USA har lämnat walk over, ska Sverige göra detsamma?
Den 12 maj 2022 skrev Liberalerna Gulan Avci och Helene Odenljung en artikel på Aftonbladet Debatt där de slog fast att det svenska biståndet var en röd linje för Liberalerna i en kommande högerregering:
”Vi kommer aldrig tumma om enprocentsmålet. Liberalerna är garanten för att Sverige fortsätter den tradition av internationellt samarbete och solidaritet som stått oss starkt historiskt.”
Redan i sin första budget hösten 2022 slog Tidöregeringen fast att de tänkte skära ned det svenska biståndet under 1 procent av BNI, som då var 56 miljarder.
Liberalerna sade inget. När det gällde att få makt var den röda linjen inte ens blekrosa.
Sedan dess har biståndet sänkts ytterligare. 2026 landar det på 53 miljarder, och prognosen är att det under 2028 kommer hamna under 0,7 procent av BNI, en internationellt fastslagen norm som Sverige åtagit sig att följa.
Dessutom pågår en omfattande omlokalisering av biståndspengarna. Tidöregeringen lägger 2,6 ur budgeten på Migrationsverkets flyktingbostäder, som i dag i stort sett står tomma eftersom det inte kommer några flyktingar. Och stödet till Ukraina utgör allt större del av den totala budgeten.
Dousas uttalande stämmer inte
Förra veckan kom också beskedet att Sverige drar sig ur fem länder helt. Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Liberia och Bolivia.
Alla fem är gamla, väl upparbetade samarbetsländer till Sverige. Biståndsminister Benjamin Dousa uppgav som motiv till beslutet att pengarna dit har varit helt bortkastade.
Det är förstås trams, vilket bland annat visas av Jonas Ewald och Lennart Wohlgemuth i en artikel i Global bar. De skriver om Tanzania. Där visar såväl svenska som internationella studier att biståndet har gett effekt. Tanzania har haft en stark ekonomisk utveckling de senaste 15-20 åren, delvis som ett resultat av just bistånd, och och biståndets andel av budgeten har sänkts från nästan 20 procent 1991 till knappt 4 procent 2023.
Däremot har den politiska utvecklingen i landet inte gått åt rätt håll. Efter ett djupt korrumperat val tidigare i år utbröt protester och militären i landet dödade fler än 1000 personer. Opppositionen uppmanade då omvärlden att strypa biståndet. Den uppmaningen gällde rimligen det stöd som gått via landets regim. Det som händer nu, både i Tanzania och ett land som Zimbabwe, är att även stödet till civilsamhället stryps.
Var det verkligen vad Liberalerna såg framför sig när de klev in i samarbetet? Och vad säger Kristdemokraternas kärnväljare, som alltid varit starkt engagerade i biståndsarbetet?
Oppositionen kluven
När dessa beslut om nedskärningar fattats av Tidöpartierna har oppositionen protesterat. Men i de olika skuggbudgetarna ser det lite olika ut hur de väljer att satsa. Miljöpartiet vill snabbt återgå till att ge 1 procent av BNI.
Även Centerpartiet prioriterar biståndet, och vill även att stödet till Ukraina ska tas vid sidan av biståndsbudgeten, så att viktiga satsningar i länder som är hårt ansatta av fattigdom och klimatförändringar inte ska bli lidande.
Men både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lägger sig på en lägre nivå. Högre än Tidögänget, men inte i nivå med hur det såg ut innan 2022. Ännu 2028 räknar Socialdemokraterna med att ligga strax över 0,7 procent och Vänsterpartiet omkring 0,8 procent.
I februari ska Socialdemokraterna anta ett nytt biståndspolitiskt program. Då bör S vara tydligt. Målet måste vara att på allvar återgå till en politik som stöttar utvecklingsländerna.
I en artikel i AiP skrev nyligen företrädare för ett stort antal biståndsorganisationer en uppmaning till S:
“Förhoppningen är att Socialdemokraterna visar i handling att Sverige åter blir en solidarisk röst i världen, som står upp för demokrati, människors rättigheter och global rättvisa. Vid ett regeringsskifte blir partiets prioriteringar för 2027 och framåt helt avgörande.”
Detta är både en fråga om stöd dem som samarbetar med Sverige, och en fråga om självbevarelsedrift. I en värld som närmar sig klimatkollaps går det inte att tänka att vi klarar oss på egen hand. Problem där kommer förr eller senare och på ett eller annat sätt hit.
Dålig geopolitik
Att så konsekvent dra sig ur många utvecklingsländer som Tidöregeringen nu gör är också geopolitiskt korkat. Biståndet har varit ett sätt för Sverige att få inflytande i världen. Med mjuk makt har vi kunnat bygga nätverk och skapa kontakter i länder där Sverige normalt sett inte skulle ha någon röst.
Nu har USA lagt ned sin biståndsmyndighet, USAID, som bland annat stod för 40 procent av hela världens humanitära bistånd. Och organisationer som tidigare arbetat med demokratiutveckling i Afrika, Latinamerika och Asien har fått skära ned sina verksamheter dramatiskt. National Democratic institute har som exempel fått skära ned antalet samarbetsländer från 70 till 16.
I det läget står Kina redo.
Under ett par decennier har landet ökat sina förbindelser med, och stärkt sitt inflytande över stora delar av världen. För många utvecklingsländer är Kina i dag den främsta samarbetspartnern. Genom att USA nu sluter sig inom sig själv, och fokuserar på det Trump allt tydligare ser som USA:s intressefär (Latinamerika, Kanada och Grönland) ökar Kinas möjligheter ytterligare. Samma effekt har samarbetet inom Brics, där länder som Brasilien, Ryssland, Indien och Sydafrika ingår.
Och Kina har som bekant helt andra ambitioner än att sprida demokrati, jämställdhet och ökad jämlikhet.
Det är det större perspektivet, bortom svensk biståndsbudget, och det vore olyckligt om även Sverige lämnade walk over på världsscenen.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
