Har vi tappat tron på barnets förmåga att bli en god människa?

Straff för barn Om hur vi delar in barne i de sörjbara, och de osörjbara.

När jag bosatte mig här, 2002, var Sverige fortfarande ganska Astrid Lindgren-fixerat. Hon dog ett halvår innan jag anlände och därmed var både hennes liv och legend högaktuella. Dels diskuterades och lyftes hennes böcker och sagofigurer, dels lyftes hennes politiska sida, särskilt vad avsåg hennes barnsyn.

 ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv” som citatet låter, tryckt numera på vykort och bokmärken, kaffekoppar, planscher och anteckningsböcker som saluförs till såväl turister som nostalgiska svenskar.

Det som gjorde Lindgrens barnsyn intressant var både emfasen på kärlek och tilltron till barnets förmåga att bli en god människa, respekten för det individuella barnet och för barndomen i sig. Hennes fokus på barns frihet, deras agens och deras perspektiv, delaktighet och värde skulle säkerställas i alla sammanhang och hon menade att detta gällde alla barn, inom och utanför Sverige.

Mer intressant i ett internationellt perspektiv var att hennes syn på barn verkade delas av större delen av samhället. Sverige förespråkade denna syn på barnen inom och utanför sina gränser och hade till och med så uppblåst självbild avseende detta att den blev en grundsten i den svenska exceptionalismens huvudtes: Så småningom kommer nog de andra länderna utvecklas till att bli som Sverige.

Målet är att skydda samhället från barnen

Två uttalanden under de senaste månaderna är dock starka tecken på att en paradigmatisk vändning ägt rum. Det första var när justitieminister Gunnar Strömmer klargjorde att regeringen inte har sänkt brottslighet som syfte med lagändringen att 13 åringar ska kunna sättas i fängelse.

”Syftet är inte primärt det, syftet är primärt att skydda samhället mot farliga individer, och att ge en upprättelse åt de brottsoffer som har drabbats av en viss brottslighet. Och också få bättre möjligheter att skydda de här barnen från gängen och skapa andra förutsättningar att se till att de kommer ut som bättre människor på andra sidan.”

Att policyn resulterar i ökad brottslighet som i sin tur klättrar ned i åldrarna och att de fängslade barnen far illa är helt enkelt irrelevant för ministern. Här beskrivs fängelse som ett redskap för att skydda samhället från barnen.

Det andra uttalandet kom också från regeringen, när Liberalerna, utbildningsministern Simona Mohamsson och kriminalpolitiske talesmannen Martin Melin intervjuades. De påstod, helt oironiskt, att barn i fängelse skulle klara skolan bättre än vad de skulle göra i skolan:

”Till skillnad mot en vanlig klass med 30 elever kommer de här att sitta i grupper om fyra, fem stycken. Kriminalvården har behöriga lärare och det kommer att finnas kuratorer. Så ja, jag tror att de har en bättre chans att klara sin utbildning här inne på en anstalt än i skolan utanför”

Båda dessa citat ämnar rättfärdiga en oförsvarbar policy. Barn, som enligt samma politiker är för omogna för sociala medier, för unga för energidryck, och för okunniga för att påverka sin utbildning, ska hållas ansvariga med sin frihet och sin framtid som insats.

Allt för stora klasser

Uttalandet från liberalerna talar också om att de har en tyst insikt om att skolans förutsättningar att sköta sitt uppdrag har begränsats av både alltför stora klasser och bristen på behöriga lärare. Skolan är en av de samhällsinstitutioner som utsatts för enormt ekonomiskt tryck med åratal av nedskärningar vilket gör att dess resurser till att utbilda och fostra barn urholkats med fallande resultat, ökad psykisk ohälsa och ökande sjukskrivningar bland personalen som utfall. Skolans förutsättningar att vara en förebyggande och främjande samhällsinstitution för alla elever har därför nedmonterats genom åratal av medvetna politiska beslut.

Det segregerade skolsystemet och den minskande likvärdigheten, bådadera drivet av marknadsstyrningen, gör skolorna blir alltmer olika i termer av elevernas bakgrund, resultat, personalens kompetens och ekonomi; till och med avseende riktiga läromedel eller undervisning i alla ämnen. Detta har pekats ut som ett grundläggande samhällsproblem av forskare, myndigheter, internationella organisationer som OECD, och nyligen även Nobelpristagare i ekonomi.

Men inte ens PISA-resultat kan övertyga regeringen om att ta tag i denna demokratiska katastrof. Snarare formuleras förslag till lösningar som handlar om att skapa än mer segregation inom skolväsendet. Det i sin tur antyder att marknadsskolans segregationsmaskin inte är oavsiktligt resultat, utan själva poängen. Det är så den ska funka och den funkar uppenbarligen som den ska.

Regeringen har köpt framställningen att skolan är alldeles utmärkt för svenska barn och skolans problem är därför i första hand invandrarungarna. Man kan visserligen konstatera att det visst går bra för skolan om man räknar bort alla elever som det inte går bra för, men är det meningsfullt?

Liv betraktas som redan förspillda

Judith Butler formulerade i sin bok ”Krigets ramar” ett slags ontologisk förklaring till denna sortens resonemang. I grunden menar hon, ligger en tydlig uppdelning av människor – inte bara i ”vi och dem”, utan i ”sörjbara och icke-sörjbara” som handlar om vår förmåga att föreställa oss individens liv. Ett barn som föds blir sörjbart genom insikten att livet tar slut för alla. Vi projicerar förväntningar och hopp på den lilla, idéer om vem hen är och vem hen ska bli. Det implicita hotet mot livets fortsättning ger också livet dess värde – just att det inte bara kan ta slut utan kommer ta slut – vårt liv tillsammans, som ett ”vi” som sammanstår av sörjbara liv.

Denna föreställning om vi-et avgränsas dock i den politiska diskursen, både i termer av olika befolkningsgrupper, samhällsgrupper och politiska subjekt. Den implicerar därför en föreställning om sin motsats – det vill säga de människor som inte betraktas som del av vi-et. Människor i krig, människor i sjukdom och fattigdom, de som arbetar i prekära situationer. De som flyr. De betraktas som ett hot mot ”våra” liv, deras existens synliggör och utgör därför ett ifrågasättande av våra livs oetiska, ohållbara och orättvisa grunder och konsekvenser. Deras liv betraktas därför som redan förspillda, som liv utan värde, per definition förlorade och därmed osörjbara – deras död på sin höjd beklagansvärd.

Som Butler skriver: ”När en befolkningsgrupp ter sig som ett hot mot mitt liv, ter de sig inte som ”liv” utan som ett hot mot livet” (2009, s. 48). Butlers exempel i boken är civila som mördats i Afghanistan och Irak genom amerikanska och europeiska staters militära krigsmekanismer och hur dessa offer inte betraktas eller framställs som fullt mänskliga. I ett mer nutida perspektiv kan offren för de pågående folkmorden i Palestina och Sudan nämnas.

Butlers bok skrevs i spåren av Abu Ghraib-skandalen, när medborgare i västvärlden blev varse det som medborgare i många andra länder redan visste – att krigsbrott, tortyr och förnedrande behandling var en del av det som ”de villigas koalition” betraktade (tillsammans med urskillningslöst dödande av civila) som ”värt priset” som Madeleine Albright formulerade det. Det som bilderna avslöjade var inte bara militärens hänsynslöshet, utan hur människor behandlades som djur, och som föremål, som saker utan värdighet och värde. Den ansiktslösa massan blev mänsklig.

Sociopatisk brist på självmedvetenhet

Ett motsvarande uppvaknande ägde rum 2015 när Alan Kurdis livlösa lilla kropp flöt upp på en grekisk strand. Bilderna av honom visade att det var faktiska barn – människor – som dog i medelhavets vågor på flykt mot Europa. Individer med ansikten snarare än en anonym grå folkmängd. Under en kort period gick empatin som ett bortglömt spöke genom Europa, men sedan slöt man snabbt gränserna igen och skickade ut flottor med skepp. Inte för att rädda de flyende utan för att säkerställa att flyktbåtarna inte skulle nå fram till säkra hamnar.

Vissa svenska politiker visade då en sociopatisk brist på självmedvetenhet genom att åka ned till Medelhavet för att dela ut flygblad till flyktingar om att Sverige var fullt. Parallellt lanserades ett generellt ifrågasättande av flyktingbarnens status som både flyktingar och barn.

Sådan empatibrist och skamlöshet var då rubrikmaterial, numera är det en del av politikens vardagsvokabulär. Regeringens företrädare betalar gärna för återvandring, till och med hundratals miljoner till korrupta regeringar utomlands om de bara tar emot tvångsutvisade invandrare. Den drar godtyckligt in humanitärt stöd till länder och organisationer, och menar att det fasansfulla folkmordet i Gaza är ”en tjänst” Israel ”gör hela världen”.

Ett groteskt uttryck för att vissa inte betraktas som sörjbara.

Och samtidigt tillämpas denna sortens sortering också inom landets gränser. Det är ”våra barn” och ”de andras barn”.

Det kallas ”tvångsblandning” när hyreshus ska byggas i ”välmående områden”. Det heter ”bussning av barn” när elever med olika bakgrund ska mötas inom skolan. Det föreslås obligatorisk psykiatrisk utredning av barn i vissa bostadsområden. Det ska bli ”no excuses” för skolorna i samma områden, medan vita medelklassens barn ska fortsätta generera vinster åt betygsinflationens koncernfriskolor.

Fattigdomen och barnfattigdomen har ökat lavinartat de senaste åren. Arbetslösheten överstiger de lediga jobben med ca. en halv miljon människor. Samtliga samhällets försäkringssystem har gjorts mindre tillgängliga och mer svårnavigerade och det ekonomiska stödet än lägre för de som ändå lyckas ta sig fram i systemen. Och då nämner vi inte ens inflationen.

Ingen skugga faller på deras föräldrar

Det kallas ”arbetslinje” när arbetslösa får leva på marginalerna och när sjuka måste försäkra försäkringskassan om att permanenta funktionsnedsättningar faktiskt kvarstår. De människorna har således också hamnat utanför de sörjbara.

Föräldraansvaret, meddelas det, är stort. De barn som går hungriga har helt enkelt inte föräldrar som kan komma på att köpa havregryn i storpack. De barn som hamnar i missbruk eller kriminalitet har ansvarslösa föräldrar. Barn som går med i nazistiska våldsklubbar råkar bara ha hamnat där, ingen skugga faller på deras föräldrar. De är ju sörjbara.

Barnen som växer upp i fattigdom eller utsatthet däremot, de som hamnar i kriminalitet, var aldrig sörjbara. Sörjbara är ju bara de som räknas in i vi-et. Det är vi-ets liv vi kan föreställa oss och därmed är vi – våra barn – sörjbara i ljuset av dess avslut. Vi kan inte föreställa oss barnens liv som vi inte känner igen som människor. Deras liv var aldrig värdefullt, det var aldrig värdigt och de insatser de trots allt fick var mest bara en fråga om temporär hantering för att minimera deras eventuella skadeverkning på ”vårt” samhälle.

Empatin är på flykt i Sverige.

Samtidigt jagar Socialdemokraterna regeringen ned mot avgrunden, och Astrid Lindgren vänder sig i sin grav.

Om det är ett sådant ”vi” vi har blivit, måste vi ställa oss frågan om det är ett ”vi” värt att tillhöra. Vill jag tillhöra detta ”vi”? Var går gränsen för mitt ansvar, när ”vi-et” blir allt trängre, när inkludering blivit ett skällsord, när samhället görs mer uteslutande.

Men vi kan inte abdikera från ansvaret. I slutändan är vi här alla tillsammans, utan varandra rämnar vår värld. Att ”förbli responsiv inför den andres likvärdiga hävdelse av rätt till skydd, betingelser för levbarhet och sörjbarhet” (Butler, 2009, s. 168) är i vårt nuvarande politiska klimat en motståndshandling. Alla de som förblir responsiva, som agerar, som protesterar och som riktar ljuskäglan mot skuggorna dit de osörjbara blivit förvisade, gjuter ett hopp om att något annat är möjligt. De som kräver jämlikhet och som utgör motstånd mot den diskursiva avhumaniseringen som politiken gjort till sitt vardagsspråk när den ställer oss mot varandra.

De som fortsätter ge kärlek, mera kärlek, och ännu mera kärlek.

Låt oss bli vi tillsammans med dem.

Gunnlaugur Magnússon, docent i pedagogik, Uppsala universitet