Böcker Det fackliga arbetet kan betraktas från många olika perspektiv. För Frances Tuuloskorpi är kärnpunkten vad medlemmarna kan åstadkomma tillsammans på arbetsplatsen. Det skriver Mats Wingborg som läst författarens senaste bok ”Bageriet i paradiset”.
Fackliga organisationer tar fram mängder med studiematerial som riktar sig till medlemmar och förtroendevalda. Vid sidan av huvudfåran finns ett antal fristående aktörer som också har ambitionen att stimulera och utbilda fackligt aktiva. Den förmodligen mest betydelsefulla skribenten av det slaget är Frances Tuuloskorpi, som sedan flera decennier tillbaka har publicerat böcker som ofta står i hyllorna på de lokala fackliga kontoren.
Bjuda motstånd
Under fyra årtionden arbetade Tuuloskorpi på bagerier, tvätterier och storkök. På Stockholmsbagaren var hon en stridbar fackklubbsordförande i över 20 år. Med dessa erfarenheter i ryggen har hon skrivit flera böcker om det fackliga arbetet, ibland i samverkan med andra fackligt aktiva. Nu har hon utkommit med ännu en bok, ”Bageriet i paradiset – starka tillsammans på jobbet” (Verbal, 2025) som bygger vidare på slutsatserna från de tidigare publikationerna.
Det fackliga arbetet kan betraktas från många olika perspektiv. För Frances Tuuloskorpi är kärnpunkten vad medlemmarna kan åstadkomma tillsammans på arbetsplatsen. Ofta handlar det om att bjuda motstånd när kollektivavtal och lagar inte räcker till. I den här boken återges flera konkreta exempel. Ett av dem handlar om timvikarier på ett vårdboende. Plötsligt vill chefen korta vikariernas arbetspass. En form av hyvling med andra ord. Timvikarierna samlas och alla är upprörda, men vad kan de göra? Tyvärr ger varken avtal eller lagar något skydd. Det finns emellertid en annan möjlighet. Om alla som blir erbjudna kortare pass tackar nej med motiveringen att de inte kan jobba så få timmar kommer arbetsgivaren att tvingas till reträtt, men det förutsätter att just ALLA säger nej.
Träffas och prata
Liknande situationer uppstår ofta i arbetslivet och är välkänt för många löntagare. Det är en typ av situationer som brukar gå under beteckningen ”det kollektiva handlandets problem” (collective action problem). Betecknande är att fackliga ombudsmän och jurister har begränsade möjligheter att stötta vikarierna i exemplet ovan. Den avgörande faktorn är i stället att de anställda är övertygade om att alla deras kollegor kommer att ställa upp och samfällt bojkotta kortare arbetspass. Det får inte finnas någon risk för ”fripassagerare”. Men hur kommer man dit?
Tuuloskorpis förslag till lösning är både enkel och övertygande. De anställda måste prata ihop sig. Genom att träffas och prata om vad man kan göra – på möten, under fikapauser eller efter jobbet – bygger man tillit till varandra. För att lyckas med detta spelar den lokala fackliga organisationen en avgörande roll. Den bör vara närvarande, transparent och präglas av öppna diskussioner. Via omröstningar och enkäter ska fackets representanter ta reda på vad medlemmarna tycker. Tuuloskorpi kallar dessa metoder för folkrörelselinjen eller folkrörelse på arbetsplatsen.
Solidaritet
Förhållningssättet kan också beskrivas med ett annat ord: solidaritet. I många sammanhang har solidaritet blivit ett vagt och slitet honnörsord. För Tuuloskorpi är det konkret och hennes sätt att förklara det kan tyckas krass, men blixtbelyser vad det handlar om: ”Solidaritet är inte välgörenhet och inte heller detsamma som vänskap eller förståelse. Det är att vi ställer krav på varandra och ställer upp för varandra även om vi inte gillar varandra särskilt mycket eller ens förstår varandra”.
Det är samtidigt ingen tillfällighet att Tuuloskorpi hamnat vid sidan av de fackliga organisationernas egna distributionskanaler. Hon är bitsk och drar sig inte för att kritisera företeelser inom den fackliga världen. Det händer, skriver hon, att medlemmarna dras in i en kursverksamhet där man inte får lära sig att tillämpa folkrörelselinjen. Då blir facket något ”som man åker i väg till, inte det där träliga hemma på klubben med surmulna arbetskamrater”.
Säkert finns det exempel på det som Tuuloskorpi beskriver, där den individuella fackliga karriären blivit viktigare än de fackliga resultaten. Men min bild är den motsatta, att medlemmar som går på fackliga utbildningar och möter andra fackliga företrädare får kunskaper och ett växande självförtroende som gör att de engagerar sig mer i det lokala fackliga arbetet.
Växelverkan
Även på en annan punkt behöver Tuuloskorpis resonemang problematiseras. Hon är optimistisk inför möjligheterna. Fler aktiva klubbar, som inte accepterar uttunnade kompromisser, kommer enligt henne att förändra styrkeförhållandena i arbetslivet, vilket i nästa led kommer att avspegla sig i kollektivavtalens innehåll. Hon har en poäng, men berör alltför flyktigt de externa faktorer som har ritat om kartan: hög arbetslöshet, globalisering, uppstyckning av företag och återkommande upphandlingar i flera led. I Tuuloskorpis värld utgör den lokala fackliga kampen det bultande hjärtat, men världen fortsätter utanför den lokala arbetsplatsen och vad som händer där och i politiken är ofta avgörande.
Den som ser verkligheten i vitögat och frågar sig vad facket bör göra idag inser att styrkan avgörs av en komplicerad växelverkan där politiska beslut i Sverige och EU påverkar vad som är möjligt, samtidigt som lokalt motstånd tvingar fram de politiska besluten. Samma sak gäller för kollektivavtalens innehåll. De påverkar villkoren för löntagare och det lokala fackliga arbetet, samtidigt som orsakssambanden också går i motsatt riktning och lokala protester ändrar spelplanen för fackliga förhandlingar.
En slutsats är att ett starkare lokalt fackligt arbete är avgörande, men inte en tillräcklig förutsättning för att ändra maktbalansen i samhället. Detta är dock inte en invändning mot Tuuloskorpis huvudpoäng. Det behövs verkligen ett starkare fokus på hur löntagarnas styrka kan växa på arbetsplatserna och det räcker inte med att enbart värva medlemmar. Inte minst kan fackliga organisationer lära av exempel där löntagare pratat ihop sig om hur de ska agera. Som i historien om vikarierna som fick kortare arbetspass och som Tuuloskorpi refererar till. För vad hände? Jo, vikarierna agerade samstämt och samtliga tackade nej till de kortare passen. Det slutade med att de vann striden. Arbetsgivaren blev tvungen att backa och vikarierna fick tillbaka sina tidigare pass. Ett ”lyckat” exempel på den folkrörelselinje som Tuuloskorpi är en så varm anhängare av.
Mats Wingborg
Publikationer som Frances Tuuloskorpi skrivit eller varit redaktör för:
”Bageriet i Paradiset”, 2025
”Om strejker”, (red.) 2015.
”Slutsnackat”, (red.) 2015.
”Hopskrivet”, (red.) 2012.
”Hopsnackat”, (red.) 2010.
”Folk och andra bullar”, TLM, nr 2/2001.
Blogg: https://francesblogg.com
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
