Politik Trots att hälften av väljarkåren består av arbetare är det endast 13 procent av riksdagsledamöterna som har arbetarbakgrund. En ny rapport visar på ett tydligt klasstak i riksdagen.
De senaste 50 åren har representationen av arbetarklassen i princip stått still i riksdagen. Medan 50 procent av väljarkåren består av arbetare har endast 13 procent av riksdagsledamöterna arbetarbakgrund. Det visar en ny rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
– Det är en väldigt kraftig underrepresentation. Samtidigt har andra politiska minoriteter, som utrikes födda och kvinnor, förbättrat sin representation under perioden, säger Olle Folke, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom rapporten.
På kommunnivå ser representationen bättre ut, men den minskar ju längre upp i karriären man kommer. Av de nominerade i kommunvalen mellan 1973 och 2018 utgjorde arbetare ungefär 35 procent. Bland fullmäktigeledamöterna var 28 procent arbetare och bland ledarna för de kommunala partigrupperna 17 procent.
– Ungefär en tredjedel i politiken har arbetarklassbakgrund. Arbetare har inga problem att komma in i politiken, men de klättrar in på den politiska karriärstegen, säger Olle Folke.
Klasstaket i svensk politik
Forskarna har undersökt vad detta beror på. Det handlar inte om att politiker med arbetarbakgrund saknar väljarstöd – väljarna kryssar lika gärna politiker från arbetarklassen på valsedeln som icke-arbetare. Enligt forskarna handlar det inte heller om att de saknar färdigheter, attityder eller personlighetsdrag som kännetecknar politiker. Inte heller utbildningsnivån verkar ha någon större betydelse.
Den genomsnittliga arbetaren har ändå 50 procents lägre chans att bli nominerad i kommunvalet, 50 procents lägre chans att bli partiets listetta i kommunen och 100 procents lägre chans att gå från kommunpolitiken till riksdagen.
Det är detta oförklarliga gap i karriärstegen som ”utgör klasstaket i svensk politik”, menar forskarna.
– Troliga faktorer är till exempel att arbetarklassen undervärderas i befordringsprocesserna, de får helt enkelt inte samma möjligheter. Det kan handla om något kulturellt inom partierna, en attityd gentemot arbetare som gör att man exkluderar dem, säger Olle Folke.
”Saknas inte arbetare”
En annan faktor kan vara de oflexibla arbetsvillkoren arbetare ofta har. Inom arbetaryrken är det svårare att själv förlägga arbetstiden eller att jobba hemifrån, vilket kan vara nödvändigt för en politisk karriär som ofta kräver att man kan delta i långa möten och på aktiviteter.
Arbetarklassens representation ser ändå något bättre ut 2018 än den gjorde 1973. Det beror till stor del på Sverigedemokraterna, framhåller Olle Folke. De står i dag för största andelen arbetare av riksdagspartierna. De har också bidragit med nya arbetaryrken i riksdagen, till exempel chaufförer och andra yrken där man saknar en fast arbetsplats. De har också fått in fler bland dem som lever i socioekonomisk utsatthet.
– Det är deras kärnväljare. Här har Sverigedemokraterna gjort ett viktigt bidrag, säger Olle Folke.
Arbetarklassens underrepresentation påverkar riksdagens legitimitet och innehållet i politiken. Forskarna föreslår att partierna till exempel anpassar mötesscheman och -format till ”arbetaryrkenas lägre flexibilitet och regelbundenhet i tid och rum”.
Olle Folke framhäver också att partierna när de nu ska upprätta listor inför valet 2026 har möjlighet att sätta fler arbetare på viktiga positioner.
– Det saknas inte arbetare. Om du skulle dubbla antalet arbetare i riksdagen krävs det bara 40 individer. På vallistan förra kommunvalet stod ungefär 20 000 individer man kan välja bland. Partierna måste bara bestämma sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
