsmarknaden och i samhället.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad finansministern och arbetsmarknadsministern gör en kväll som denna. Språkcafét jag besökte på Järfällahus områdeskontor har öppet även nästa tisdag. Kanske värt att ta sig en tur ut i verkligheten och höra vad som behöver göras?
Silvia Kakembo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
