”Rental Family” har svårt att engagera

Rental Family

Betyg: 2/5

Film Idén är intressant men filmen lyckas aldrig gå på djupet. Det tycker Jon Andersson om den japansk-amerikanska dramakomedin som har premiär i helgen. 

Behöver du någon som gråter på en begravning, spelar din dotters försvunna pappa eller ställer upp som äkta man i ett låtsasbröllop? Då finns det hjälp att få. I Japan är konceptet ”hyr en vän” en blomstrande verksamhet med flera hundra företag. Det är också den branschen som är i fokus i den japanska regissören Hikaris nya film ”Rental Family”.

Spårar ur

I huvudrollen ser vi Brendan Fraser som den misslyckade amerikanska skådisen Phillip Vanderploeg. Han bor i Tokyo sedan sju år tillbaka efter att ha gjort succé i en tandkrämsreklam. Men det är svårt att få nya jobb och han hankar sig fram på tillfälliga gig så gott det går. 

När Frasers karaktär får erbjudande att jobba åt företaget Rental family, ett sorts ”hyr en vän-företag”, är han först tveksam. Men han blir övertygad av företagets ägare att han snarare hjälper folk än lurar dem. När Phillip ställer upp som äkta man på ett fejkbröllop, som går ut på att en lesbisk kvinna ska låtsas gifta sig för att göra sina föräldrar nöjda, blir han lite mer övertygad. Nu kan hon leva i lugn och ro med sin partner utan att familjen tappar ansiktet. Alla är glada och nöjda.

Philip får snart flera jobb. Bland annat får han i uppdrag att spela en journalist som ”intervjuar” den gamla bortglömda dementa skådespelaren Kikuo (Akira Emoto). Ett annat ännu mer krävande uppdrag är att låtsas vara skolflickan Mias (Shannon Mahina Gorman) pappa för att hjälpa henne att komma in på en utbildning. I det senare fallet är dealen att han måste övertyga flickan att han verkligen är hennes pappa på riktigt. Som väntat spårar det hela ur och Philip inser till slut att han kanske snarare skadar än hjälper sina klienter. Inte helt oväntat för oss som sett den här typen av filmer förr. 

Förutsägbart

Även om idén att skildra det här fenomenet är kul så blir resultatet ganska förutsägbart. Att Philip kommer att komma till insikt om att han gör fel är som hämtat ur manualen för hur man skriver manus till den här typen av dramakomedier. Något som gör att överraskningarna är få.

Kanske hade det ändå funkat om filmskaparna ägnat lite mer tid åt att fördjupa karaktärerna och deras relationer. Men Philips relation med såväl skådespelaren Kikuo som ”dottern” Mia känns ganska ytliga och filmskaparna ger aldrig utrymme åt någon fördjupning.  

Det gör att  ”Rental Family” har svårt att engagera på något djupare plan. Jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket om vad som händer karaktärerna. Det är synd på en i grunden bra filmidé. 

Jon Andersson