Åldersnojan Vi måste få en förändrad syn på äldre arbetskraft. Det skriver Jonas Nordling.
Arbetsgivarna har inte visat någon större förändringsvilja i synen på äldre arbetskraft,
Som bekant ska alla löntagare numera jobba längre för att kunna få en skälig pension. Frågan är bara hur denna ekvation ska gå ihop.
Det är förstås enkelt att se hur demografin ställer till för pensionstarifferna. Om vi lever längre måste mer pengar in i systemet för att bibehålla skäliga nivåer ända in i kaklet.
Det fattar alla.
Problemet är dock att det är löntagarna själva som ska peta in de där extra premierna i systemet genom att arbeta längre. Och i denna konstruktion finns det aktörer som hittills hållit sig undan uppmärksamhet.
Det är dock otvivelaktig så att det måste finnas någon som vill ha löntagarna anställda upp i åldrarna för att denna matematik ska gå ihop. Och hittills har inte arbetsgivare visat någon större förändringsvilja när det gäller synen på äldre arbetskraft, varken i Sverige eller i andra jämförbara ekonomier. Forskning visar tvärtom på kraftigt försämrad attraktionskraft på arbetsmarknaden redan efter fyllda 45 år.
Inget nytt
Detta beteende från arbetsgivare är inget nytt, tvärtom. Det framkommer tydligt i min senaste bok Åldersnojan – varför jobba till 70 när ingen vill ha oss efter 50? Där visar jag hur utredare redan på 1930-talet konstaterade att svenska arbetsgivare lider av en ”40-årspsykos”.
Effekten av att höja pensionsåldern utan att väga in detta till synes närmast naturliga beteende på arbetsmarknaden kan bli ödesdigert för många svenskar. Vi har redan en stor grupp så kallade fattigpensionärer, som trots hederligt och idogt arbete under många år har svårt att få ut skäliga nivåer på sin pension.
När riktåldern för pension nu höjts till 67 år uppstår nya utmaningar för att undvika att fler får lägre nivåer än förväntat. Med tanke på hur svårt det är att få jobb efter 60 så finns en stor risk för att en ny grupp fattigpensionärer kommer växa fram.
Det handlar om de som av olika anledningar blivit arbetssökande sent i livet. När de väl är utförsäkrade kan det fortfarande vara långt till riktålderns målsnöre. Många av dem kommer då att i stället tvingas ta ut sin pension i förtid eller leva på sjukförsäkring. Det är förödande för den slutliga nivån.
Marginella effekter höja pensionsåldern
En nyligen publicerad rapport från Inspektionen för socialförsäkringar, ISF visar att detta hot är verkligt.
Höjningen av pensionsåldern 2023 ledde visserligen till att färre tog ut pension vid 65 år. Men de flesta som väntade med pension arbetade inte vidare. De förlängde i stället sjukförsäkringar eller lyckades stämpla a-kassa. Eller som ISF själva skriver:
”Om åldersgränsen inte hade höjts skulle ungefär 15 000 fler ha tagit ut pension vid 65 år. Effekten på arbete är betydligt mindre – bara omkring 1 500 fler arbetar vid 65, och det handlar främst om personer som redan arbetade tidigare.”
Det tycks alltså än så länge endast haft marginella effekter av att höja pensionsåldern. Åtminstone när det gäller positivt inflöde av nya pensionspengar. När det gäller skapandet av nya fattigpensionärer så tycks dock effekten varit starkare.
Det finns alltså anledning för fler att våga prata om pensionssystemet utifrån ett annat perspektiv. Vilka ska anställa de äldre? Och hur hanteras arbetsgivare som håller fast vid ett uråldrigt asocialt beteende?
Jonas Nordling är chefredaktör för Hotellrevyn. Hans senaste bok är Åldersnojan – varför jobba till 70 när ingen vill ha oss efter 50?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
