Böcker Klarsynt och med driv, men var är de röster som var kritiska?
Med ny kavaj och klackskor, en färsk ekonomexamen från Handelshögskolan och studier i finansiell ekonomi från ett fint universitet i Chicago kliver 25-åringen in genom porten till Finansdepartementet på Drottninggatan.
Året är 2001. Karin Pettersson har anställts som politisk rådgivare åt finansminister Bosse Ringholm (S). Hon tror att hon fick jobbet för att hon var så rätt i den nya tiden och utan SSU-bagage.
Erbjudandet kom från Jens Henriksson, planeringschef på Finansdepartementet. Senare blir han vd i Swedbank där han talar sig varm för vinster och utdelningar. Göran Persson är statsminister och S är inne på sitt sjunde regeringsår, ”det kändes som det aldrig skulle ta slut”.
Funnits med i maktcentra
Hennes bok om den politiska värld hon vuxit upp i har en dystopisk titel: Förbannelsen: Hur Sverige fastnade i 1990-talet och förlorade framtiden (Albert Bonniers förlag).
Hon ser en socialdemokrati som kämpade med att klara de ekonomiska kriser som det frisläppta kapitalet satte igång och häpnar över hur de ”så länge kunde fortsätta att försvara det system som skapade så stora sprickor”. Men när hon jobbade där var hon lika övertygad som övriga om att de stora budgetnedskärningarna under krisen var ett nödvändigt ont och att ingen utom Göran Persson kunnat klara det.
Karin Pettersson, numera kulturchef på Aftonbladet, har funnits med i de maktcentra som satte den politiska agendan och tog avgörande beslut under åren efter 90-talskrisen. Hon noterar att hon fått en utbildning på privata Handelshögskolan vars ”arkitektur är djupt ideologisk”, men som uppenbart passar dem som bestämmer.
Senare var hon även med och startade tidningen Fokus, samt var en misslyckad (enligt egen åsikt) kampanjchef för Socialdemokraterna under Mona Sahlins valrörelse som partiledare. Under några år på 2010-talet också chef för ledarredaktionen på Aftonbladet. Ett uppdrag hon lämnade för att hon ”upplevde ett allt större gap mellan mig och det parti jag hade vuxit upp med”.
Det kallades att ta ansvar
Ironiskt nog vandrar hon alltså samma individualismens väg som hon skildrar i boken. Hon tvivlar på politiken:
”Den stora tragedin idag är att vänstern inte längre har någon vision om en morgondag som omfattar de stora krafter som formar vår tid; teknikens hot och möjligheter eller en annan sorts globalisering än den som sker på finanskapitalets villkor.”
Vi följer henne genom gymnasiet, ut i världen på tågluff och flygluff, ungdomskultur, rasistiskt våld, nya medievanor, USA-vurm. Hennes krets lär sig att politik är ett spel, att medelklassen ska vinnas med smarta kampanjer, samt en triangulering, att närma sig motståndarnas planhalva och frågor. Prefixet ny signalerade omvändelse: New Labour, Die neue Mitte, Den tredje vägen.
Som färsking i maktens korridorer, där golvet knarrar och gammalt möter nytt, lär hon sig snabbt rangordningen: Statsrådsberedningen i topp, Finans och Utrikes därefter och i fallande skala fackdepartementen, vars önskelistor i budgettider man kunde le i mjugg åt och avfärda med ett nej.
Det kallades, precis som i dag, att ta ansvar. Sverige hade genomlevt ett 1990-tal med räntor upp i himlen, en lågkonjunktur som på 1930-talet, arbetslöshet som skenat iväg till 14 procent, och där Göran Persson fick ett väljarstöd på 45 procent år 1994.
”Larvig tjej från Stockholm”
Karin Pettersson är klarsynt och har driv i pennan. Hon är besk även mot sig själv och skildrar kulturkrocken när hon reser runt med Bosse Ringholm, som inte lät sig imponeras av pengar och bäst trivdes på ett lokalt partimöte med en plastmugg kaffe i handen.
”Alla var inte av den nya tiden, talade inte dess språk. En sådan person var Bosse Ringholm.”
Han ”skulle aldrig drömma om att senare i karriären bli pr-konsult eller bankdirektör”.
Han tog hellre en korv till lunch och var trygg i ABF-lokaler och hos småföretagare, slitvargar och folkrörelser.
”Här kände jag mig som en idiot med min kavaj, min breda stockholmska och mobiltelefon.”
”Jag var inte CJ Cregg i West Wing längre, bara en larvig tjej från Stockholm.”
Att vara i maktens centrum innebär en långsam förvridning när man övertygas om sin egen förträfflighet, att man är oumbärlig. Den här sortens analyser tillhör det bästa med denna politiska biografi, som ger bakgrunden till det som skulle förvandla Sverige från världens mest jämlika land till ett av de mer ojämlika och marknadsorienterade i Europa.
Får ingen plats i boken
Här hade, som Pettersson visar, borgerligheten både en offentlig och en dold agenda.
För Pettersson är socialdemokratin lika med maktapparaten hon själv tillhört. Inte de kritiska riksdagsledamöterna och det hårda motstånd som fanns, från facket och sidoorganisationerna. De får ingen plats i boken och det förvånar. För den socialdemokratiska riksdagsgruppen tyckte inte som finansministern.
”Vi fick den i knät. Vi begärde inte att få den där”, sa exempelvis Jan Bergqvist, S-riksdagsledamot från Göteborg i Riksbanksfullmäktige om den så kallade novemberrevolutionen, där Finansen 1985 drev fram en avreglering av finansmarknaderna, som bäddade för senare kriser.
Som journalist bevakade jag den stora demonstration som LO genomförde mot S-regeringen och dess högervridning. LO-ordförande Bertil Johnssons tal 1996 med nyckelorden Vi står i vägen, visade allvaret i det som kallats Rosornas krig, där även Johnssons företrädare Stig Malm tog fajten.
Tredje vägen
Fascinerande är inflytandet statsvetaren Anthony Giddens haft för att etablera en ideologi som syftade till att ersätta klasstillhörighet med individualism, där fackföreningarna sågs som en aktör bland andra, efter att tidigare varit en demokratisk motvikt till kapitalets påverkan på politiken. Och där globaliseringen inte skulle bekämpas.
Giddens tal om ”den radikala mitten” där ”alla förnuftiga borde kunna samlas” attraherade både Nya Labour och studenterna på Handelshögskolan, skriver Karin Pettersson.
Politiskt fick Giddens mittentankar en ivrig påhejare i Sverige: tidigare Centerledaren Annie Lööf. Men försöket att samla alla i denna mitt kraschade i januariavtalet, katastrofalt i alla fall för S.
Viktigast är nog ändå frågorna Karin Pettersson ställer: Vad hade Sverige varit för land om de värsta misstagen inte gjorts? ”Om inte kreditmarknaden avreglerats så vårdslöst, om inte marknadsreformerna i skolan och välfärden hade blivit så extrema?”
Var det verkligen bara ett stålbad som kunde rädda landet?
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
