Inte i något annat land har marknadstänkandet i skolan fått samma genomslag som i Sverige. Den urholkade likvärdigheten hotar inte bara enskilda elevers möjligheter utan hela samhällsbygget.

Kommunala och fristående grundskolor har inte samma uppdrag. Kommunerna är skyldiga att se till att alla barn får en nioårig utbildning. Om fristående skolor tackar nej till elever är de kommunala skolorna tvungna att erbjuda eleverna plats.

De kommunala grundskolorna utgör därför garanten för att den nioåriga obligatoriska skolan kan upprätthållas. Samtidigt har marknadiseringen omvandlat hela skolsystemet, både de kommunala och de offentliga skolorna har tagit stryk. I internationella undersökningar har likvärdigheten rasat som en sten.

Vid konferensen »Ge alla elever samma chans«, som häromdagen organiserades av LO, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, konstaterade de inbjudna forskarna att sprickorna i det svenska skolsystemet blivit större. Klyftorna i resultat mellan olika skolor har vuxit.

Likaså har föräldrarnas utbildningsnivå fått allt större genomslag för elevernas resultat.

Bakom den försämrade likvärdigheten ligger flera faktorer som förstärker varandra:

  • De vinstdrivna aktiebolagsskolorna har expanderat. Dessa skolor har i genomsnitt färre lärare och färre utbildade lärare än kommunala skolor.

Eller som Åse Hansson, forskare i pedagogik, konstaterade vid konferensen: »de fristående skolorna har avsevärt lägre lärarkompetens«. Att minska personalkostnaderna är ett sätt att öka vinsten.

För att undervisningen ändå ska hålla hyfsad kvalitet krävs ett socialt snedvridet urval av elever, det vill säga en överrepresentation av elever från hem med långutbildade föräldrar.

Långutbildade föräldrar är mer benägna än kortutbildade att sätta barn i kö. Det förstärker det sneda sociala urvalet.

  • De kommunala skolorna använder närhetsprincipen och i viss mån syskonförtur vid antagning av elever. De fristående skolorna använder kösystem.
  • Dany Kessel, nationalekonom, som i sommar lägger fram en avhandling om skolvalet, pekade vid konferensen på att långutbildade föräldrar är mer benägna än kortutbildade att sätta barn i kö. Det förstärker det sneda sociala urvalet.
  • Som Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, påpekade är bostadssegregationen den främsta orsaken till den sociala snedfördelningen inom skolan, men skolvalet har förstärkt segregationen.

När elever med hög motivation lämnar en skola blir resultatet ofta att ännu fler motiverade elever lämnar skolan.

Effekten kan liknas vid ett självspelande piano som gradvis dränerar skolorna på kulturellt kapital. Resultatet har blivit en uppdelning i »vinnarskolor« och »förlorarskolor«.

  • Kommuner kan använda olika metoder för att stimulera socialt blandade skolor, exempelvis genom att se till att skolorna förläggs på strategiska platser med närhet både till villaområden och hyreshusområden.

Andra metoder är  att skapa socialt blandade upptagningsområden eller att använda en viss social kvotering.

Internationellt sett är den svenska skolan extrem.

Alla sådana ansträngningar risker emellertid att undermineras av att fristående skolor har rätt att etablera sig var de vill. Kommunerna kan inte säga nej till nya fristående skolor, inte ens när det finns risk för överetablering.

  • Skolpengen följer eleven. Det gör det lönsamt att locka till sig nya elever. Särskilt lönsamt är att locka till sig elever som inte kräver extra resurser.

Systemet stimulerar också skolor, både kommunala och fristående, att använda skattepengar för att göra reklam för skolorna och helst dra till sig elever från andra skolor.

Internationellt sett är den svenska skolan extrem. Inte i något annat land har marknadstänkandet fått samma genomslag.

Den urholkade likvärdigheten är inte bara ett hot mot enskilda elevers möjligheter. Skolan är en institution med avgörande betydelse för hela samhällsbygget. En ojämlik skola kommer att förstärka ojämlikheten i samhället. Därför krävs en ny skolpolitik som sätter likvärdigheten i fokus.