Debatt Den anställde säljer inte resultatet av sitt arbete. Det ägs och säljs av företaget som har anställt en. Det som säljs av den anställde är förmågan att arbeta.
Daniel Lind har skrivit många bra artiklar. Jag läser dem ofta med stort intresse och har sparat de flesta. Ofta landar han också i utmärkta slutsatser, som nu senast i artikeln “Myten om arbetsmarknaden som en marknad“. Jag tror dock att slutsatserna kan förbättras ytterligare och det skulle jag vilja bidra till. Och det ska jag göra genom att ifrågasätta synen på det som säljs och köps.
Arbetskraften
“Det är tvivelsutan så att arbete köps av arbetsgivare och säljs av löntagare”, skriver Lind. Men hur är det möjligt? Hur kan man sälja den målmedvetna verksamhet som arbetet utgör när man varken bestämmer över det eller äger till exempel de verktyg med vilket det utförs? En massör som äger sin klinik säljer däremot sitt arbete, men om det inte bara ska vara skönt för stunden utan dessutom resultera i en förbättrad hälsa så är det även resultatet som säljs. Så är det också med många småföretagare, till exempel bagaren som säljer bröd och därmed resultatet av sitt arbete.
Den anställde säljer däremot inte resultatet av sitt arbete. Det ägs och säljs av företaget som har anställt en. Det som säljs av den anställde är inte heller själva arbetet utan arbetskraften, det vill säga förmågan att arbeta. Denna syn på vad som säljs skymtar förbi i Linds artikel när han skriver om “arbetskraftsbrist”. Kunde han hålla fast vid att det är arbetskraft som säljs och inte arbete så möjliggörs de förbättrade slutsatser som jag vill bidra med.
Om det är arbetskraft som säljs måste det nämligen vara något som vi själva äger. Annars skulle vi inte kunna sälja den. Det visar sig också i att det måste gälla en viss tid för annars skulle vi ju sälja oss själva och då blir det slaveri. Lind beskriver det som “omöjligt att skilja på arbetet och den person som utför arbetet” men jag vill påstå att det gäller arbetskraften. Själva arbetet kan man väl visst skilja ut för annars skulle inte olika personer kunna utföra det. Hur skulle man annars kunna ersätta en anställd som slutar? Däremot sätter olika anställda sin personliga prägel på hur arbetet utförs, mindre dock när arbetet utförs på löpande band.
En fiktiv vara
Genom att skilja mellan arbetskraft och arbete punkterar man den tankebubbla som har gjort arbete synonymt med förvärvsarbete, för om vi nu äger vår arbetskraft, oavsett om den tillfälligt säljs och används till förvärvsarbete eller ej, så måste den ju även kunna användas i andra sammanhang. Det är också vad som hävdas inom jämställhetspolitiken eller SCB:s tidsstudiemätningar där även till exempel obetalt hemarbete räknas in i definitionen av arbete. Det är också detta obetalda hemarbete som producerar en hel del av den arbetskraft som säljs på arbetsmarknaden.
Det är detta som är så speciellt med arbetskraften, för den produceras inte som vara, till skillnad från tandkrämen, utan den uppstår som en del av oss beroende på vår uppväxt, utbildning och utveckling. Därför kallas arbetskraften en fiktiv vara. Det speciella med arbetet är i sin tur att det gör oss till dem vi är och blir. Det sker genom användningen av vår arbetskraft och just därför har arbetet det värde i sig som Lind skriver om, ”kopplat till respekt, frihet, välbefinnande och mänsklig utveckling”. Men det beror på vad det är för arbete och på vilka villkor det utförs. Arbetet kan bidra till att både utveckla och avveckla arbetskraften.
Så nej, arbetsmarknaden är inte vilken marknad som helst eftersom den är en marknad för en fiktiv vara, nämligen arbetskraft, och därmed inte för vilken vara som helst. Ska arbetet skapa den mening och livskvalitet som Lind med rätta efterlyser så måste det utformas på sätt som kan gynna en utveckling av arbetskraften. Förståelsen av detta kräver flera olika analyser: den ena av själva arbetet, den andra av det som egentligen borde heta arbetskraftsmarknaden, och den tredje av arbetskraften. Därmed sprängs gränserna för marknaden och det vi pratar om visar sig vara en mycket större fråga.
Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
