”De var brinnande antifascister”

Bok Dagens Arena har träffat Johan Erséus, som skrivit boken om Tisdagsklubben och Amelie Posse.

Första gången Tisdagsklubben möttes var den 9 april 1940. Tyskland hade samma dag invaderat Norge och Danmark. Ute i Europa rasade världskriget.

Det är en brokig samling människor som samlas i Årstaklubbens våning på Smålandsgatan i Stockholm. Journalister, konstnärer, riksdagsledamöter och aktivister. De kommer från olika sidor av det politiska spektrumet, några är socialister, andra liberala och ytterligare några konservativa.

Men en sak förenar dem. Tisdagsklubbens medlemmar är brinnande antifascister och demokrater. Samtidigt som stora delar av samhällseliten i Sverige fortfarande är tyskvänlig och visar stor förståelse för Hitlers ambitioner.

Klubben hade inte varit möjlig utan Amelie Posse, grevinnan som var barnbarn till statsminister Arvid Posse, dotterdotter till skalden och politikern Gunnar Wennerberg och som tycktes känna alla i den svenska eliten under decennierna före och under andra världskriget.

– Hon var en osannolik person, släkt med halva adelskalendern och större än livet, säger Johan Erséus, författare till boken Tisdagsklubben – Amelie Posses antinazistiska motståndsrörelse,  som kommit ut under hösten.

– Amelie Posse tog stor plats och var en självklar ledare i alla sammanhang. Runt ett matbord eller i en organisation. Hon var ju väldigt bullrig och högljudd och social och skrattade och skrek mycket. På den tiden sade en del att man knappt kunde ha henne i möblerade rum, hon var för mycket helt enkelt, skrattar Johan Erséus.

Likheter med Ukraina

Posse växte upp i Skåne och under decennierna före krigsutbrottet och den tyska annekteringen av Tjeckoslovakien levde hon på ett gods i landet med sin tjeckiske konstnärsmake Oskar “Oki” Brázda. När nazisternas makt växte och förföljelsen av judar  engagerade sig Posse för att hjälpa människor på flykt.

– När hon kom tillbaka till Sverige från Tjeckoslovakien 1939 sade hon att svenskarna måste göra sig beredda på att någonting kan hända även här. Om tyskarna kunde ta Tjeckoslovakien, som hade en stark armé, till skillnad från Sverige, då kunde även vi vara i fara. Hon märkte att svenskarna tycktes tro att det räckte med att säga att vi var neutrala så var det någon slags garanti för att vi skulle klarar oss, säger Johan Erséus.

Just i Tjeckoslovakiens öde ser han likheter med dagens utveckling i Europa.

– Jag började skriva boken 2021, några månader innan Ryssland gick in i Ukraina. När invasionen kom hade jag kommit till hur det gick till när stormakterna svek tjeckerna 1938–1939, trots att de lovat dem säkerhetsgarantier. Hitler krävde först bara en liten del av landet, men när han fått det tog det bara fem månader så tog han även resten. Det är omöjligt att läsa om den delen av historien utan att tänka på Ukraina i dag.

Celler över hela landet

Johan Erséus bok är fylld av starka karaktärer och vindlande berättelser om spioner, aktivister och många, trassliga kärleksaffärer. Bland namnen som engagerar sig finns makarna Myrdal, Ture Nerman, Gunnar Stridsberg, men även prinsarna Eugen och Wilhelm. Den förre fungerade närmast som en beskyddare av Amelie Bosse.

Men framför allt är Erséus bok en berättelse om motstånd. Amelie Posse och de andra i Tisdagsklubben vägrade vara passiva.

En gång i veckan samlades medlemmarna för möten med föredrag och diskussioner i lokalen på Smålandsgatan vid Norrmalmstorg. De påverkade också  opinionen med böcker, artiklar i tidningar som Trots allt! Och Eskilstuna-Kuriren och ordnade möten i stora delar av landet.

Säkerhetspolisen uppskattade inte deras aktivism, såg den som ett hot som kunde väcka Hitlers vrede, och spanade intensivt på allt som medlemmarna tog sig för.

I lönndom hjälpte Posse och de andra flyktingar, främst judar som flydde från kontinenten och parallellt med den ordinarie verksamheten byggde de också upp ett nätverk av grupper över hela landet som skulle stå redo i händelse av en tysk invasion.

De här cellerna organiserades ofta i gränsbygder som Värmland och Skåne och när de rekryterades letade de framförallt efter unga män som kunde bli en sorts gerillasoldater, säger Johan Erséus.

Nätverkets celler utrustades med radioapparater och organiserades i grupper om fem personer i varje. Om en grupp infiltrerades skulle bara fyra aktivister går förlorade. En metod Posse hade lärt sig av den tjeckiska motståndsrörelsen.

Demokrater mot icke-demokrater

Johan Erséus beskriver en grupp personer i krigets Europa som vågade ta steget att engagera sig i en tid då det ännu kunde vara farligt.

– Deras engagemang ska ses mot bakgrund av vad som hände motståndsrörelserna i Norge, Danmark, Polen, Frankrike, Grekland och så vidare. Där riskerade de gripna i bästa fall fängelse.

Kriget nådde aldrig Sverige på samma sätt som resten av Europa. Men när Tisdagsklubben startade och under åren som följde var det en helt öppen fråga om vårt land skulle gå samma öde till mötes som Danmark och Norge.

– De förenades av att vara demokrater, säger Johan Erséus. På 1930-talet och i början på 1940-talet fanns det fortfarande en skiljelinje mellan demokrater och icke-demokrater. Det var många i samhället som fortfarande var sura på det demokratiska systemet, de hade själva förlorat makt och inflytande när en massa obildade arbetare plötsligt skulle bestämma. Den uppfattningen fanns även i samlingsregeringen, till exempel hos justitieministern K G Westman som stönade över den “förhatliga demokratin”.

Mot den bakgrunden var Amelie Posses engagmang ännu märkligare. Med sin adliga bakgrund och det faktum att hon kände nästan alla i den svenska eliten var det långt ifrån självklart att hon skulle hamna på den sida hon gjorde i striden om demokrati och humanism.

– Chefen för säkerhetspolisen skriver en pm till socialminister Gustav Möller bara några dagar efter Tisdagsklubbens bildande. Han anser att grevinnan Posses verksamhet måste motarbetas. De var oroliga för att hon skulle bedriva en alternativ säkerhetstjänst. Hennes telefon avlyssnades och hon förhördes hela 22 gånger under kriget. Men hon var ju inte dugg rädd för säkerhetspolisen. Hon var helt respektlös och det förklarar nog en del av Tisdagsklubbens styrka.

Jesper Bengtsson