Lars Ingelstam
Lars Ingelstam

Vägen till ökad säkerhet och goda relationer mellan samhällen och folk går via samarbete.En helt rimlig tanke är att vi ganska direkt satsar 1000 till 2000 miljoner över statsbudgeten för grannsamarbete som kan bidra till tillit och samförstånd mellan Sveriges och Rysslands folk, skriver forskaren och författaren Lars Ingelstam.

Förhållandet mellan Sverige och Ryssland är inte gott. Rysslands agerande gentemot Ukraina och landets militära upprustning har föranlett en kraftig uppräkning av anslaget till Försvarsmakten: 26 »extra« miljarder över fem år och ytterligare 500 miljoner i år. De diplomatiska relationerna har varit frostiga men beskrivs nu som normala.

Men ensidig betoning på staten och militären kan skapa rädsla och fiendebilder. Vägen till ökad säkerhet och goda relationer mellan samhällen och folk går via samarbete. Detta är okontroversiellt och bekräftades uttryckligen av utrikesministrarna Sergej Lavrov och Margot Wallström den 21 februari i år. Men det har inte fått någon egentlig uppföljning, varken i samhällsdebatten eller i konkreta åtgärder. I studien Grannlaga – kontakter med ryssar och Ryssland [som utkom den 16 maj] ges ett stort antal exempel på samarbeten som skulle kunna utvecklas.

Kontakterna mellan organisationer i civilsamhället är för närvarande svåra att upprätthålla eftersom ryska samarbetsparters riskerar att bli utpekade som utländska agenter

Vänortsutbyten har varit en grundbult när de nordiska länderna kom varandra närmare. Mellan svenska och ryska städer har funnits ett 30-tal registrerade utbyten men högst ett 10-tal fungerar fortfarande. En nysatsning, i regi av Internationellt Centrum för Lokal Demokrati (uppbackad av Sida) startar i år med 8 svenska partners och ett 15-tal ryska. Intresset från rysk sida har varit stort. Det bör skapas förutsättningar för breda utbyten, enligt nordisk modell, som innefattar skolor, körer, föreningar, kyrkor och lokala politiker.

Kontakterna mellan organisationer i civilsamhället är för närvarande svåra att upprätthålla eftersom de ryska samarbetsparterna riskerar att bli utpekade som «utländska agenter«. Situationen är besvärlig, men inte hopplös.

I norr, Barents-regionen, finns sedan länge ett brett samarbete mellan fyra länder: Ryssland. Sverige, Norge och Finland. Det fungerar ganska oberoende av Moskva och andra huvudstäder och innefattar många vänskapliga kontakter folk-till-folk, inklusive samverkan mellan regionalt ansvariga inom miljö, transporter och livräddning. Här finns modeller för ett direkt och förtroendefullt samarbete mellan människor och samhällen.

Turismen är intressant. Ryssar i allmänhet visar stort intresse för Sverige men turismen har minskat, eftersom den ryska medelklassen fått mindre pengar att röra sig med.

Branschen förutser en kraftig uppgång när detta vänder. Svensk allmänturism i Ryssland är liten. Däremot finns stor potential för resor och möten grundade på vänorter eller specifika intressen som kultur, religion, vetenskap, idrott…

Inom kulturområdet främjar både ambassaden i Moskva och generalkonsulatet i Sankt Petersburg aktivt svensk kultur i Ryssland.

Det arbetet vilar på sunda principer – men åtminstone 10 miljoner borde avsättas för projekt och utbyten. En annan paradgren inom svensk-ryskt samarbete är den utbildning av ryska journalister som länge ägt rum vid Fojo (nu en del av Linnéuniversitetet): ett viktigt stöd för fri press och professionell journalistik.

Det kommer bättre tider, och vi kan göra en hel del för att driva på. Det är en grannlaga men inte omöjlig uppgift.

Ryssland behöver moderna och välfungerande institutioner. Finansdepartementen (!) har drivit ett gemensamt arbete kring budgetfrågor i nära 30 år. Ett kärntekniskt grannsamarbete pågår sedan länge och kan byggas ut. Gränsmyndigheterna (polis, tull, sjöfart, sjöräddning) samverkar på reguljär basis, men mera kan göras.

Östersjöns miljö är ett gemensamt problem för vilket både mellan forskare och myndigheter tar ansvar. Inom sociala sektorer, såsom barn och unga i svårigheter, hände mycket under perioden 1991-2007. Professionella från de båda länderna fann varandra. Sådant arbete skulle kunna återupptas i ganska stor skala.

Studentutbyten och språkstudier har djupverkan, men är i dagsläget inte omfattande. Förutsättningarna kan förbättras. Man kan börja med att ta bort studieavgifter för studenter från Ryssland vid svenska universitet.

För att skapa fred och »vänskapliga förbindelser mellan folken« (FN-stadgans ord) räcker det inte med militär avskräckning. Diplomatin är nödvändig, men har begränsade möjligheter. Självklart är det inte så att om vi visar oss allmänt bussiga mot det ryska folket så kommer Putins hjärta att vekna och »säkerhetsläget« snabbt förbättras.

Däremot är samarbete nödvändigt om vi ska nå en europeisk säkerhetsordning, vilket alla säger sig eftersträva. Någon gång måste man börja.

Så skedde i Norden: inget krig mellan oss på 203 år. Så skedde också i västra Europa: inget krig på 72 år (varav 65 med EKSG, EC, EU). Det kommer bättre tider, och vi kan göra en hel del för att driva på. Det är en grannlaga men inte omöjlig uppgift.

En helt rimlig tanke är att vi ganska direkt satsar 1000 till 2000 miljoner över statsbudgeten för grannsamarbete som kan bidra till tillit och samförstånd.

Men staten har inte hela ansvaret. Nya och nygamla initiativ borde därför tas: inte bara i höstens budgetproposition, utan denna hållning bör också speglas i verksamhetsplaner för myndigheter och forskningsinstitut, akademier och kulturråd, liksom för kyrkor, fackföreningar, studieförbund, miljöorganisationer och idrotten.

Lars Ingelstam, är forskare, författare och professor emeritus i teknik och social förändring