Krönika Jag har tidigare tänkt att regeringskansliet kan få leka med listor om det gör dem glada.
I höstas presenterade kulturminister Parisa Liljestrand och utredaren Lars Trägårdh Sveriges kulturkanon – ett projekt som mer än något annat visade hur långt kulturkriget nu har krupit in i Regeringskansliet.
Som väntat möttes det av massiv kritik.
Socialdemokraternas Lawen Redar kallade det oseriöst, auktoritärt och futtigt och konstaterade krasst att en lista med 50 år gamla verk inte löser kulturpolitikens verkliga problem – som att konstnärer går på knäna och verksamheter läggs ned.
Ministern svarade genom att avfärda debatten som ”knäpp”.
Kan kulturen leva?
Själv har jag länge förhållit mig ganska ljum. Tänkt att Regeringskansliet kan få leka med listor om det nu gör dem glada.
Det viktiga är ju inte vad som listas – utan om kulturen faktiskt ges förutsättningar att leva.
Vi måste rusta till kamp när regeringen och SD skurit bort var tredje krona ur folkbildningen, satt kulturlivet på svältkurs och drivit marknadsanpassning av allt från kammarorkestrar till fria scener.
Men ju mer man tittar på kulturkanon, desto märkligare framstår den.
Det här är nämligen inte ett neutralt bildningsprojekt i syfte att stärka kulturen.
Det är en djupt konserverande kulturpolitik – ett försök att frysa fast vad svensk kultur är, i stället för att stödja vad den blir. En politik som blickar bakåt i en tid som kräver rörelse, mångfald och nyskapande.
Det är också därför kritiken varit så bred: bibliotek, museer, folkbildning, civilsamhälle och myndigheter varnar samstämmigt för att kanonen riskerar att exkludera samtidens uttryck, minoriteters berättelser och det levande kulturlivet.
Och förra veckan kom nästa steg.
Vill använda Arvsfonden
Regeringen vill finansiera kulturkanonen genom att ta 150 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden – pengar som i dag går till ideell verksamhet för barn, unga, äldre och personer med funktionsnedsättning.
Arvsfondsdelegationen ”avråder kraftigt” från detta och pekar på det etiskt problematiska i att ändra regler för pengar som donerats under helt andra löften.
Även Ekonomistyrningsverket och Statskontoret är kritiska och föreslår att uppdraget i så fall bör ligga hos befintliga myndigheter – just för att inte urholka resurserna för faktisk kulturverksamhet.
Det verkliga kulturarbetet sker inte genom listor.
Det sker i föreningslokaler, på bibliotek, i kulturskolor, på små scener och i ateljéer. Det sker i samtiden – där människor skapar, bryter normer, ifrågasätter och bygger nytt.
Att ta pengar från det för att prioritera bakåtblickande symbolprojekt är inte att stärka kulturen. Det är att göra den smalare, fattigare – och tystare.
Kulturkanon finansieras, bokstavligen, med nedskärningar på kulturen.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
