Varför låter vi politiker tvinga oss att bygga nytt när vi vet vilket resursslöseri det är?
Runtom oss i världen pågår redan en intensiv diskussion om nödvändigheten av att sluta bygga nytt. I våras kom boken A Moratorium on New Construction av Charlotte Malterre-Barthes. Mer än 200 personer har deltagit i detta initiativ sedan år 2020. Målet är ”inte riva, inte bygga nytt, utan bygga mindre, bygga med det som finns, bebo det annorlunda och vårda det”.
Också i Danmark har en liknande diskussion pågått sedan 2020. Våren 2025 startades en Byggestopbevægelse i Danmark, grundad på en forskningsrapport ”Absolute sustainability assessment of the Danish building sector through prospective LCA”, som hävdar att en övergång från stål och betong till biobaserade byggmaterial inte räcker. Nybyggandet måste minska med 80 procent för att nå klimatmålen.
”Forskningen är glasklar”
I höst kommer en rapport skriven av Dan Hallemar och Veronica Hejdelind, Det sista huset, som ger en översikt över läget och spridda exempel på genomförda projekt i Sverige. De visar hur frågan drivs av ideella organisationer och eftertänksamma stadsarkitekter. Slutsatsen blir att ”Forskningen är glasklar – en radikal omställning av bygg- och fastighetsbranschen är en förutsättning för att klimatmålen ska uppnås”. Det krävs en sektorsövergripande handlingsplan för att göra verklighet av alla policies, att staten tar taktpinnen och att branschen kompetensutvecklar genom att genomföra projekt.
”Det Sverige behöver är fler bostäder”. Hos oss upprepas som ett mantra, vare sig man tycker det är samhället eller marknaden som ska se till att det blir så. Men vi har i genomsnitt mellan 40 och 45 kvadratmeter bostadsyta per svensk. Ytan har ökat från kanske 30 kvadratmeter per person kring 1960, med allt vad det innebär av nybyggande och krav på uppvärmning. Det är idag en etta för en singel, en fyra för ett par och en ordinär villa för tre. Är vi då verkligen trångbodda? Och är att bygga mer den enda lösningen?
Alla vet förstås hur ojämnt fördelade dessa 45 kvadratmeter är. Somliga har det dubbla eller mer, andra bara hälften, om ens det. Det är elefanten i rummet, som gör det så trångt att vi inte förmår vända blicken åt något annat håll. Politiker kan inte tvinga oss att flytta, sägs det. Men varför låter vi politiker tvinga oss att bygga nytt när vi vet vilket resursslöseri det är med en byggbransch som står för mer än en tredjedel av miljöbelastningen?
Potentialen är stor
Svaret att det finns en marknad för nybyggande duger inte. Det finns en marknad också för ombyggnad och omflyttning kunde uppmuntras med skatter och på andra sätt. Potentialen är stor. Några enkla räkneexempel visar vägen.
Kollektivhus har byggts i Sverige sedan tidigt 1900-tal men de har förblivit ett marginellt fenomen. Ändå är Sverige och Danmark en förebild för en internationell rörelse kallad cohousing, ”kollaborativt” boende där man till exempel samarbetar kring viss matlagning och fastighetsskötsel. Men de flesta cohousing-projekten innebär inte mycket mer delning än en vanlig svensk bostadsrättsförening. Där finns gemensam tvättstuga, föreningslokal och kanske övernattningsrum för gäster. Räknar vi bostadsrättsföreningarna har Sverige 30 000 cohousing-projekt.
Och det finns ingen anledning att stanna där. Nästan en tredjedel av Sveriges hushåll bor i hyreshus. Om vi som ett tankeexperiment fördelar Sveriges alla 2,5 miljoner lägenheter i flerbostadshus på enheter om 25 lägenheter (en normal storlek på cohousing) får vi 100 000 boenden som kunde dela vissa lokaler, säg 50 kvadratmeter gemensamhetslokal och övernattningslägenhet. Utslaget på alla bostäder blir det två kvadratmeter per lägenhet. För det skulle man alltså få tillgång till något som den enskilda lägenheten aldrig kan erbjuda (en stor festlokal) och man kunde avstå från ett gästrum i lägenheten. Varför inte hyreshus erbjuder detta som är självklart i bostadsrättsföreningar är en fråga jag ställt till företrädare för allmännyttan, utan att få något svar.
Fantasier om ny egnahemsrörelse
”Den svenska modellen” har bogemenskaper i flerbostadshus kallats (till skillnad från den ”danska modellen” som är grupper av markbostäder). Denna svenska modell är ovanligare globalt än vi kanske är medvetna om. Mer än hälften bostäder i flerbostadshus finns bara i Norden, det urbaniserade Centraleuropa och det forna östblocket. Resten av världen domineras av låghusbebyggelse.
Även låghusbebyggelse går att förtäta och dela, men det kräver lite mer fantasi och nytänkande. Kod Arkitekters projekt k500 visar hur en halv miljon lägenheter kunde tillskapas genom förtätning av småhusområden, en ”delahemsrörelse”. I stället fantiserar regeringen om en ny ”egnahemsrörelse”. 70 procent sägs vilja bo i småhus, mot idag 40 procent som gör det. Skulle den påstådda efterfrågan tillgodoses måste en och en halv miljon nya egnahem byggas, med allt vad det innebär av fortsatt bilberoende och exploatering av jordbruksmark. En dröm för småhusfabrikanter, men en mardröm för ett hållbart samhälle.
Det är hög tid för svenska politiker och svensk byggbransch att ta till sig detta.
Claes Caldenby, professor emeritus i arkitekturens teori och historia
Redaktör för tidskriften Arkitektur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
