Bortom Sveriges alla medaljer har bevakningen av samhället i Sydkorea lyst med sin frånvaro i svenska medier. Svenska läsare har därför inte fått höra om förtrycket av den fackliga rörelsen i landet där företrädare kan fängslas för sin kamp. 

Olympiaden i Pyeongchang i Sydkorea är över. Den bjöd på fantastisk tv-underhållning och stora framgångar, med sju svenska guldmedaljer. Men något saknades i rapporteringen.

Även om sporten står i förgrunden borde en olympiad vara ett gyllene tillfälle för medierna att också rapportera om samhället. Det var svårt att hitta några sådana skildringar. Särskilt trist är att inga journalister, åtminstone inga svenska, rapporterade om den sydkoreanska regeringens försök att slå sönder landets fackföreningar.

I Sydkorea finns en fri och demokratisk arbetarrörelse, framför allt i form av den fackliga organisationen KCTU. Rörelsen växte fram under diktaturen på 1980-talet med bas i de stora industrierna som Hyundai och KIA-Motors. Många lärare anslöt sig också.

Betydelsen av KCTU kan inte underskattas. Det var den rörelsen som mer än någon annan kraft bidrog till att krossa diktaturen och demokratisera landet. Sedan 1987 har det hållits fria val i landet. KCTU har också förhandlat fram stora förbättringar för den arbetande befolkningen, inte minst betydande reallöneökningar.

Dessutom har KCTU stor symbolisk betydelse för fackföreningsrörelsen i hela Asien. En försvagning av KCTU skulle drastiskt dämpa entusiasmen inom demokratiska fackliga rörelser i länder som Taiwan, Nepal, Sri Lanka och Filippinerna.

KCTU har nått framgångar, men samtidigt utsatts för återkommande repression från staten. Under de senaste åren har flera ledande fackliga företrädare gripits och fängslats, däribland KCTU:s ordförande Han Sang-gyun. Därtill pågår en rättegång mot KCTU:s tidigare generalsekreterare Lee Young-joo. Anklagelserna mot dem båda är likartade och beskrivs som »obstruktion mot samhälleliga förpliktelser«.

I klartext handlar det om att de företräder organisationer som protesterat och strejkat mot regeringens nya arbetstidslag som kan tvinga anställda till 12 timmars övertid per vecka.

Anklagelserna mot de båda fackledarna beskrivs som »obstruktion mot samhälleliga förpliktelser«.

Inför olympiaden organiserade KCTU en stor kampanj för att få Han Sang-gyun frisläppt och för att målet mot Lee Young-joo skulle läggas ner. Demonstrationer och hungerstrejker arrangerades och pressmeddelanden skickades ut med uppmaningen till den sydkoreanska regeringen att »Go for the gold in trade union rights«.

Genomslaget i den rika världens medier har emellertid varit minimalt. I Sverige har såvitt jag kan se inget skrivits om den kampanj som KCTU drivit i samband med olympiaden. Det har förblivit en ickefråga.

Häromdagen träffade jag Jin Sook Lee, en av de centrala fackliga aktivisterna från Sydkorea, som i dag arbetar för det globala facket för bygg- och träindustriarbetare, BWI. När jag frågade henne om det sydkoreanska fackets framtid svarar hon att det är helt avgörande att Han Sang-gyun blir frisläppt och att åtalet mot Lee Young-joo läggs ner.

Hon är rädd för att en fortsatt repression kan lamslå det fackliga arbetet.

Jin Sook Lee berättade att fackförbundet för offentliganställda redan har försvagats efter långvarigt förtryck, och förbundet saknar bland annat rätt att sluta kollektivavtal.

Likaså har det tidigare mäktiga lärarförbundet tappat i styrka. Fortfarande är emellertid fackförbunden för industri- och byggnadsarbetare starka. Men hur de kommer att utvecklas är minst sagt ovisst.

Vad som sticker i ögonen är också att den sydkoreanska presidenten i december 2017 benådade mängder med fångar, däribland vice ordföranden i Samsung, Lee Jae-yong, som hade dömts till fängelse på grund av korruption. Bland de benådade fanns dock inga fackliga företrädare.

Den bild som framträder är tydlig; både staten och de stora företagen vill helst bli av med de fackliga organisationerna.